Södermalm har blivit Beate Grimsruds hemtrakter. Hon brukade ogilla Hornsgatan, men har kommit att älska den och ger den gärna en central plats i sina böcker.
Södermalm har blivit Beate Grimsruds hemtrakter. Hon brukade ogilla Hornsgatan, men har kommit att älska den och ger den gärna en central plats i sina böcker. Foto: Simon Rehnström

”När döden knackar på vet man inte vem man är”

I många år har Beate Grimsrud burit på sin tunga bok. En roman som skildrar livet efter ett cancerbesked.

– Jag tänker mest på det här som en chockskildring, säger hon om ”Jag föreslår att vi vaknar”.

Uppdaterad
Publicerad

– Den här boken har varit jättetuff att skriva. Jag ramlade rakt ner i existensen.

Vi sitter på varsin solstol i Tantolunden, omgivna av simmande turister och småbarn med solsting, för att prata om Beate Grimsrud nya roman ”Jag föreslår att vi vaknar”. Bara ett stenkast bort ligger två platser som spelar en central roll i boken. Södersjukhuset, där huvudpersonen Vilde behandlas för cancer. Och Hornsgatan, som inte bara är Europas mest förorenade gata utan också Vildes hemtrakter – och nu även hennes ”death row”.

Det är på en mammografiundersökning, några år innan hon ska fylla femtio, som Vilde brutalt kastas ut ur de obekymrades skara. Först får hon veta att det är större risk att bli överkörd av en röd buss än att dö av cancern, men några år och många läkarbesök senare får hon istället höra av en sjuksköterska att hon är så inspirerande med sin glädje och styrka – hon som snart ska dö. Och precis som sin författare ramlar Vilde ner i existensens svarta hål. För första gången inser hon att hon faktiskt kommer att dö, om inte av cancern så kanske framför hjulen på den där röda bussen.

Grimsrud har berättat om sin egen cancer i olika sammanhang, bland annat i en uppmärksammad radiodokumentär. Men de ytliga likheterna mellan henne och Vilde innebär inte att hennes nya bok – eller någon av hennes tidigare – bör läsas självbiografiskt.

– En människa är en sak, en bok är något helt annat. Jag, Beate, är så föränderlig och så mycket, jag får inte plats i någon bok. Då underskattar man människan något enormt, plus att man underskattar språket och konsten på ett sätt som kan göra mig förtvivlad. Om jag ville prata om cancer skulle jag kunna göra det i någon podd, men den här boken… Varje mening är framtänkt i nåt slags pussel där det som kommer, det är nyheter för mig. Något jag inte visste.

Annons
Som färdig bok är den lätt att ta i ryggsäcken, men under skrivprocessen var Grimsruds nya roman tung att bära på.
Som färdig bok är den lätt att ta i ryggsäcken, men under skrivprocessen var Grimsruds nya roman tung att bära på. Foto: Simon Rehnström

Det är inte första gången Grimsrud måste betona att hennes verk är fiktion. Sitt genombrott fick hon för tjugo år sedan med ”Jag smyger förbi en yxa”, som bland annat nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Bland hennes mest uppmärksammade böcker finns också ”En dåre fri” (2010), en roman om psykisk ohälsa som bågnar av språklig och mänsklig energi. Hennes senaste roman, ”Evighetsbarnen” (2015), fick väldigt liten uppmärksamhet i Sverige men desto mer i Norge, trots att den är fast förankrad i Stockholms värme och kyla.

Ibland kan hon också råka få för sig att saker som hon har skrivit är hennes egna minnen – eller få lust att spela med och spinna vidare på något som hon förutsätts ha varit med om, trots att det ligger ljusår ifrån hennes verkliga erfarenheter.

Annons

– Som författare skriver man olika böcker och ens karaktärer har olika liv, men de kan ha varit med om samma händelser, samtidigt som händelserna kan ha förändrat sig lite. Och om något stämmer på mig – att Vilde är från Norge, till exempel – så tänker man att allting stämmer. Men Vildes minnen är inte mina, även om de skär in i mitt liv, in i mina minnen av minnen. Minnen förändrar sig ju som allting annat, som huden och tankarna.

Själv är Grimsrud fruktansvärt ointresserad av cancer. Hon skulle aldrig komma på tanken att läsa en sjukdomsskildring, och det är heller inte vad hon har skrivit, utan en bok som i grund och botten frågar sig vad det innebära att vara en människa. Att vara vid liv. Som författare skulle hon gärna jämföras med en filosof eller tänkare, någon som grubblar över existensen.

– Jag tänker mest på det här som en chockskildring. Vad som händer när saker rubbas, hotet i det. I det ögonblick då döden knackar på, då vet man inte längre vem man är. Lägger man sig ner, mördar man den som sa det? Vad gör man? Vem är man? Och vad betyder det?

Annons

Det identitetstema som även tidigare har genomsyrat Grimsruds berättelser blir alldeles extra tydligt i dödens absoluta närhet. Men hennes karaktärer söker, precis som tidigare, sig själva utifrån andra premisser än vad samtiden har vant sig vid.

– Om man är döende borde inte spela någon roll vem man är, men det gör det. Det gör det alltid. Man är ju inte bara sjuk – och sjukdomen är ingen identitet. Det tror jag går igenom i alla mina böcker, att det är så konstigt när man anses vara olika saker: en sjukdom, en sexualitet, en norrman, en patient… Då är man bara på ytan, inte innanför den. Men det är ju också ett sätt att kommunicera. För att kunna prata om saker måste man använda ordet ”röd” om ganska många olika nyanser.

Några som funderar mycket över sin plats i världen är Råttan och Räven, två karaktärer som spelar en stor roll i berättelsen om Vilde och också pryder bokens omslag. Detta till synes omaka par har svårt att slå sig till ro med rollen som djur i en stad styrd av människor. Båda känner sig utanför i sina respektive djursamhällen och ställer frågor om livets mening som en räv eller en råtta inte borde intressera sig för. Dessutom är Råttan hopplöst förälskad i Räven – en kärlek som hon inte vågar erkänna, eftersom hon känner sig så ovärdig i jämförelse.

Annons

– Råttan och Räven dök upp, då följde jag dem. Ett tag tänkte jag att de kanske är Vladimir och Estragon ur ”I väntan på Godot”, så de fick låna några repliker därifrån, men det blir bara efterkonstruktioner om jag ska svara på vilka de är. Det vet de ju inte själva heller, även om de slåss med frågan, på ett sätt som kanske verkar patetiskt för den mänskliga läsaren. Är du en råtta så var en råtta och var nöjd med det, tänker vi. Och då ska du dras till andra råttor – det är jätteopraktiskt att kära ner sig i en räv med vacker svans. Du har inte en chans, lilla råtta!

Råttan och Räven har inga direkta motsvarigheter i Grimsruds tidigare böcker, men känns ändå ”grimsrudska” på ett alldeles självklart sätt. Den läsare som redan har fastnat för Grimsruds stil kommer definitivt att känna igen hennes halsbrytande metaforer och plötsliga associationshopp, liksom det överflöd av svindlande formuleringar som inte bara ingår i berättelsen utan också lever sitt eget liv.

I Norge har Grimsrud givit ut en citatsamling, men i Sverige har hennes förlag inte varit intresserat – ”De har ett par äldre män som står framför mig i kön när det gäller oneliners och aforismer”, konstaterar hon krasst. Sina romaner skriver hon först på svenska, trots att hon aldrig har fått en enda dags svenskundervisning, och sedan i en norsk version.

Annons

På grund av sin grava dyslexi får Grimsrud ägna dyrbar skrivtid åt att leta efter rätt ord bland det som datorn föreslår. Men att hon inte kommit ut med ännu fler böcker handlar främst om att hon skriver efter devisen ”Hellre bra än många”. Det brukar ta henne ungefär fyra, fem år att färdigställa en bok och lansera den på båda språken, och när en bok är klar vill hon gärna göra annat, som en film eller en pjäs.

– Jag tänkte bli klar ett år tidigare, och sa det till förlaget, men hur tänkte jag då? Det var som att jag inte fattade att det skulle ta ett år, inte tre veckor, att skriva de sista hundrafemtio sidorna. Och sedan fick jag börja om från början, ändra och stryka – jag har strukit över hundra sidor, boken var sjuhundra sidor lång ett tag. Det var tungt att gå och bära på alla de sidorna.

Det är bitvis tung läsning också, med Vildes råa känslor och utsatthet. Var det därför som boken blev svårskriven?

– På ett sätt är texten smärtfri, som det också står i boken. Man kan njuta av att skriva något hemskt, för att man gör det bra. Men den här boken har krävt hela mig, jag har inte klarat av att göra något annat. Och jag har varit ledsen, känt att det här gränslandet är obegripligt. För en nutidsmänniska, i en väldigt fredlig och god del av världen, med fantastisk vård… att sedan ändå vara i helvetet, mitt i den där mysiga världen. Jag kan nästan inte tänka mig något värre.

Annons

Emellanåt upplever Vilde vården som en varm famn, en hejaklack som står vid mållinjen och tar emot med våfflor och vispgrädde. Men de är också kliniska dödsbeskedsutdelare, totalt oförmögna att se Vilde som den panikslagna människa hon är. Vid ett tillfälle önskar hon sig ett spöktåg genom sjukhuskorridorerna, med livsfarligt krängande vagnar, blod och vässade skalpeller – en omgivning som skulle spegla hennes inre tillstånd betydligt bättre.

När Vilde stångar pannan mot sjukvårdens väggar har hon som tur är livskamraten O att ta stöd av, liksom ett helt litet persongalleri av vänner i olika åldrar och livssituationer. De tolkar den information hon inte klarar av att ta in, de ställer frågorna hon inte vågar tänka och de vägrar att sluta hoppas, även när det ser som mest nattsvart ut. Framför allt står de för något annat än blodkroppar och cancerceller, medan vården ibland verkar glömma bort att Vildes kropp faktiskt rymmer en hel människa.

Grimsrud menar att sjukvården överlag fokuserar för mycket på det fysiska.

Annons

– Cancerbesked kan ges på tjugo minuter, sedan blir man visad till hissen och förväntas gå hem. Men hela ens värld har just krossats och vänts upp och ner, man har ingen framtid och inget hem längre, man kanske inte ens minns hur man står och går, är det händerna som ska vara på asfalten? Det finns inget kristeam som tar emot en då.

Genom hela boken ekar Vildes längtan efter hopp – ett hopp som sjukvården inte kan ge henne. Vilde vill få höra att hon inte ska dö, att hon kommer att kunna använda sin vårjacka och ta ut sin pension, men sjukvården vågar inte lova något alls.

– De vet inte, visst, men man måste ändå skapa något slags hopp, någon mening. Annars blir det både cancer och depression. Som att inte ha något utanför fönstret och dörren. Ingen utsikt, ingen morgondag. Jag tror inte på allt tjat om att leva i nuet, för nuet består bara av igår och imorgon, men morgondagen måste ändå få plats. Som ett litet skimmer, en möjlighet.

Sjukvården är inte de enda som har svårt att bemöta Vilde på det sätt som hon behöver. Vilde möter ständigt personer som vill dela med sig av sina egna rädslor för, och berättelser om, cancer – men är det något hon verkligen inte vill, så är det att behöva höra om andra som drabbats av cancer, vare sig de dött eller överlevt.

Annons

– Många tror nog att den som har fått ett cancerbesked är intresserad av cancer, men man kan tvärtom vara väldigt ointresserad. Det finns olika chockfaser, och man behöver prata, men som grundteori tänker jag att det bästa omgivningen kan göra är att vara ett öra, snarare än en mun.

Länge var Grimsrud osäker på hur berättelsen om Vilde skulle sluta. Nu har hon inte bara satt sista punkten, utan också släppt boken fri – och hon känner sig nöjd, även om hon kunde ha skrivit om den ännu fler gånger.

– Saker ska inte vara helt klara och det är den inte. Den är ett bygge. En byggarbetsplats utan arkitektritning, för jag hade en vag plan i kroppen men lyckades aldrig få ned den på papper, och jag hade ingen vägg som rymde alla post it-lappar. Boken var för stor, för mycket. En annan sorts bok, som att gå in en annan värld. En Vilde-värld. Och nu vill jag glömma den här boken. Jag har ett stort behov av att få göra det.

Nästa bok kommer att bli något helt annat – och Grimsrud är fast besluten att inte gå lika djupt in i sina framtida projekt.

Annons

– Jag orkar aldrig mer ge så mycket till en bok som jag har gjort till den här. Den har krävt över alla gränser, men också gett över alla gränser. För när det sitter, rytmiskt och innehållsmässigt, är det något jag just har upptäckt, som att ha uppfunnit hjulet. Det är musik, det går inte att beskriva, en glädje och tillfredsställelse som slår benen av allt… Jag vet att det är lite tjatigt, för många skapande personer säger ju ungefär samma sak, men det är verkligen så.

Grimsrud tillhör de författare som tränar ofta och gärna – precis som Vilde, huvudpersonen i hennes nya roman.
Grimsrud tillhör de författare som tränar ofta och gärna – precis som Vilde, huvudpersonen i hennes nya roman. Foto: Simon Rehnström

Kanske är det i slutänden så att ovissheten kring när vi ska dö gör oss kreativa, gör oss till människor? Det tror i alla fall Beate Grimsrud. Under vårt timslånga samtal vid strandkanten i Tanto formulerar hon flera olika svar på frågan om vad hennes nya bok handlar om – kärlek, tid, relationer, kriser, chock – men hon är hela tiden tydlig med att temat omfattar oss alla, oavsett om vi är sjuka eller friska. Många andra saker kan vända upp och ner på livet: att skilja sig eller gifta sig, börja en utbildning eller få barn.

Vid ett tillfälle formulerar Grimsrud det som att boken handlar om hur vi hela tiden måste tala om livet, existensen, meningen eller meningslösheten med alltihop.

– Det bara rinner ur en! Man tror att allt prat ska göra det lättare, men det blir kanske ännu svårare istället. Och man landar till slut i att vi ingenting vet, förutom att vi ingenting vet – men hur vet man ens det, egentligen? Det är att ta sig ton, men det gör ju jag också, och mitt mål är att ta mig ännu mera ton. Ja, skulle jag gå vidare, då skulle det nog vara som filosof.

Som färdig bok är den lätt att ta i ryggsäcken, men under skrivprocessen var Grimsruds nya roman tung att bära på.

Foto: Simon Rehnström Bild 1 av 2

Grimsrud tillhör de författare som tränar ofta och gärna – precis som Vilde, huvudpersonen i hennes nya roman.

Foto: Simon Rehnström Bild 2 av 2