Annons

Marie Cronqvist:När britterna drömde om en framtid med Europa

Robert Birley (1903–1982) propagerade för ett närmande till Europa i sina radioföredrag 1949.
Robert Birley (1903–1982) propagerade för ett närmande till Europa i sina radioföredrag 1949. Foto: BBC

När Storbritannien på torsdag går till nyval är relationen till Europa alltjämt en dominerande fråga. Slitningen mellan nationalism och internationalism känns igen från den debatt som präglade landet strax efter andra världskriget.

Under strecket
Publicerad

Även om det ibland kan förefalla så i nyhetsrapporteringen om brexit, är Storbritanniens obekväma relation till Europa inte något nytt. Tvärtom har det präglat stora delar av den brittiska historien (se Under Strecket 9/5 2019). Ett enat Europa har rentav ofta varit något britterna aktivt motarbetat, åtminstone då denna enighet har forcerats fram genom despotiska eller totalitära maktanspråk, som Frankrike under Ludvig XIV och Napoleon eller Tyskland under Vilhelm II och Hitler. Den som velat lägga Europa under sig i ett enat rike har historiskt haft de hårdnackade britterna emot sig.

Samtidigt är det viktigt, inte minst i våra dagar, att komma ihåg att Europaidealismen periodvis har varit bärkraftig också i Storbritannien. Den senare hälften av 1940-talet är en sådan period. Storbritannien stod efter andra världskriget som en av segrarna, men i den på kontinenten intensiva diskussion som följde om en tänkbar europeisk union intog landet en ambivalent ställning. Vilken roll och vilket ansvar skulle man axla? Var det dags att engagera sig i Europa fullt ut eller i traditionell stil dra sig tillbaka och avvaktande se vad som hände på kontinenten? 

Annons
Annons

En av flera arenor för Europafrågan gavs vid denna tid i BBC:s så kallade Reith-föredragen, The Reith Lectures, benämnda efter BBC:s första generaldirektör John Reith. Det första föredraget hölls 1948 av filosofen Bertrand Russell, och en lång rad internationella berömdheter, tongivande författare och vetenskapsmän följde, bland dem fysikern Robert Oppenheimer, historikern Arnold Toynbee och politikern George Kennan. Med tiden blev Reith-föredragen en institution med sina intellektuella föredrag på breda teman som politik, vetenskap, litteratur eller etik. Senare tids radiopublik har bland annat fått lyssna till författare som Hilary Mantel, fysiker som Stephen Hawking, historiker som Niall Ferguson och politiker som Aung San Suu Kyi. 

Betydligt mindre känd i vår tid är då Robert Birley, som i raden av Reith-föreläsare var nummer två efter Russell med sina fyra föredrag på temat Storbritannien och Europa i oktober och november 1949. Birley var en utexaminerad historiker från Oxford, som tidigt utvecklat ett stort intresse för utbildningsfrågor och var en engagerad lärare, skarpsinnig intellektuell och entusiastisk bibliofil. Som rektor för London Charterhouse internatskola för pojkar under andra världskriget kom han att uppnå en viss berömmelse i sitt fält och 1944 anlitades han som huvudförfattare till den så kallade Fleming-rapporten, en statlig utredning av det brittiska skolsystemet. Men trots att Birley var en aktad intellektuell aktör i sin tid har han förpassats till en plats på historiens oglamorösa skuggsida, ett inte helt ovanligt öde för den som engagerat sig i utbildningsfrågor. 

Annons
Annons

Birleys engagemang i Europafrågan var också betydande. Strax efter kriget tjänstgjorde han som utbildningspolitisk rådgivare i den brittiska ockupationszonen i Berlin, där han ledde arbetet med att avnazifiera tyska historieböcker för grundskolan. 1949, då han anlitades av BBC för att hålla sina fyra Reith-föredrag, var han nytillträdd rektor för Eton College men – i motsats till sin arbetsplats med sina tydligt autokratiska tendenser – hade redan gjort sig känd för sin anti-hierarkiska och liberala hållning i grundläggande samhällsfrågor. Ett uttryck för detta var att han på sin arbetsplats gick under smeknamnet ”Red Robert”, vilket också är titeln på den biografi om honom som utkom efter hans död 1982.

Problemet med patriotism är alltså, som han ser det, inte patriotismen i sig utan när den utestänger andra tänkbara identifikationer och värdegemenskaper.

Den övergripande titeln för Birleys fyra föredrag var ”Britain in Europe: Reflections on the development of a European society”. Ljudbanden har dessvärre inte överlevt, men Birleys manuskript är arkiverade och har på senare tid gjorts tillgängliga av BBC Written Archives. Föredragen behandlar såväl de historiska rötterna som framtiden för Storbritannien i Europa. Även om temat ännu var högst aktuellt 1949, med grundandet av såväl Nato som Europarådet, var det samtidigt uppenbarligen något som skavde i samtiden. Det som fått Winston Churchill att i ett tal i Zürich i september 1946 föreslå ett Europas förenta stater föreföll i den brittiska debatten bara några år senare vara ganska långt borta. Birley var en av dem som uttryckte missnöje med detta och BBC gav honom en plattform. 

Annons
Annons

Radioföredragen kom att kretsa kring möjligheterna till en ny öppning mot Europa i ett land som inte riktigt självt var medvetet om vilken identitetskris det befann sig i. För trots att Storbritannien stod som en av de stolta segrarna i andra världskriget hade solen redan gått ned över det brittiska imperiet, menade han. Den eftersläpande självbilden hindrade nyorientering i ett efterkrigstida landskap där centrum och periferier nu hastigt skiftade.

I det första föredraget ägnade sig Birley åt att söka bena ut begrepp som kultur, patriotism, nationalism och regionalism. Han introducerade här en grundtanke som sedan följs upp på olika sätt i de andra tre föredragen, att det måste vara möjligt att känna och upprätthålla flera lojaliteter. Problemet med patriotism är alltså, som han ser det, inte patriotismen i sig utan när den utestänger andra tänkbara identifikationer och värdegemenskaper. Mest problematisk är den då den övergår i nationalism. Nationalismen tenderar att vara politiskt avgränsande, medan patriotismen åtminstone har förutsättningen att vara kulturellt inkluderande. Det är helt enkelt möjligt att vara på samma gång walesare, britt, samväldesmedborgare och europé.

Vad skulle han ha sagt om efterkrigstidens och EU:s utveckling, och inte minst om dagens situation och den politiska härdsmälta som går under beteckningen brexit?

Det andra föredraget är en historisk betraktelse över Storbritanniens förhållande till den europeiska kontinenten. Här konstaterar Birley att det inte finns någon som helst historisk grund för separation mellan de brittiska öarna och fastlandet Europa, bland annat eftersom Storbritannien i historiskt hänseende, och till skillnad från vad många britter tror, mycket länge befann sig i Europas maktlösa periferi och aldrig kunde göra annat än reagera på vad som skedde någon annanstans – inledningsvis i romarrikets nav, under senmedeltiden och tidigmodern tid i Frankrike och Tyskland, och under 1600- och 1700-talen och framåt även i Belgien och Nederländerna. Det expansiva brittiska 1800-talet är det århundrade som tydligt träder ur detta mönster, även om britternas känsla av storhet hämtade näring ur relationen till helt andra delar av världen än Europa.

Annons
Annons

De tredje och fjärde föredragen bygger vidare på argumentet om historiskt beroende och multipla lojaliteter, men vänder sig också tydligare mot framtiden. Först tar Birley upp sin hjärtefråga, nämligen skola och utbildning, och framför allt hur den brittiska skolundervisningen med nödvändighet kan komma att behöva förändras i ett mer sammansvetsat Europa. Brittiska universitet behöver verka för att bryta den hotande intellektuella isoleringen genom gränsöverskridande nätverk. Ett kontroversiellt förslag, för vilket han fick mycket kritik, var att franska och inte engelska mycket väl skulle kunna vara det gemensamma språket. Sedan landar argumentationen i att den sammanbindande länken i ett enat Europa måste bli gemensamma ideal och grundläggande värden, inte gemensam politik.

Det är oklart exakt vilket mottagande Birleys föredrag fick av den brittiska radiopubliken 1949. I tidningarna fick han en del syrliga recensioner som handlade om hans uppenbara brist på radiomässighet; han upplevdes helt enkelt vara lite mer en ackompanjatör än en solosångare. I jämförelsen med den färgstarke föregångaren Bertrand Russell stod han sig slätt. Upprörda smakdomar fälldes dock hemma på Eton College med krav på hans avgång. Från ett antal äldre Eton-alumner kom till och med upprop om att Birley borde ställas inför rätta för högförräderi för sin enfaldiga och ödesdigra internationalism.

Av allt att döma åtnjöt Birley dock fortsatt förtroende såväl hos ledningen för Eton som hos eleverna och stannade kvar som rektor fram till 1963. Under 60-talet kom hans internationalistiska intressen att leda honom till Sydafrika, där han engagerade sig i medborgarrättsfrågor generellt och anti-apartheidfrågor specifikt. Under några år vistades han som gästprofessor i pedagogik vid Witwatersrand University i Johannesburg, där han ömsom skrev texter om universitetets idé, ömsom initierade gränsöverskridande symposier och samtal om vikten av ett anti-hierarkiskt utbildningssystem. Birley tog också hand om inflygande gäster, bland annat senator Robert Kennedy, som besökte honom i Johannesburg 1966. Han återvände 1968 till London för en professur i retorik vid Gresham College där han stannade fram till sin död 1982. Från hemmaplan fick han bevittna Storbritanniens inträde i EG 1973 och de första direkta valen till det europeiska parlamentet 1979.

Annons
Annons

Exakt sju decennier har nu gått sedan Birleys radiotal om Storbritannien i Europa. Vad skulle han ha sagt om efterkrigstidens och EU:s utveckling, och inte minst om dagens situation och den politiska härdsmälta som går under beteckningen brexit? Det är naturligtvis inte svårt att tänka sig att han hade varit djupt kritisk. Som historiker hade han säkert varit bekymrad över den våg av högernationalism som nu sköljer fram över Europa och över hans eget land. Det är en väg, skulle han framhålla, som gång på gång visat sig leda till krig och konflikter snarare än fred, samarbete och välstånd. 

Samtidigt är det inte otänkbart att han hade uttryckt besvikelse över den administrativa överbyggnad som EU:s stater tillåtit växa fram i Bryssel, Strasbourg och Frankfurt – federalistiska idéer och praktiker utan ett fullskaligt federalt system förblir en vacklande torso som lämnar utrymme för stora inre slitningar. Och som obotlig idealist skulle han helt visst framhålla att det i decennier har talats alltför mycket om ekonomi och på tok för lite om gemensamma europeiska värden som mångfald och demokrati. En parallell kan dras till den förmaning han lär ha yttrat i ett rektorstal på Eton i samband med fredsdagen 1945. Birley talade den gången om unionen Storbritannien, men det kan lika gärna tillämpas på unionen Europa: ”Never let this country become a house with empty rooms.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons