Annons

Stina Oscarson:När de valde att plocka bort mig blev jag rädd

Athena Farrokhzad, Margot Wallström, Boris Johnson, Sapfo och Peter Handke.
Athena Farrokhzad, Margot Wallström, Boris Johnson, Sapfo och Peter Handke. Foto: Anders Wiklund, Pontus Lundahl, Martyn Wheatley, Ashmolean Museum, Karl Schoendorfer, TT

En svensk utrikesminister som avgick utan att säga som det var, Svenska Akademien som faktiskt lyckades med sitt uppdrag och brexit som inte alls var en politikens kris – tvärtom. Hösten var inte vad den såg ut att vara.

Under strecket
Publicerad

Alla turer i brexitfrågan var en seger för demokratin, skriver Stina Oscarson.

Foto: Kirsty Wigglesworth/TTBild 1 av 2

En förskollärare som arbetat hela sitt liv inom barnomsorgen berättade att hon möter allt fler barn som inte kan leka, skriver Stina Oscarson.

Foto: Anders Good/TTBild 2 av 2

Året går mot sitt slut och den sedvanliga frågan infinner sig: vad kommer jag att minnas av denna höst?

Händelser som i stunden känts som de allra viktigaste kommer troligtvis att glömmas bort medan detaljer som tycktes ovidkommande ristas in i historien för evigt. Vad är för tidigt att säga, men jag gör ett försök att blicka tillbaka och inser att det blivit än mer tydligt att dagens medieklimat bara klarar av en fråga i taget. Att när jag skriver detta har sensommarens bränder i Amazonas redan fallit i glömska.

I glömska faller nog också att det var denna höst som Margot Wallström avgick, men jag kommer att minnas att vi en gång hade en utrikesminister som hette så och att jag blev så besviken då hon förklarade sin avgång med personliga skäl. Att hon liksom för att vara lojal med partiet inte sa rakt ut att kampen mot försvarsdepartementet blev övermäktig. Att hon inte stod ut med att Sverige inte förmådde ratificera FN:s konvention för förbud mot kärnvapen. Jag kommer att minnas att jag tänkte att det är denna ”partilojalitet” som till slut kommer sänka socialdemokraterna.

Annons
Annons

Alla turer i brexitfrågan var en seger för demokratin, skriver Stina Oscarson.

Foto: Kirsty Wigglesworth/TTBild 1 av 1

Och jag kommer att minnas att jag tänkte att Svenska Akademien denna gång faktiskt hade lyckats med sitt uppdrag.

Jag kommer att minnas att jag satt på tåget till bokmässan när jag läste Skolverkets förslag om att slopa antiken ur grundskolans historieundervisning och att jag tänkte att det måste vara första april men inte fick ihop det med bokmässan som ju ligger på hösten.

Och jag kommer att minnas att jag senare tänkte att detta på ett sätt var ett genialt grepp av myndigheten. För plötsligt blev hela svenska folket intresserade av historia, alla vaknade och antiken blev kvar. Och så är det. Paradoxalt nog har inga läsfrämjande åtgärder i världen kunnat väcka intresset så mycket för läsning som att förbjuda böcker.

Alla turer i brexitfrågan var en seger för demokratin, skriver Stina Oscarson.
Alla turer i brexitfrågan var en seger för demokratin, skriver Stina Oscarson. Foto: Kirsty Wigglesworth/TT

Därefter var det dags för Nobelpris. Och jag kommer att minnas att Svenska Akademien åter lyckades kapa hela debatten genom valet av Handke och att jag tänkte att om det fanns ett Nobelpris i pr borde det tillfalla denna akademi.

Och jag kommer att minnas att jag tänkte att de denna gång faktiskt hade lyckats med sitt uppdrag. Ty ju längre debatten fortskred desto mer klart stod det att de vägrade att ge oss ett enkelt svar. De lät frågan vara så komplex som den är och tvingade därmed alla oss andra att ta fram vår etiska kompass och själva ta ställning till om det var rätt eller fel. Och därmed också att ta ansvar för vårt ställningstagande. Vilket gjorde folk vansinniga.

Annons
Annons

Jag kommer inte att minnas alla turer i brexitfrågan men jag kommer att minnas att man talade om en politikens kris i Storbritannien och jag tänkte att det var tvärtom. Att alla dessa turer inte var något annat än en seger för demokratin. För hade man inte haft demokrati hade vi nog fått se ett väpnat uppror. Nu kämpade man istället med alla demokratins lagar och regler som vapen. Om än tänjda till bristningsgränsen. Det var omröstningar, brev till drottningen, taktiska stängningar av parlamentet och jag vet inte allt men jag kommer att minnas att det fick mig att på riktigt förstå värdet av att värna principer i en demokrati. För det kan komma en dag när de verkligen prövas.

För i ett samhälle där vi tror att åsikter smittar blir samtal omöjligt och då återstår till slut bara våld.

Jag kommer att minnas att det var den här hösten en person för första gången vägrade stå bredvid mig på scen eftersom jag hade talat med människor med i hens ögon fel åsikter. Och även om hen inte nödvändigtvis trodde att jag delade dessa åsikter så kunde ju andra tro att jag gjorde det och om hen då stod bredvid mig kunde ju folk tro att hen också hade fel åsikter och inte längre tillhörde ”de goda”.

Jag kommer att minnas att jag inte blev förvånad men ledsen. Och sedan, när arrangören valde att gå hen till mötes och faktiskt plocka bort mig från scenen, då blev jag rädd. För i ett samhälle där vi tror att åsikter smittar blir samtal omöjligt och då återstår till slut bara våld.

Jag kommer att minnas att det var den här hösten en journalist frågade vad jag helst ville skriva om. Om jag fick välja fritt. Och att jag utan att tänka sa: Skvattram. Va? sa han. Skvattram upprepade jag. En blomma som växer på myrarna i Norrland. Som luktar ... ja … hur ska jag säga ... Och jag kommer att minnas att jag inte kunde finna ett bra ord för hur skvattram luktar och att jag tänkte att det finns så många ord vi saknar. Ord vi skulle behöva för att göra världen mer begriplig.

Annons
Annons

En förskollärare som arbetat hela sitt liv inom barnomsorgen berättade att hon möter allt fler barn som inte kan leka, skriver Stina Oscarson.

Foto: Anders Good/TTBild 1 av 1

Jag kommer att minnas att jag läste en intervju med Athena Farrokhzad där hon citerade den amerikanska poeten Adrienne Rich som sagt att ”konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan”. Jag kommer att minnas att jag ännu kunde känna ordens förförande kraft men insåg samtidigt att jag inte längre trodde på vänsterns alla slagfulla utsagor om konstens uppgift och hur starkt jag längtade tillbaka till den tid när jag gjorde det. Då allt var enklare.

En förskollärare som arbetat hela sitt liv inom barnomsorgen berättade att hon möter allt fler barn som inte kan leka, skriver Stina Oscarson.
En förskollärare som arbetat hela sitt liv inom barnomsorgen berättade att hon möter allt fler barn som inte kan leka, skriver Stina Oscarson. Foto: Anders Good/TT

Jag kommer att minnas att det var den här hösten som det organiserade våldet slog till på riktigt och att regeringen tog fram ett 34-punktsprogram. Jag kommer att minnas att jag tänkte att detta är poesin över vår tid. Den kriminalpolitiska kapprustningens tid.

Jag kommer att minnas mötet med en förskollärare som berättade att hon möter allt fler barn som inte kan leka.

Jag kommer att minnas att jag i samma veva hörde journalisten Martin Schibbye tala om demokratiutvecklingen i Etiopien som i motsats till större delen av världen verkar gå i rätt riktning. Han berättade hur landets premiärminister Abiy Ahmed, när han kom till makten, tagit bort terrorstämpeln på gerillan och sagt: organisera er och ställ upp i valen! Jag tänkte på hur omöjligt det skulle vara för vår statsminister att göra något liknande. Nästan omöjligt för mig att ens tänka tanken.

Annons
Annons

Jag kommer att minnas mötet med en förskollärare som arbetat hela sitt liv inom barnomsorgen och som berättade att hon möter allt fler barn som inte kan leka. De vet inte hur man gör. De saknar tillgång till sin fantasi, sa hon. Just innan vi sågs hade hon fått förklara för en femåring vad en låtsaskompis var. Det brukar det annars vara barn som berättar för vuxna. Jag tänkte att allt håller på att byta plats och att empati kräver fantasi. Och jag kommer minnas att detta var samma dag som SD för första gången i en statistiskt säkerställd mätning var lika stora som S.

Kort därefter kom varslen på nya Karolinska. Och sedan på Danderyd och Södersjukhuset. Och jag kommer att minnas att allt kändes så overkligt. Den berättelse vi så ofta hört om vården är ju den att det saknats personal och så händer detta.

Jag kommer att minnas att jag började undra om detta var tecknet på politikens slutgiltiga kollaps. Att våra demokratiska företrädare faktiskt håller på att förlora kontrollen. Att man i och med utförsäljningar och globalisering inte längre har någon makt över ekonomin eller andra traditionella politiska styrmedel. Och jag började fundera på om det är därför de politiska striderna nu i allt större utsträckning handlar om mjuka värden. Om kultur och identitet. Att det enda som återstår är att försöka styra genom att ta kontroll över folket.

Jag kommer att minnas att det var en tanke som jag inte ville tänka men inte kunde släppa även om nyheten om varslen snart gömdes under decembers första snö.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons