Annons

Jakob Lien:När datorerna bröt sig in i våra vardagsrum

Informationsöverflödet, it-lagstiftningens bristfälliga integritetsskydd, digital humaniora, poesi skriven av datorer och skärmsamhällets kuslighet­. Nya fenomen? Nej, i SvD:s understreckare har dessa teman diskuterats ända sedan datorn först började prägla samhället för snart femtio år sedan.

Under strecket
Publicerad

Apple Lisa från 1983 var en av de första persondatorerna med en mus och ett grafiskt användargränssnitt.

Foto: IBLBild 1 av 1

Apple Lisa från 1983 var en av de första persondatorerna med en mus och ett grafiskt användargränssnitt.

Foto: IBLBild 1 av 1
Apple Lisa från 1983 var en av de första persondatorerna med en mus och ett grafiskt användargränssnitt.
Apple Lisa från 1983 var en av de första persondatorerna med en mus och ett grafiskt användargränssnitt. Foto: IBL

I en understreckare i SvD den 13 oktober 1986 skriver författaren Lars Gustafsson att han fortfarande har vänner som tycker att han ”sviker mänskligheten” genom att skriva lyrik på en dator – vilket han gör eftersom han alltsedan ordbehandlingsprogrammen kom känt sig som en ”intellektuell fånge som jublande släppts ut i solsken ur sin cell”. Gustafsson ­menar att det funnits en ”medeltidsmässig fasa för bildskärmar” som i många sammanhang varit grundlös, samtidigt som myndigheternas slarviga hantering av integritetsfrågan där­emot medfört en berättigad rädsla för vilka konsekvenser den digitala teknologin kan komma att medföra. ­Sammantaget har det gjort att människor enats i ”ett enda fasans vrål: DATORERNA KOMMER!”.

Annons
Annons

Gustafssons lakoniska konstaterande sammanfattar på ett talande sätt den bild av den digitala teknologin som växer fram i SvD:s understreckare i takt med att datorerna blir en alltmer integrerad del av den medieekologi som utgör vår vardag idag. Om jag i gårdagens understreckare främst fokuserade på den digitala teknologin i abstrakt bemärkelse, på relationen mellan människa och maskin, vill jag i dagens nedslag i Under streckets arkiv rikta in mig på datorns konkreta inverkan i samhälle och kultur.

I ”Datakraft och datamaskindialog” från den 19 april 1968 diskuterar civilingenjör Olle Dopping ”Automatisk datamaskinsbehandling” (ADB). Trots att det för 50 år sedan fortfarande inte fanns mer än ett par hundra datamaskiner i Sverige förutspådde Dopping att allt fler männi­skor kommer börja använda datorer i sitt dagliga arbete när maskinerna blir billigare och teletekniken gör det möjligt att kommunicera med hjälp av datorer på ­distans via ”så kallade terminaler”. I vad som närmast liknar en förutsägelse om dagens trådlösa teknologi menar Dopping att man inom en nära framtid borde kunna abonnera på ”datakraft” på samma sätt som man abonnerar på ”elkraft och telefon”. I framtiden kommer det inte längre att finnas något behov av affärsbrev då dessa enligt Dopping i stället kan skickas via telenätet från ­avsändarens till mottagarens dator.

Senare samma år avhandlar ingenjören Rolf Gezelius i en metaforrik streckare det informationsöverflöd som han menar har drabbat ”nutidsmänniskan”. ”Informationsfloden hotar dränka oss alla i sin strida ström”, skriver Gezelius, och redogör för ett antal försök att med hjälp av ”datatekniken” avhjälpa informationsöverflödet genom att ”nära flodens mynning söka dela upp den i kanaler och selektivt portionera ut informationen”. När ”papperskvarnen” och ”transistorplågan” slutligen blivit outhärdliga sätts alltså hoppet till den digitala teknologin för att ”stämma informationsfloder i bäcken”. En medieteknologi ska således användas för att stävja andra, ”annars drunknar vi ett hav av information”, sammanfattar Gezelius.

Annons
Annons

I takt med att datorerna i början av 70-talets blir tekniskt alltmer avancerade och effektiva samtidigt som de tas i bruk på alltfler nivåer i samhället reser flera streckarskribenter frågan hur man ska hantera den personliga integriteten och rätten till ett privatliv i relation till den digitala teknologin.

Statistiska Centralbyråns generaldirektör Ingvar Ohlsson sammanfattar det hela i artikeln ”Statistik – datorer och sekretess” (3/3 1971) genom att konstatera vi ”uppenbarligen befinner oss i början av en /…/ process där datortekniken och informationsbehandlingen” ska inpassas i ”samhällsutvecklingen och i våra sociala mönster”. Den snabba ökningen av datorernas kapacitet och databankernas framväxt har väckt ”farhågor för skadeverkningar på den personliga integriteten”. Frågan om lagring av information och personuppgifter är emellertid inte ny, menar Ohlsson, men har i och med möjligheterna att med hjälp av den digitala teknologin samla in stora mängder information fått nya dimensioner. 

Rolf Bergin resonerar i en understreckare från den 14 november 1973 i samma banor som Ohlsson och skriver att ett ”generellt avståndstagande mot datorer vore olyckligt”, även om en debatt om konsekvenserna bör ske innan datorsystemen byggts ut och blivit en ofrånkomlig del av vårt samhälle. I ”Databankerna och privatlivet” från den 3 maj 1971 föreslår professorn i företagsekonomi Walter Goldberg att man borde tillsätta en ”dataombudsman” för att tillgodose invånarnas intressen, av anledningen att ”databanken glömmer och gömmer inget”. 

Annons
Annons

Civilingenjören Bengt-Arne Vedin närmar sig samma tema från ett delvis annat perspektiv i streckaren ”Kan datorn ge rätt bild av individen?” (2/6 1973), där han konstaterar att den oerhörda informationsmängd som den nya digitala teknologin gett upphov till skapat ett slags ”störande brus”, ett ”informationsbuller”, som i sin tur successivt bryter ner den ursprungliga ”informationsmiljön”. Idag ärver vi ”gods, guld och arvsmassa och samhällelig miljö”, men i morgon följer ”dataarvet” människan från födseln, menar Vedin. Var och en kommer enligt brittisk forskning som Vedin redogör för att ärva 10 miljoner informationsbitar om sig själv, vilket motsvarar ett uppslagsverk av Encyclopædia Britannicas storlek. Den nya datalagen som föreslås ge individen rätt att ta del av och korrigera den informationen blir därmed endast en illusion eftersom informationsmängden är så stor att ingen kommer att kunna hantera den. I stället för att ge garantier i form av lagar som är svåra att efterfölja bör man eftersträva kvalitet i stället för kvantitet hos informationen, och där kan datorerna till syvende och sist användas som kraftfulla hjälpmedel för att bearbeta och hålla reda på den.

I ”En miljon ord räknade” från den 15 januari 1971 beskriver språkvetaren Bengt Sigurd hur en grupp forskare vid Göteborgs universitet med hjälp av datorteknik gjort en kvantitativ frekvensanalys av en miljon tryckta ord i svenska dagstidningar från 1965. Ledaren för forskningsprojektet, Sture Allén – sedermera ständig sekreterare i Svenska Akademien – menar att den digitala teknologin för första gången bistått med att ge en representativ bild av förekomsten av de mest frekvent förekommande orden i det svenska språket. De tio vanligaste orden som listas i ordboken är föga förvånande ord som och, i, att, en, som, det, är, av, den och , men här förekommer också mer otippade ord som vivörmustasch. I streckaren beskrivs frekvensanalysen bygga på material som levererats i form av ”lättsmälta” hålkortsremsor direkt från sätterierna som datorer sedan fick ”tugga på”, vilket avsevärt förkortat analystiden. Sigruds understreckare är intressant inte bara för att den ger en bild av hur långt digitaliseringen kommit vid mitten av 60-talet, utan även för att den visar att man redan för snart 50 år sedan med datorns hjälp börjat ägna sig åt det som idag framhålls som spjutspetsforskning på universitet runtom i landet under epitet som ”distant reading” och ”digital humaniora”.

Annons
Annons

Men det är inte bara inom forskningens fält som frågan om förnyade metoder och arbetssätt avhandlas. I två ban­brytande understreckare publicerade 1966 lyfter den danske poeten Hans-Jørgen Nielsen och matematikern Tord Hall fram datorns potential som verktyg för att skriva poesi. Begreppet ”datamaskinspoesi” introduceras därmed via Under strecket för första gången för en bredare allmänhet. 

Nilsen menar i ”Poesi och teknologi” från den 23 april 1966 att introduktionen av den digitala teknologin inneburit den tredje stora revolutionen i mänsklighetens historia efter jordbrukets tillkomst och industrialismens genombrott. ”Tekniken har trängt djupare in i vårt sociala och intellektuella liv än någonsin förr”, skriver Nilsen och menar att det är hög tid att börja diskutera begrepp som teknologi, konst och estetisk kvalitet simultant med varandra. ”Teknikens värld” är i sig inte ett hot mot kultur och estetik, argumenterar Nielsen vidare, och menar att det är på just det sättet ”maskinerna skiljer sig från oss”. ”Maskinfetischism” och ”slumpmetafysik” är något människor ägnar sig åt, inte maskiner, och just därför måste vi lära oss att närma oss den digitala teknologin, även inom konstens domän: ”Demonisk blir den först i det ögonblick konsten vänder ryggen åt tekniken och lämnar den i sticket.”

I ”Ett experiment med datamaskinspoesi” (15/12 1966) låter Tord Hall läsaren förstå att hans diktsamling ”Entropi” från samma år i själva ­verket till stora delar är skriven av en dator. Men eftersom ”en dator med utgångspunkt i godtyckligt valda ord eller bokstäver” endast skulle ”spruta katarakter av tryckt papper” och medföra ett allt för otillfredsställande resultat har Hall utgått från dikter som han själv skrivit på ”vanligt sätt”, det vill säga för hand eller på skrivmaskin. Därefter har han med hjälp av tre programmerare och Uppsala universitets dator CDC 3600, även kallad ”Agamemnon”, låtit skapa ett datorprogram som utifrån en slumptalsgenerator ”permuterar (blandar) styckena och skriver ut resultaten”. 

Annons
Annons

Hall skriver att han förundrades över den ”sällsamma värld som öppnades” och att han tvingades fråga sig själv om flera av dessa varianter som datorn skapat inte redan funnits i hans ”undermedvetna”. Trots den uppenbara fascinationen konstaterar Hall avslutningsvis, i linje med Nielsens resonemang om att ”teknikens värld” är vad vi gör den till, att en dator inte har ”fler egna idéer än en gråsten”. 

Ungefär 50 år senare skapar datavetaren Jack Hopkins en artificiell intelligens som utifrån 7 miljoner ord hämtade ur 1900-talets publicerade poesiskatt skriver nya dikter. För första gången gissar fler läsare att de algoritmbaserade dikterna är skrivna av en människa än av en dator, trots att de är medvetna om villkoren för tillkomstprocessen. Kanske säger inte heller detta experiment något om en dator eller gråstens idévärld – men möjligen om människans!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons