Annons
Krönika

Andres Lokko:När acid house tog kontroll över britterna

Jeremy Dellers verk ”The history of the world” på Tate Britain.
Jeremy Dellers verk ”The history of the world” på Tate Britain. Foto: James Veysey

I sin nya dokumentärfilm drar Jeremy Deller paralleller mellan 80-talets dansmusik och den politiska utvecklingen i England. Det är en smart och stilig historielektion.

Publicerad

I fredags visade brittiska BBC4 en ny dokumentärfilm av konstnären Jeremy Deller. Den handlar om rave, om acid house, techno och, mer än något annat, om politik.

Det här händer inte så ofta men jag var tvungen att pausa den flera gånger och spola tillbaka till början – bara för att den var så fruktansvärt bra, så nyskapande och perfekt att jag inte ville att den skulle ta slut.

Under den härligt pompösa och The Prodigy-refererande titeln ”Everybody in the place: An incomplete history of Britain 1984-1992” förklarar Turnerprisvinnaren Deller hur popkultur och politik aldrig kan åtskiljas.

Annons

På uppdrag av konstmässan och tidskriften Frieze ombads Deller göra en film om födelsen av den moderna dansmusiken i slutet av 1980-talet. Resultatet blev något betydligt större och än viktigare.

Inför en brittisk gymnasieklass håller Deller ett föredrag om rave- och acid house-rörelsens smått revolutionära inflytande hela vägen fram till Brexit, Boris Johnson och Donald Trump. Men också om vad som skapade den.

Dess direkta bakgrund i gruvstrejkernas och avindustrialiseringens Thatcher-era och hur den också reflekterades i den smått allenarådande fabrikstillverkade nyliberala popmusik som skapades av åldrande herrar till artister som Kylie Minogue och Jason Donovan. Acid house, hävdar Deller, var ljudet av folket som tog kontroll över produktionsmedlen.

Han exemplifierar genom att låta eleverna läsa citat av såväl Karl Marx som technopionjärerna Derrick May och Juan Atkins och hur uppfinningen av Rolands 303-synt – och den allra tidigaste housemusik som skapades på den på gayklubbar i Chicago – faktiskt gjorde det möjligt att återerövra popmusiken från sin tids Max Martins.

Deller har under hela sin konstnärliga bana dragit röda trådar mellan pop och politik: en minutiös rekonstruktion – med över tusen deltagare – av slaget mellan poliser och arbetare i Orgreave under gruvstrejken 1984 och installationen ”Acid Brass” från 1997 där en traditionell mässingsorkester tolkade Detroit-techno och acid house är två tidiga exempel.

Som dokumentärfilm betraktad uppnår ”Everybody in the place” det jag alltid hoppas att modern rockjournalistik ska ha som ambition: att kontextualisera musik i frågor kring klass, identitet och socialgeografi. Sällan har det gjorts mer uttalat, smart och stiligt som i Dellers händer.

”Everybody in the place” behöver aldrig påpeka sin egen relevans 2019, den stakar så uppenbart upp parallellerna till skolstrejker för klimatet, Black Lives Matter och Extinction Rebellion samt, givetvis, Moms Demand Action och de amerikanska demokraternas stora hopp, Beto O’Rourke, när han svärande skäller ut media för att överhuvudtaget ge högerextremister ens ett lillfinger och gång på gång låtsas som om vi inte redan vet att Donald Trump – precis som hans europeiska själsfränder och medlöpare – är rasist och retoriskt ansvarig för de accelererande mass-skjutningarna.

Det är en fullständigt mästerlig film och motkulturell historielektion som du med lite tur och tålamod kan se på Youtube innan den nomineras till ett knippe Pulitzerpriser och, förhoppningsvis, även når Sveriges Television på bästa möjliga sändningstid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons