Annons

John Sjögren:När alla blivit solister har vi tappat symfonin

Ur filmen ”Siddharta” från 2013. 
Ur filmen ”Siddharta” från 2013. 

Hela mänskligheten är som en orkester, men i vår individualistiska tid står varje människa ensam, egentligen inte förenad med något annat än sig själv. Kan vi hitta enheten som samlande kraft – utan att radera ut mångfalden?

Under strecket
Publicerad

I en av 1900-talets stora skönlitterära klassiker, Hermann Hesses ”Siddhartha” (1922), finns en lika enkel som vacker gestaltning av mångfaldens och enhetens eviga problem. Berättelsen handlar om bramansonen Siddhartha som överger sin fader och prästerskapet för att i sitt sökande efter sanningen kasta sig ut i den indiska kultursfärens andliga pluralism. Han utforskar den stränga askesens väg, hänger sig åt sinnliga njutningar och köttets lustar hos den sköna Kamala. Men inget av detta tillfredsställer honom på djupet. Inte ens den upplyste Buddhas nyktra lära ger honom någon inre frid. Sanningen, inser han, låter sig inte systematiseras, den kan inte fångas i ord och begrepp.

Så leder hans längtan honom en dag till en flod. Där sätter han sig, på den vise färjkarlens inrådan, ner för att lyssna. Floden vill säga honom något, men det kräver att han öppnar sina öron. Till sist avslöjar floden sin hemlighet för honom. Han hör hur hela skapelsens alla röster finns samlade i flodens brus. Han hör röster som ropar i hänryckt glädje, lidandets smärtsamma skri, vällustens läten, födslovåndans skri, sorgens gråt, det förlösande skrattets lätthet. Allt på samma gång. Det låter som en fruktansvärd, osammanhängande kakofoni. Här finns inget att lära.

Annons
Annons

Men så inser han: man ska inte lyssna på de enskilda rösterna var för sig, man måste lyssna till dem alla tillsammans. Och när han gör det hör han hur hela den väldiga kören av röster, så till synes disparata och utan relation till varandra, tillsammans sjunger den hinduiska traditionens allra heligaste stavelse: aum. Symbolen för hela kosmos, världssjälen, Gud. Under världens oändliga mångfald ljuder enhetens samlande sång.

Frågan om enhet och mångfald är, som sagt, närmast en evig fråga. Men kanske har det aldrig varit så angeläget att reflektera över den som idag. Det krävs knappast någon djuplodande samhällsanalys för att se att frågan om pluralism, hur olika kulturella och religiösa traditioner harmoniskt ska kunna leva tillsammans, är av avgörande betydelse idag. Och trots att världen på sätt och vis öppnat upp sig och kommit närmare genom tekniken och de nya kommunikationsformerna, och trots att våra samhällen blivit alltmer mångkulturella, tycks vi inte ha blivit mer öppna för varandra, mer benägna till dialog. Tvärtom, vill man nästan säga. För är det något som präglar det kulturella klimatet idag, inte minst samhällsdebatten, är det väl den starka polariseringen?

För att förstå samtiden är det inte sällan nödvändigt att förstå historien.

För att förstå samtiden är det inte sällan nödvändigt att förstå historien. Om man blickar bakåt, på hur filosofin och teologin behandlat frågan om enhet och mångfald, kan man se en rörelse från ett starkt betonande av enheten till ett bejakande av också mångfalden som god och nödvändig.

Annons
Annons

I den antika världen var mångfald knappast något positivt. Enheten, eller ”det Ena” för att tala i nyplatonska termer, ansågs vara det gudomliga och ursprungliga. Mångfald var resultatet av ett slags sönderfall av den ursprungliga enheten. Även i den tanketradition som främst kommit att forma vår västerländska kultur, den kristna, betonades (och betonas fortfarande) enheten starkt. Redan Paulus, kyrkans första och alltjämt mest inflytelserika teolog, poängterar att enhet är det utmärkande draget för den gemenskap, kyrkan, som skapats i och med Kristus. Sammanfattat i det berömda citatet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Även hos flera andra av kyrkans tidiga tänkare, vars teologi ofta lutade sig mot den antika grekiska filosofin, var enheten central. Den ansågs så viktig att mångfalden stundtals blev till något direkt ont. Ubi peccata, ibi multitudo – där det finns synd, där finns det mångfald, som den nyplatonskt färgade kyrkofadern Origenes (cirka 185 – cirka 254) säger. Maximos Bekännaren (cirka 580 – cirka 662) anser att ursynden är ett slags separation, en splittring och en individualisering av den ursprungliga enheten. Man skulle alltså kunna säga att synden, enligt Maximos Bekännaren, till sitt väsen är ett slags schism. Syndens lön, skriver Paulus, är döden. Och vad är döden om inte det slutgiltiga avskiljandet, den ultimata schismen?

Denna negativa syn på mångfald skulle dock komma att revideras när en av de mest centrala men också mest paradoxala av kristendomens trosuppfattningar utarbetas och reflekteras kring: treenigheten. I den antika tankevärlden var den gudomliga urprincipen en absolut och orörlig enhet. Tänk på Aristoteles och hans primus motor, den första orörda röraren. Kristendomen håller förvisso fast vid idén om det gudomliga som en enhet, vid den monoteism som den ärver från den judiska tradition som den springer ur. Men denna enhet, hävdar kristendomen nu, bär inom sig en mångfald. Det ursprungliga, den yttersta verkligheten och alltings källa, är alltså inte längre ensam enhet. Men inte heller total mångfald. Utan mångfald i enhet, enhet i mångfald.

Annons
Annons

Eller som Joseph Ratzinger, som sedermera skulle bli påve Benedictus XVI, väljer att formulera det i sin bok ”Introduktion till kristendomen”: att Gud är treenig innebär att ”det gudomliga befinner sig bortom kategorierna mångfald och enhet” och att Gud på sätt och vis omfattar dem båda. Framför allt är treenighetsläran en uppvärdering av mångfalden. När idén om att Gud både är en och tre börjar ta form får mångfalden en ny och mycket mer positiv betydelse. Ratzinger skriver: ”Både enheten och mångfalden som finns bland de skapade varelserna är därför en avbild av och ett deltagande i det gudomliga. Inte bara enheten är gudomlig, utan även mångfald är något ursprungligt och dess yttersta grundval är Gud själv.”

Denna syn på mångfald som något gott och ursprungligt påverkar också det konkreta förhållningssättet till den kulturella, religiösa och politiska pluralism som råder i stora delar av västvärlden idag. En värld där många olika sanningsanspråk lever sida vid sida och samtidigt kan göra anspråk på exklusivitet. Men om Gud, som anses vara själva Sanningen, på samma gång är en och många, då måste också sanningen präglas av såväl enhet som mångfald.

Ett lyckat symfoniskt verk bygger på kontraster, spänningar, dramatik, inte på det solistiskt entydiga.

En sådan tanke framför den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar (1905–1988) i sin bok ”Die Wahrheit ist symphonisch” (1972). Sin huvudmetafor hämtar han, som titeln tydligt talar om, från musikens värld. Sanningen är symfonisk. Den består av en rad olika och sinsemellan väldigt annorlunda instrument som tillsammans bildar en sammanhängande enhet. Sanningen är alltså mångstämmig, den består av en mångfald av röster som tillsammans bildar en sammanhållen kör. Hela mänskligheten är som en orkester. Varje instrument har en alldeles egen karaktär. En trumpet är inte en piccolaflöjt, en cello inte ett valthorn. I orkestern är de många instrumenten snarare ämnade att låta så olika varandra som möjligt. Men det är när de spelar tillsammans som de fyller sitt polyfona syfte. De ska spela, inte som en kakofoni, men inte heller unisont, utan symfoniskt.

Annons
Annons

Ett lyckat symfoniskt verk bygger på kontraster, spänningar, dramatik, inte på det solistiskt entydiga. Problemet är, menar von Balthasar, att människor alltför ofta vill ha enstämmighet i stället för symfoni. Han skriver: ”Människor står inte ut med en enhet som är större än dem själva och som de, med sina särskilda uppgifter och nådegåvor, endast är en del av. De flyttar enheten från helheten till delen.”

I den kristna teologin finns alltså ett dynamiskt förhållande mellan enhet och mångfald. Kanske har samtiden något att lära här. För kanske är det så att enhet och mångfald förutsätter och behöver varandra. Att ensidigt betona det ena eller det andra leder oss bort från sanningen; den sanning som alltid är symfonisk. Utan mångfald blir enhet enfald och utan enhet blir mångfald sönderfall. Ett sätt att förstå de svårigheter att hantera pluralism som vi ser i samhället i dag skulle kunna vara att vi förlorat enheten. Vi talar om den goda mångfalden, men denna mångfald existerar i själva verket inte då enheten, som är mångfaldens förutsättning, är frånvarande. Eller, om inte frånvarande så har den åtminstone i stor utsträckning glömts bort.

Kanske är detta det moderna samhällets djupaste problem; den brist på enhet som kommer till uttryck i den individualistiska människosynen. Varje människa står ensam, egentligen inte förenad med något annat än sig själv. Visserligen ser vi många motrörelser mot denna uppenbart otillräckliga människosyn idag. Men den mest högljudda motrörelsen, nationalismen, som alltså försöker hitta den förlorade enheten i nationen, är också den djupt otillräcklig. Kan sann och genuin mänsklig enhet verkligen förankras i något så vagt, flytande och mänskligt konstruerat som nationen?

Annons
Annons

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor kallar det moderna jaget för ”the buffered self”; ett bepansrat Jag.

Hermann Hesses romanfigur fann enheten som en samlande kraft som inte slätade över eller raderade ut mångfalden, men som band samman den i ett gemensamt och transcendent ursprung. Allt hör samman för att det springer ur samma källa. Är den yttersta förklaringen till dagens splittring och polarisering att vi förlorat föreställningen om denna gemensamma källa? Nästan alla kulturer har historiskt sett haft en föreställning om en transcendent verklighet, en Gud, en tillvarons yttersta grund, en samlande enhet som binder samman all världens mångfald. Precis det som Hermann Hesse, i indisk skrud, gestaltar så vackert i ”Siddhartha”.

Vad händer när denna transcendenta verklighet opereras bort? Den kanadensiske filosofen Charles Taylor, som skrivit om sekularisering och identitet i det mångkulturella väst, kallar det moderna jaget för ”the buffered self”; ett bepansrat Jag som är oförmöget att ta in den transcendenta verkligheten. Men om vi stängt dörren till det utomvärldsliga, stänger vi inte då också dörren för varandra? Blir djupare enhet, och med den verklig mångfald, då möjlig? Om vi helt släpper idén att vi har ett gemensamt ursprung utanför oss själva, kan vi då med trovärdigheten i behåll kalla varandra för syster och bror?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons