X
Annons
X
Recension

A prayer before dawn När Billys karriär dalar hamnar han i ett helvete

"A prayer before dawn" skildrar thaiboxaren Billys kamp i det ökända Klong Prem-fängelset. En lyckad inledning mynnar ut i en slutakt tyngd av emotionella genrekonventioner.

Joe Cole (andra från vänster) i ”A prayer before dawn”. Foto: Nonstop Entertainment
Läs mer om Veckans biofilmer

A prayer before dawn

Regi
Jean-Stéphane Sauvaire
Genre
Drama
Manus
Jonathan Hirschbein, Nick Saltrese
Medverkande
Joe Cole, Vithaya Pansringarm, Panya Yimmumphai, Nicolas Shake

1 tim 56 min. Från 15 år.

Betyg: 3 av 6

I franske Jean-Stéphane Sauvaires thailändska drama står de fysiska förutsättningarna i obönhörligt fokus – kroppen som handelsvara och "beroendecentrum". Engelsmannen William Moore, mer känd som Billy, finansierar sina missbruk – kvinnor, alkohol och inte minst heroin – främst genom att sälja droger och allt mindre genom sin dalande karriär som thaiboxare.

Efter att ha blivit tagen på bar gärning hamnar han i det ökända Klong Prem-fängelset, med få kvadratmetrar per capita och med kroppen alltjämt i centrum – aktivt eller passivt så; överleva eller duka under.

Baserad på verkliga händelser och på huvudpersonens bok med samma namn, skildrar "A prayer before dawn" Billys väg ner i och upp ur ett tvättäkta helvete – ett fängelsedrama där bilderna och de fysiska villkoren talar för sig själva. Länge är det nästan helt ordlöst, filmens dovt sakrala stämningar räcker som ljudbild för att levandegöra denna avgrund.

Annons
X

Skådespelaren Joe Cole är bländande som Billy. Om dennes tillvaro länge utspelat sig bortom paragraferna målas fängelsemiljön ut som det verkligt laglösa landet, ett samhälle i mikroformat som genom tortyr, övergrepp och olika beroendeförhållanden också blir självreglerande. Så får myndigheterna några problem färre på halsen, i en tveksamt progressiv fängelsepolitik. 

Det gäller med andra ord att uthärda på de tätt placerade madrasserna, att rätta in sig i ledet. Bland alla gängritualer och tatueringar, som anonymiserar fångarna till en enda massa, finns också möjligheten till tillhörighet – om man spelar korten rätt. Billy förälskar sig dessutom i pojkflickan Fame. Och inte minst får han en andra chans genom boxningen, som har en likaså framskjuten funktion även bakom galler.

Om filmens scenografi, från det faktiska fängelset, är imponerande, fungerar den psykologiska fonden sämre. Den knappa dialogen är inte väl vald utan helt instrumentell: Billy som ber om ursäkt för att han sagt sig vara familjelös (när han i själva verket drömmer om att återse fadern), Fame som i sin tur dödat sin pappa.

Om filmens scenografi, från det faktiska fängelset, är imponerande, fungerar den psykologiska fonden sämre, skriver Jon Asp. Foto: IBL

Andra interners öden omnämns blott i en mening: han som tagit på sig skulden för flickvännens skull, en annan vars familj var så fattig att han valt att bli yrkesmördare. Skissen upphör inte där, samma förenkling syns efter hand i Billys bana: han fuckar upp, får en ny chans, blir älskad, sviken, skjuter heroin, avreagerar sig – allt enligt välkänd formel.

Särskilt filmens sista del, med tydlig moral, har setts många gånger: i en avgörande drabbning innanför ringen står allt på spel; klanledaren med fingret mot strupen, läkaren som avråder, medan Billy med våta ögon insisterar på "att hålla garden uppe". 

Efter filmens konsekventa inledning, där utsattheten skildras mer hudnära sensationellt än dramaturgiskt spektakulärt, försöker denna bön från helvetet ta genvägen till Hollywood, som om finansiärerna gått in under processen och vädjat om fler emotionella genrekonventioner. Det är knappast till filmens fördel.

Annons
X
Annons
X

Joe Cole (andra från vänster) i ”A prayer before dawn”.

Foto: Nonstop Entertainment Bild 1 av 2

Om filmens scenografi, från det faktiska fängelset, är imponerande, fungerar den psykologiska fonden sämre, skriver Jon Asp.

Foto: IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X