Annons

Lars Åberg:När barn blir terapeuter

Foto: Gorm Kallestad / TT
Under strecket
Publicerad

Gäst | Samhällsutveckling

Det brukar sägas att Sverige är ungdomsfixerat och att med detta följer ett framhävande av ytan och en bortsortering av erfarenheten. Men för att bli ung måste man först vara barn och bli väl omhändertagen.

Och ska man ha något utbyte av att bli riktigt gammal gäller samma sak.
Barnens tid med föräldrarna har successivt förkortats, strukturerats och organiserats för att passa in i de vuxnas schema. I värsta fall får de endast vara med på nåder, inte sällan upplevs det som en ynnest när föräldern tittar upp från sin smartphone. Alldeles för stora barn sätts i alldeles för små sittvagnar för att det ska gå undan när mamma eller pappa skyndar genom staden. Utrymmet för upptäcktsfärd har minimerats.

De senaste decennierna har städerna kommit att privatiseras på ett fysiskt påtagligt sätt. Smågator har raderats ut, storkvarter kommit till. De öppna gårdarna fick grindar med portkoder, offentliga ytor togs i anspråk för kommersiella ändamål. Det krokiga rätades ut. Det skulle inte längre gå att ränna runt som ett barn.

Annons
Annons

I stället kom de yngsta att bli åskledare för de något äldres ångest. De krigshot och klimathot som föräldragenerationen våndades över skickades vidare till dem som just höll på att upptäcka världen. Eftersom de vuxna så uppenbart hade misslyckats med sitt regnbågsprojekt, en värld utan gränser, sattes barnen i landets förskolor att klippa pappersflaggor i jordens alla färger och kalkera fredsduvor efter känd konstnärsförlaga. Om jorden var en våldsam soptipp kunde man nu uppmana barnen att börja rensa upp i träsket. På dagis sjöng de minderåriga på sommarvisesätt att ingen skulle tro att det blev fred på jorden om inte de själva satte fart och tog ansvar för föräldrarnas uteblivna framgångar.

Barnen fick tävla mot varandra i fimpplockning och burkinsamling. Allt som andra lämnat efter sig skulle de ta hand om. Det var ett tungt arv för den som var liten.

Men inte nog med det: barn kunde dessutom bli terapeuter. Som extrapersonal på dagis fick tidigare missbrukare och andra från samhällets marginaler en chans att återbördas till det vanliga Svensson-livet. Sin mänsklighet skulle de öva upp i en miljö som knappast kunde betraktas som lämplig för sociala experiment. De var inte många, saken ska inte överdrivas, men förskolan blev en av de platser där frågan om hur man åstadkommer missanpassades återanpassning möjligen skulle kunna få sitt svar.

Någon har sagt att Sverige är ett land fullt av ingenjörer, men i avsaknad av filosofer. Kan flera praktiska problem lösas enligt principen om att slå flera flugor med en smäll kommer förslaget att antas. Eftersom det nu råder brist på dagisplatser, förskollärare och lokaler för verksamheten placerar man barnen uppe på hustak tillsammans med outbildad personal.

Annons
Annons

I skolorna är lärarbristen så alarmerande att man hittar på nya yrkesgrupper för att få in fler vuxna i lokalerna, som ofta är alldeles för trånga och saknar bibliotek och ordentliga rastutrymmen utomhus. De barn som hunnit bli riktigt gamla möter i hemtjänsten så många olika ansikten på en och samma vecka att det måste upplevas som att befinna sig i en svängdörr på centralstationen.

Det är som om barnen och de gamla mest finns till för att ta hand om tillfälligt passerande vuxna med olika former av svårigheter vad gäller utbildning, arbetslivserfarenhet och språkkunskaper. Anonyma lämnar dessa sina signaturer på en städ- eller närvarolista och drar vidare.

På så vis har det terapeutiska samhälle, som kunde skönjas på dagis på 1980-talet, institutionaliserats som en väsentlig del av det som brukar kallas välfärden. Här skapas i värsta fall arbeten åt människor som är ointresserade av dem de ska arbeta med.

Man ser dem dra runt med åldringar i rullstol eller bara betala för femton minuters parkering när de anländer med hemtjänstbilen. De vallar runt dagisbarnen med samma entusiasm som en ullallergisk fårskötare försöker hålla ihop sin flock. Vänner och bekanta berättar om en tilltagande språkförbistring i kommunikationen med anställda i barnomsorgen och hemtjänsten.

Genom ambitionen att lösa två problem – personalbristen och arbetslösheten – skapas nya av annan karaktär: otrygghet, avhumanisering, anonymisering, brist på kontinuitet och kontakt. Hur den här ekvationen ska kunna lösas måste beslutsfattarna snart börja fundera över; såväl de yngsta som de äldsta behöver ett samhälle de kan lita på och som därför inte får behandla dem som försökskaniner.

Omsorg och omtanke går ju inåt. Den som bemöts med likgiltighet går ut i livet med känslan av att vara obehövd och lämnar det till sist med sina farhågor bekräftade.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons