Annons

Franciskus – Den skapades sångNaken lyrik ledde nästan till Nobelpris

Alda Merini (1931 – 2009) räknas till en av efterkrigstidens stora italienska poeter. I närmare två decennier vistades hon på mentalsjukhus i Milano, något som följdes av en explosiv skaparlusta. Merini har tilldelats en rad utmärkelser, däribland lyrikpriset Premio Librex Montale.
Alda Merini (1931 – 2009) räknas till en av efterkrigstidens stora italienska poeter. I närmare två decennier vistades hon på mentalsjukhus i Milano, något som följdes av en explosiv skaparlusta. Merini har tilldelats en rad utmärkelser, däribland lyrikpriset Premio Librex Montale. Foto: Giuliano Grittini

Två gånger nominerades hon av Franska akademien till Nobelpriset, den hyllade italienska poeten Alda Merini som led av schizofreni. Nu finns ytterligare ett av hennes verk på svenska, i en översättning som SvD:s kritiker finner både lyckad och följsam.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Franciskus – Den skapades sång

Författare
Alda Merini
Genre
Poesi
Förlag
Lejd förlag

Övers.: John Swedenmark, 95 s.

En dikt finns plötsligt där och vägrar släppa taget. Man måste umgås med den på ett intensivt vis, hänförd och oförmögen att ta sig för något annat. Så är det med den italienska poeten Alda Merinis "Det heliga landet" (1995, översättning av Ingamaj Beck), vars första strof har en omedelbart frigörande effekt:

"Dårhus är ett alltför konkret ord / för detta drömmens djupa mörker, / fast då och då hände det / att en strimma blått trängde sig in, / en avlägsen näktergals sång, och din mun / öppnade sig och satte tänderna i det blåa."

Dårhus är det ord Merini väljer, lika känsligt och ålderdomligt klingande som italienskans manicomio. Det är ett uttryck som andas protest och frihet från förskönande omskrivningar: dårhuset är kort och gott en plats för instängning, där man döljer de själar som inte ska behöva komma till allmän beskådan.

Vid mitten av det förra seklet, under den psykiatriska interneringens kulmen, fanns det tusentals sådana inrättningar i Europa. På en av dem, i Milanostadsdelen Affori, vårdades Alda Merini i nästan två decennier för schizofreni. Efter att hon skrivits ut 1979 följde en period av flödande skaparlusta som befäste hennes position som en av Italiens viktigaste modernistiska diktare. För "Det heliga landet" belönades Merini med landets mest ansedda lyrikpris, Premio Librex Montale, vilket bidrog till att den Franska akademien några år senare nominerade henne till Nobelpriset.

Annons
Annons

Hennes relation till kyrkan kom på ett avgörande sätt att präglas av de övergrepp hon bevittnade under sina besök i sinnessjukhusens kapell.

Michel Foucault har beskrivit den moderna psykiatrins genombrott som slutet på samtalet mellan den rationelle och den sjuke. Efter 1700-talets slut placeras läkare och patient i skilda världar, utan ett gemensamt språk: psykiatrin talar om, inte med den drabbade. Liksom många andra intagna författare och konstnärer, inte minst kvinnliga, kan Alda Merinis dikter läsas som ett lyriskt svar på sådana från ovan påförda utsagor. Hennes Affori är en plats med ett tydligt över och under, där bibliska och mytologiska gestalter sänker sig ned bland människorna. Dårhuset är Sinaiberget, "det förbannade" där den intagne tar emot "lagens stentavlor / som ingen levande förstår". Hon, nymfen som en gång var "förälskad, ljuv", måste likt Dafne förvandlas till ett förstenat träd.

Man ska naturligtvis undvika att förväxla poeten Alda Merini med hennes sjukdomshistoria. Som Karin Johannisson skriver i "Den sårade divan" omgärdas kvinnlig galenskap av sin egen mytologi, där den sjuke omväxlande har setts som socialt avvikande, heroiskt frigjord eller ett offer för strukturellt förtryck. I realiteten pendlar identiteten mellan en mängd uttryck, utan att för den skull behöva fixeras vid ett av dem. I sin självbiografi invänder även Alda Merini mot mytbildningen kring psykiatriska tillstånd: "Låt oss sluta säga: hon tillbringade tjugo år på sinnessjukhus; låt oss säga: hon tillbringade tjugo år, eller en livstid, i poesins levande renhet, vilket ... i sig är ett innestängt liv."

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Alda Merini föddes i Milano 1931, "under vårens första dag" – en begåvad, melankolisk flicka som sägs ha lärt sig Dantes "Den gudomliga komedin" utantill vid åtta års ålder och fick sina första dikter publicerade vid tio. I tonåren upptäcktes hon av kritikern Maria Corti, som i sin tur introducerade henne till den inflytelserika cirkeln kring Salvatore Quasimodo och Pier Paolo Pasolini. Pasolini var också den som bidrog till att Merini 1953 debuterade med diktsamlingen "La presenza di Orfeo".

När Alda Merini nu för andra gången ges ut på svenska är det med ett av hennes senare verk, "Franciskus – Den skapades sång", utkommen två år före hennes död 2009. Man kan sätta frågetecken efter valet av verk (hade det inte varit bättre att börjat med ett av de tidigare?), men det får sin förklaring i översättaren John Swedenmarks efterord: han har funnit boken mer eller mindre av en slump och blivit så pass betagen att han tagit sig an den av bara farten. För den som är sympatiskt inställd till tillfällighetens makt över läsningen är det förstås ett skäl som kan godtas.

Här lånar Alda Merini sin röst till Franciskus av Assisi, rikemanssonen som övergav allt för att lägga sitt liv i Guds händer. Originalets titel är medvetet dubbeltydig, italienskans creatura kan läsas såväl som "den skapade" som "kreaturet". Merinis Franciskus är också en dubbel figur, underdånig i sin djurlikhet – en kamel, en lärka, "som vaggad av Gud / tvättar hans smutsiga lakan, / med dunkla diamanter".

Annons
Annons

Nakenhet är ett återkommande motiv i Alda Merinis diktning. Det kan handla om nakenheten i överförd mening – inför Gud, inför ordets skapande kraft – men också som i den rent konkreta processen i att kläs av och anta en ny skepnad.

Merini själv har beskrivit sig som troende katolik, men med förbehåll. Hennes relation till kyrkan kom på ett avgörande sätt att präglas av de övergrepp hon bevittnade under sina besök i sinnessjukhusens kapell, och som hon berättade om under de sista åren i livet. "Jag tror på en grym Gud", har hon sagt. Kanske är det därför hon låter Franciskus så självklart lovprisa vreden, den som får honom att "darra av köld och rädsla"?

Nakenhet är ett återkommande motiv i Alda Merinis diktning. Det kan handla om nakenheten i överförd mening – inför Gud, inför ordets skapande kraft – men också som i den rent konkreta processen i att kläs av och anta en ny skepnad. För Franciskus bestod akten i att han inför sin far, en handlare i silke, tog av sig sina dyrbara plagg för att bokstavligen kasta från sig de världsliga tingen. Hos Merini kan man möjligtvis tänka på hur den som skrivs in på mentalsjukhus ofta tvingas göra sig av med sina privata ägodelar, klä sig i vit skrud och på så sätt ge upp en del av sin person. I bägge fall rör det sig om ett utslätande av individen, att sänka sig till den fattiges, utsattes position – att bli människa. När poeten antar Franciskus gestalt är det som att hon möter honom mitt i omvandlingen till någonting delvis magiskt: "Jag var naken och skyldig, / men det är inte det som är miraklet: / det är att en ängel liksom plötsligt / klädde mig i säckväv, / och den särken var ljusomstrålad."

John Swedenmarks översättning är genomgående lyckad – följsam, säker på handen. Alda Merinis raka, avskalade stil lämpar sig väl för att föras över mellan språken, även om hennes lätthet inte ska misstas för enkelhet: dikterna avslöjar mer för varje läsning. Författarfotot i den här vackra utgåvan föreställer poeten under hennes sista tid. Hon sitter med en halvrökt cigarett i handen, märkt av ett svårt liv, men hennes blick är påfallande upprorisk, ungdomlig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons