Annons

Tove Lifvendahl:När allting flyter är det få som bottnar

Foto: Hasse Holmberg/TT

Vi behöver ledare som sätter människan i centrum – inte kortsiktigt, populistiskt eller ogenomtänkt. Utan som förstår vad systemen gör med människan, och hur människan påverkas av systemen.

Under strecket
Publicerad

Tre av de ledare som blivit extra mycket lästa under de senaste veckorna handlar om väsensskilda saker. Men vad de har gemensamt är att det i alla fallen föreligger en stor dissonans mellan ideal och verklighet.

För två veckor sedan berättade jag om 13-årige Filip, som hotas och förföljs av andra barn. Situationen har blivit så illa sedan den startade i påskas, att familjen nu lämnar Uppsala. Det har gått för långt. Reaktionerna blev mycket starka. I grunden anser vi att det är fel, att den som är förövare får stanna kvar, medan offret flyttar på sig. Men längs hela kedjan av möten med det offentliga har stödet och hjälpen för att kunna stå kvar inte funnits i tillräcklig grad.

BUP rådde dem att inte polisanmäla, eftersom de (helt korrekt) spådde att det skulle bli värre. En polis rådde dem att flytta från stan, och när de själva kom till den punkt att de såg det som enda utväg, möttes de av förståelse och bekräftelser från samma myndighet. Ingen sade: ”Ni ska inte flytta! Vi tar hand om förövarna!”

Upsala Nya Tidning har i två stort uppslagna artiklar följt upp, och i SvD har vi också haft flera uppföljningar på nyhetsplats. Många har deltagit i diskussionen. Regionpolischef Carin Götblad gästade podden Ledarredaktionen och talade klarspråk om läget i veckan. Det är talande att de metaforer som används handlar om att få näsan över vattenytan. Än så länge är det gungfly och sankmark. Vi har inte den kontroll vi behöver ha. Våldsmonopolet är utmanat på sina håll av alternativa våldsstrukturer, med rekryteringsvägar långt ner i åldrarna.

Annons
Annons

En annan text som rönt mycket debatt och uppmärksamhet skrevs av kollegan Ivar Arpi, efter att ha luftat några lösa tankar på Twitter på området återvandring – utvisningar – migration. Det ska sägas att det generellt är frågor som lämpar sig synnerligen illa för sociala medier, eftersom syftet där sällan är att försöka förstå varandra, utan att sätta dit och peka finger. Men i den utvecklade texten som följde finns många frågor som också tyder på att marken är sank och saknar stadga.

För politikerna upprepar återkommande att ”vi ska värna asylrätten” och ”ett ja ska vara ett ja, och ett nej ska vara ett nej”. I praktiken ser det annorlunda ut. Det skapar otydlighet och dessutom ett skuggsamhälle med konsekvenser som ingen kan annat än beklaga. I den mycket läsvärda ”Arrival City” av kanadensaren Doug Saunders diskuteras världens olika typer av slumområden. De är olika till sin karaktär och funktion, och somliga fungerar som effektiva broar från den svarta marknaden till den vita. Men i länder som inte medger så mycket flexibilitet, blir det bara en förvaring och en social misär som går i arv.

Sverige är inget flexibelt land. Det är därför vi utvisar högkompetenta, efterfrågad arbetskraft, för mindre förseelser av byråkratisk karaktär utan uppsåt. Det gör också att utsikterna att växande skuggsamhällen en dag bara ska omvandlas till problemfria, dynamiska och välintegrerade områden, är tämligen klena. Ska prognosen ändras, måste vi förändra vårt samhälles funktionssätt (vilket Niall Ferguson argumenterade för i vår sommarserie).

Annons
Annons

Debatten, eller vad man kan kalla det, följdes upp av gästskribenten Anosh Gashri, som pekar på några ganska givna sakförhållanden i migrationspolitiken. Lugnt och sakligt. Ovanligt men precis så odramatiskt som frågorna måste diskuteras för att kunna vecklas ut.

Den tredje texten skrevs av kollegan Lydia Wålsten och publicerades idag. Den handlar om hennes svårt cancersjuka mamma som blev tillrättavisad för att hon ville ha ett rent sugrör till sitt vatten. Ifrågasättandet om ett sugrör till verkligen var nödvändigt från sköterskan som stod där, jämte pelare med latexhandskar, britsar insvepta i skyddande material och andra funktionella plast- och pappersartiklar av engångskaraktär, innebar att vårdens självpåtagna klimathänsyn gick före patientens värdighet. Jag bara blundade av genans när jag fick det berättat för mig. Det här är allas vår värdighet, allas vår skam för att det gemensamma vi har skapat bemöter människor på det sättet.

Det är en galen tid, och det är mycket som bara flyter runt. Det är i sådana här tillfällen det krävs människor, ledare och samhällsinstitutioner som kan sätta ner fötterna i marken, vänligt men bestämt. Som sätter människan i centrum – inte kortsiktigt, populistiskt eller ogenomtänkt. Utan genom att klara av att förstå vad systemen gör med människan, hur hon påverkas av dem. Vi driver ut till havs.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons