Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:När djungelns lag får råda

Foto: Joanna Andreasson
Under strecket
Publicerad

Söndagskrönika | Juridik i en ny tid

En liten inplastad bok kommer med posten. Den heter ”Handbok för nätföräldrar” och är utgiven av Bris och Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse. Syftet är att vuxna ska hjälpas i sitt föräldraskap när det gäller vardagen på nätet. Man behöver inte vara lagd åt det oroliga hållet för att ändå känna fjärilarna susa i magen vid tanken på skillnaden mellan djungeln på internet våra barn har att hantera i dag, och den i min barndom ökända men i jämförelse harmlösa Heta linjen som för oss unga var den största exponenten för vuxenvärldens snaskigare och gränslösa sidor.

En av frågorna: Är det skillnad på livet på och utanför nätet? Hanna, 13, beskriver det så här: ”Man vågar mer på nätet. Du kan vara mer arg och ge mer komplimanger, jag skulle aldrig ge så mycket komplimanger i verkliga livet. På nätet blir det liksom mer. Man tänker inte efter vad man gör riktigt. Det är så lätt att skicka ut det.” Erik, 12: ”Jag skrev en taskig grej till en på Instagram, fast från ett fejkkonto och nu har det blivit en stor grej av det och jag kan inte erkänna att det var jag.”

Annons
Annons

Upplevelsen av skilda världar på nätet och IRL (in real life), är det inte bara unga som erfar. Vuxenvärlden är inte bättre, tvärtom. I onsdags ställdes en 52-årig man inför rätta för den grova rasism som förekommit i den Facebookgrupp han har skapat. Bland inläggen som förs fram i åtalet beskrivs islam som ett virus som ska utplånas. Schimpanser används som jämförelse för färgade människor. Utpekade invandrargrupper benämns som djur som ska samlas ihop och avrättas.

Den lag som detta prövas mot heter Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor, eller BBS-lagen (Bulletin Board System). Den antogs 1988 med syftet att fastställa ansvar för den som tillhandahåller tjänsten att hålla uppsikt över ”anslagstavlan” och ta bort meddelanden som uppenbart utgör uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografi, olaga våldsskildring eller inlägg som innebär intrång mot upphovsrätten.

Det kan med lekmannablick tyckas uppenbart i det här fallet. Men lagen tillkom i en annan tid, innan det fanns sociala medier, och har hittills aldrig lett till en fällande dom. Många väntar med intresse på domen som ska meddelas inom två veckor, eftersom en eventuellt fällande dom blir prejudicerande för framtida rättsfall, förutsatt att den vinner laga kraft efter en i så fall förväntad överklagan.

Samma dag som tingsrätten i Eskilstuna in real life hanterade det som skett på en digital plattform som av grundaren beskrivs som ”en mötesplats för Sverigevänner och Sverigedemokrater och människor som vill diskutera problemen med invandring”, höll Stiftelsen Rättsfonden seminarium, under rubriken ”Vad gör nätkränkningar med demokratin?”.

Annons
Annons

Seminariet leddes av Maciej Zaremba, journalist och ledamot i styrelsen för Rättsfonden. Förberedda inlägg gjordes av Justitiekansler Mari Heidenborg, professor Hans-Gunnar Axberger, författare till rapporten ”Nätkränkningar som rättsligt och demokratiskt problem” och Tomas Åberg, föreningen Näthatsgranskaren, som har utvecklat metoder för att spåra och brottsrubricera hat och hot på nätet, vilket lett till ett hundratal fällande domar. Publiken utgjordes huvudsakligen av juridiskt bevandrade personer på området.

Man får nog säga att det sammantaget var en rätt dyster bild av läget som framträdde. Det argumenterades med trovärdighet för att föreliggande lagstiftning är om inte obsolet, så i alla fall rejält daterad. Förråandet av språket som har skett gör att dåtida vokabulär snarast får karaktär av pilsnerfilm. Oförskämdheter förekommer förstås även i dag, men blir en omöjlig etikett på uttryckta önskningar om att någon förtjänar att få en kniv i sitt underliv, eller drabbas av livmodercancer.

Men fler länkar i kedjan brister. På seminariet närvarade också Stefan Holgersson, polis med grundplacering i ingripandeverksamheten i Botkyrka, professor i polisvetenskap vid Polishögskolan i Oslo och docent vid Linköpings universitet. Han har begåvat polismyndigheten med flera studier om olika aspekter av verksamheten.

För ett år sedan presenterade han ”Polisens utredningsverksamhet – en studie av polisens arbete med demokrati- och hatbrott på nätet”. I den framgår att det föreligger stora brister i den juridiska och utredningsmässiga kunskapen.

Annons
Annons

Graverande nog försvinner ett stort antal av de inskickade anmälningarna i hanteringen. I region Väst försvann hela 22 procent av de inskickade anmälningarna och i region Syd 17 procent. Det skiljer sig också mellan olika polisregioners förmåga att utreda brotten. I region Nord är andelen anmälningar som gått till åtal mer än dubbelt så hög jämfört med de regioner som har sämst resultat. Detta trots att Tomas Åberg berättade att föreningen Näthatsgranskaren i 99 procent av de 1 400 anmälningar som har lämnats in, har kunnat förse polisen med fullständigt personnummer på de personer som har begått kränkningarna.

Holgersson pekar också på skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs. ”Studien visar att Polismyndighetens uppmålade bild av sitt arbete mot hatbrott är missvisande. Att iscensätta vad som skulle kunna betecknas som skenaktiviteter för att hantera ett förändringstryck verkar ha motverkat adekvata förändringsåtgärder. /---/ Att förmågan att utreda brott var klart lägre i de regioner som har demokrati- och hatbrottsgrupper jämfört med övriga regioner kan ses som en effekt av detta.”

Det här är ett område där det för en gångs skull är befogat att tala om att vi lever i en ny tid. Att få ett anonymt brev från valfri knäppskalle med negativa invektiv är förstås otrevligt, men är ändå väsensskilt jämfört med falska anklagelser i öppna, offentliga forum på nätet. Skvaller och förtal är illa nog när det sker i skolkorridoren, men magnituden när det sker på nätet är inte jämförbar. Internet glömmer aldrig, som troskyldiga unga tyvärr får lära sig den hårda vägen. Och som påpekades på seminariet utlöser en örfil en tydlig rättsprocess där staten står på den enskildas sida, men ett förtalsmål får den enskilde i stort hantera helt själv.

Annons
Annons

Så vad gör vi? Efter att ha läst föräldrahandboken dyker förbudsdjävulen upp och frestar: stäng ner klabbet. Både politiker och journalister uppger sig påverkade i sitt arbete av nätkränkningarna, och på seminariet framkom även att advokatbyråer tackar nej till somliga ärenden av rädsla för den negativa nätpublicitet som följer. Det är grundläggande institutioner i det demokratiska samhället som påverkas. Men man måste ändå vandra varsamt. Det är många frågor som behöver redas ut, som trots att de bör prövas var för sig, hänger ihop.

För den i Sverige förhållandevis lågt värderade förtalsfrågan förändrar karaktär i ett digitalt landskap. Det som benämns som ”herrarnas fria åkning” (även om kvinnor också kan) i fråga om verbala träsk på nätet är ofta bedrövligt, men inskränkningar och censureringar medför alltid ett pris, vars konsekvenser noga behöver utredas och vägas in. Men den nuvarande diskrepansen mellan verklighet och ramverk medger för somliga att praktisera djungelns lag. Rättstaten äger inte, som de unga uttrycker det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons