Annons

HemsjukaNär hemlängtan får kropp rörs hjärterötterna

Rasmus Lindgren och Sandra Medina i ”Hemsjuka”.
Rasmus Lindgren och Sandra Medina i ”Hemsjuka”. Foto: Lina Ikse

Nostalgi som sjukdomsdiagnos är avstamp för Lumors ”Hemsjuka”. Föreställningen börjar i trevande inåtvändhet, men temperaturen stiger rejält fram till slutets katastrof.

Under strecket
Publicerad

Hemsjuka

Genre
Teater
Regi
Rasmus Lindgren
Medverkande
Rasmus Lindgren, Sandra Medina
Var
Lumor/Folkteatern Göteborg på Fri scen, Kilen, Kulturhuset Stadsteatern
Text
research: Rasmus Lindgren, Sandra Medina, Gabriella Pichler

Scenografi, kostym: Linda Wallgren. Ljus: Bella Oldenqvist. Ljud: Robin Auoja

Från början finns de där, skådespelarna. Bakom dem en pall, lastad med lådor och plastsäckar. Vad som helst kan hända. Men det dröjer.

Laget bakom ”Hemsjuka” beter sig som osäkra höjdhoppare som laddar inför sin insats. Men det är inte laddningen vi vill se, utan själva hoppet. Så när Sandra Medina bryter det litet tysta, inåtvända samspråket med Rasmus Lindgren och går in i en roll med full kraft är det en stor lättnad. Då händer det verkligen något på scenen, teater!

”Hemsjuka” börjar som en något vetenskaplig undersökning av begreppet nostalgi, från början en sjukdomsdiagnos, och ger oss sedan en rad fallstudier med levande exempel. Det är kvinnan som är hemma i detta land, men som inte tillåts känna sig hemma. Det är mannen som är ett enda hopsnört knyte av muskler och ångest. Det handlar om hemsjukans koreografi, om kroppens uttryck. Allt blir vartefter mer intressant, mera känslor, mindre föreläsning.

Ibland tycks skådespelarna använda sig själva, sina otrygghetspunkter och trygghetszoner, men med viss sval distans. Men när de ska demonstrera olika sätt att överge, lämna, hettar det till. Då blir det inte bara exempel, då rör det hjärterötterna, även publikens.

Saker, föremål, får så småningom en viktig roll, utan närmare förklaring. Då kan vi sannerligen fylla på med egna känslor och erfarenheter. När lådor och säckar töms och innehållet sprids över scenen, byggs nya ”hemma” upp. Men fungerar det? Räcker det att ha samma saker på ny plats? Var kommer hemma egentligen ifrån?

Riktigt ångestladdat blir det när ljudnivån – som inletts med rytmiska hjärtljud – höjs och katastrofen nalkas/ har inträffat. Då ska allt in i lådor och säckar igen, allt ska med, men allt kommer inte med. Inför skådespelarnas slutliga trötta uppgivenhet kan vi få en aning om flyktens desperation.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons