Annons
Krönika

Anders Rydell:När betongen fick visionerna att flyga

 ”Cherry town” (Cheryomushki), 1963.
”Cherry town” (Cheryomushki), 1963. Foto: Gerbert Rappaport/Arkdes

Från betongförort till lyxigt inredningskoncept. Betongens funktion har skiftat genom åren. Själv minns Anders Rydell pappans grova murarhänder när han ser Arkdes utställning om betongelementens historia.

Under strecket
Publicerad

Bilden av den flygande betongen var återkommande under 1950- och 60-talen. Affisch från Sovjetunionen 1959.

Foto: ArkdesBild 1 av 2

Installation av stora betongelement i bostadshus, 1967–1968.

Foto: Sune Sundahl/Arkdes samlingarBild 2 av 2

De grova fårorna i händerna var ständig fogade, en vit sorgkant av betong, cement och kalk som aldrig riktigt gick att tvätta bort. Fingrarna stela, huden uttorkad, naglarna spruckna. Efter decennier som murare hade min pappas händer börjat förvandlas till sitt material.

Som barn upplevde jag dessa händer som omänskliga. Det var först när jag i de tidiga tonåren följde med pappa till byggen som jag insåg att stenen inte var en fiende, utan en vän. Att händerna hade offrats av kärlek och yrkesstolthet. Stenen, i synnerhet betongen, stod för en trygghet som det bräckliga privatlivet sällan kunde erbjuda. Något som pålitligt formade sig efter händerna och kanske ännu mer ett löfte om något varaktigt. Arbetet förevigades alltid med handens signatur i den våta betongen.

I Arkdes nya utställning ”Flygande betong” ser jag min pappas händer överallt, på kinesiska och sovjetiska propagandaaffischer. Grovhuggna handflator som pekar mot en ljusare framtid. Och byggnadsarbetaren som en heroisk trollkarl som fångar flygande betongelement från lyftkranar. Utställningen ”Flygande betong” har satt fokus på en av 1900-talets viktigaste och samtidigt mest föraktade byggnadstekniska skapelser – det prefabricerade betongelementet. Ett utställningsämne som inte direkt framstår som en självklar publikmagnet – men den borde det vara det. En stor del av världens befolkning bor i hus av prefabricerade betongelement. Enligt en uppskattning har fem miljarder kvadratmeter bostadsyta skapats med tekniken sedan 1950-talet. Endast i Sverige byggdes 170 000 lägenheter på detta sätt.

Annons
Annons

Bilden av den flygande betongen var återkommande under 1950- och 60-talen. Affisch från Sovjetunionen 1959.

Foto: ArkdesBild 1 av 1
Bilden av den flygande betongen var återkommande under 1950- och 60-talen. Affisch från Sovjetunionen 1959.
Bilden av den flygande betongen var återkommande under 1950- och 60-talen. Affisch från Sovjetunionen 1959. Foto: Arkdes

Men det är inte den byggnadstekniska revolutionen som är den mest intressanta aspekten, utan betongen som ideologisk projektionsyta. 

Utställningen bygger till stor del på de chilenska curatorernas, arkitekten Pedro Ignacio Alonso och designern Hugo Palmarola, tio år långa och närmast arkeologiska arbete för att kartlägga betongelementens historia. Som en konstnärlig förlaga spårar de elementet tillbaka till Malevitjs svarta rutor. Förutom likheten i form är det inte svårt att förstå varför. Prefabricerade betongelement kom i bruk först under efterkrigstiden – men idéerna om att skapa framtidens städer med ”flygande” byggklossar odlades i den tidigmoderna rörelsen, inte minst av ryska avantgardister och den tyska Bauhausrörelsen. Det var en utopisk vision om att frigöra arkitekturen från både gravitationens och historiens tyngd. 

De nya idéerna för form och byggande skulle dock komma att förkastas både i Nazityskland och Sovjetunionen. I Hitlers Tyskland betraktades Bauhausarkitekturens fyrkantiga betonglådor som tråkiga, monotona, anonyma – omänskliga. Kritiken var inte annorlunda i Sovjet under Stalin – som hade satt stopp för de ryska avantgardisternas experiment. Under stalinismen sågs den nya internationella stilen som ett uttryck för den omänskliga västerländska kapitalismen. 

Annons
Annons

Installation av stora betongelement i bostadshus, 1967–1968.

Foto: Sune Sundahl/Arkdes samlingarBild 1 av 1

Vändningen i Sovjet kom först under Nikita Chrusjtjovs avstalinisering då man ville frigöra sig från Stalin-erans tunga snirkliga historicism. De prefabricerade betongelementen blev både laddade symboler för en ny politisk era och praktisk lösning på den sovjetiska bostadskrisen. I propagandaaffischerna från tiden tycks de svävande betongelementen fullständigt tyngdlösa. Betong har aldrig varit så lätt. I både Sovjet och USA kom byggnadstekniken att retoriskt förknippas med rymdprogrammen. Betongen skulle sväva ända till månen.  

Installation av stora betongelement i bostadshus, 1967–1968.
Installation av stora betongelement i bostadshus, 1967–1968. Foto: Sune Sundahl/Arkdes samlingar

Desto mer socialutopiskt – men inte desto mindre entusiastiskt – skulle betongelementen lovsjungas i Sverige – och därmed möjliggöra miljonprogrammen. 

Betongkorthuset började dock falla samman redan i det tidiga 1970-talet – med en allt hårdare kritik mot de massproducerade monotona stadslandskapen från både vänster och höger. Återigen betonades betongens avhumaniserande effekt. De dystra sovjetiska bostadskomplexen har idag blivit monument för kommunismens omänsklighet. 

I vår egen samtid tycks relationen till betongen tudelad. Å ena sidan som ett uttryck för betongförorten, med förslumning, graffiti, kriminalitet. Å andra sidan har betongelement i den postindustriella eran uppvärderats till ett åtråvärt och exklusivt inredningskoncept. Betong både som misär och lyx. 

”Flygande betong” visar hur den släta grå betongytan fungerat som en grumlig projektionsyta för utopiska visioner, social ingenjörskonst och samhällskritik – för framgångar och misslyckanden. 

Är det dock något som betongen aldrig varit så är det omänsklig. Den har alltid burit och fortsätter bära vårt avtryck – som en grov handflata i våt betong. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons