Annons

Carl Rudbeck:När Europa fick upp ­ögonen för Muhammed

Det var först när Martin Luther började sprida Koranen, i syfte att misskreditera den arabiska religionen, som européer började stifta närmare bekantskap med islam. En ny bok redogör för Koranens mångskiftande receptionshistoria på kristen mark.

Under strecket
Publicerad

Bedjande muslimer, illustration ur nederländske Adriaan Relands ”De religione Mohammedica” från 1717.    

Bild 1 av 2

Ludovico Marraccis kommenterade latinska översättning av Koranen från 1698 kom att prägla synen på islam runtom i Europa.

Bild 2 av 2

Bedjande muslimer, illustration ur nederländske Adriaan Relands ”De religione Mohammedica” från 1717.    

Bild 1 av 1
Bedjande muslimer, illustration ur nederländske Adriaan Relands ”De religione Mohammedica” från 1717.    
Bedjande muslimer, illustration ur nederländske Adriaan Relands ”De religione Mohammedica” från 1717.    

I snart ett och halvt årtusende har islam varit ett ­problem. I det kristna Europa har denna religiösa nykomling upplevts som ett hot mot kristendomen. Och då inte bara för att dess anhängare med vapen i hand snabbt lade under sig tidigare kristna om­råden utan också för att islam på så många punkter liknar kristendomen. I vissa ögon kan islam därför framstå som en vrångbild, som en förvrängning, av den enda rätta och sanna läran, det vill säga kristendomen. Under medeltiden ville kristna polemiker visa att islam inte var ett resultat av en gudomlig uppenbarelse utan en be­dragares verk, ett hopkok av stycken hämtade från andra religioner och vanligen då missförstådda och ryckta ur sina sammanhang. 

Betydande rester av denna attityd finns ju kvar än idag men den skulle snart komma att få konkurrens av andra åsikter om islam. Muhammed kom att framställas inte som en bedragare utan som en lagstiftare och grundare av en snabbt expanderande, mäktig stat. Man började hävda att muslimer och kristna dyrkade samma Gud men att muslimerna gjorde det i en intellektuellt sett mer tilltalande form. Islam saknar nämligen den kristna idén om treenigheten. För en muslim tycktes den läran närmast som en form av polyteism, som dyrkandet av mer än en gud, och för många kristna framstod den – eller kanske till och med fortfarande framstår – som obegriplig.

Annons
Annons

Vägen mot ökad förståelse skulle emellertid visa sig vara både lång och krokig. Hur den såg ut beskrivs av Alexander Bevilacqua i ”The republic of Arabic letters. Islam and the European Enlightenment” (Harvard University Press). Det är ett stycke lärdomshistoria som skildrar hur en liten grupp entusiaster tog sig an uppgiften att introducera islam i Europa på ett mera objektivt sätt än tidigare. Bevilacqua, som är historiker verksam vid Williams College i Massachusetts i USA, besitter en imponerande lärdom och citerar källor på mängder av olika mer eller mindre döda eller exotiska språk. 

Islam och den muslimska världen var förvisso inte okända. Den första översättningen av Koranen till ett ­europeiskt språk, i detta fall latin, blev klar redan 1143, men det var mer en parafras än en regelrätt översättning. Det var först i mitten av 1500-talet som den trycktes och det mycket tack vare Martin Luther. Om den vann spridning så kunde det, menade reformatorn, inte längre råda något tvivel om att islam var ett stort bedrägeri. Att publicera en översättning ansågs då vara ett dråpslag mot ­islam. Ännu vid 1600-talets mitt hade ingen åstadkommit en trogen översättning av islams heliga skrift. 

Men då, och det är här som Bevilacquas historia tar sin egentliga början, möter vi flera lärde som ofta ganska ­förutsättningslöst tar sig an inte bara Koranen utan hela den muslimska civilisationen. En bland flera orsaker var att de muslimska härarna slutligen hade stoppats utanför Wien 1683; faran för ett islamiserat Europa var inte längre lika akut. 

Annons
Annons

Det betydde inte att dessa pionjärer hade det lätt. Det var inte många i Europa som kunde arabiska och texter på detta språk var svåra att komma över. Men nu började det bli prestige att äga manuskript på arabiska och persiska. Kungar och aristokrater skickade delegater, bland andra Antoine Galland som skulle bli känd som den första översättaren av ”Tusen och en natt”, till orienten för att köpa manuskript. Istanbul blev centrum för en livlig handel i handskrifter. Flera hamnade hos privatpersoner, som ­kardinal Mazarin som trots att han inte kunde vare sig arabiska eller persiska hade över 300 böcker på orientaliska språk i sitt privata bibliotek. Att lära sig dessa språk var heller inte lätt. De flesta av den tidiga arabistikens stora namn gjorde det på plats eller så var de autodidakter.

Det skulle dröja ända till slutet av 1600-talet innan européer kunde läsa Koranen och då själva ta ställning till denna skrifts ­styrkor och svagheter. Det skedde i Italien. Det är lite överraskande att kristenhetens centrum blev platsen men Rom visade då ett stort intresse för den muslimska världen. Det gällde förstås att omvända muhammedanerna (som de då ­kallades) till kristendomen.

1698 publicerades i Padua två massiva volymer i folioformat, ”Alcorani textus universus”. Den första volymen innehöll en biografi över Muhammed och en vederläggning av islam. Den andra volymen innehöll den arabiska texten, en översättning till latin, kritiska kommentarer och en kritik av varje enskild sura. Ludovico Marracci var mannen bakom detta storverk. Marracci, som en kyrkans man, ägnade sitt liv åt detta projekt som kom att påverka såväl synen på islam runtom i Europa som senare översättningar, inte minst George Sales engelska version från 1733; Sales verk blev standaröversättningen i mer än hundra år.

Annons
Annons

Ludovico Marraccis kommenterade latinska översättning av Koranen från 1698 kom att prägla synen på islam runtom i Europa.

Bild 1 av 1
Ludovico Marraccis kommenterade latinska översättning av Koranen från 1698 kom att prägla synen på islam runtom i Europa.
Ludovico Marraccis kommenterade latinska översättning av Koranen från 1698 kom att prägla synen på islam runtom i Europa.

Marracci, som arbetade i årtionden på sin översättning och kommentar, var en man av sin tid och av sin religion. Han stod nära kardinal Odescalchi som senare skulle bli påve under namnet Innocentius XI. 

Hans mål, föga överraskade med tanke på hans ställning, var att visa på islams svagheter men för att göra det måste man känna till religionen. ”Jag attackerar fienden med hans egna vapen”, det vill säga Marracci använde sig av muslimska källor. Han tog avstånd från den tidigare kritiken av islam som han ansåg var både överdriven och okunnig. När man skriver för dem som är främmande för den kristna läran bör man använda lugna och behärskade ord, för då är det lättare att omvända dem, menade han. Hos Marracci fanns inget av den idag vitt spridda och kanske lite naiva uppfattningen att ökade och på fakta grundade kunskaper om islam automatisk leder till ökad sympati för religionen.

Hans utgåva hade ytterligare en fördel: missionärer kunde ta med sig den klanderfria arabiska texten till muslimska länder och de polemiska delarna kunde muslimerna inte läsa eftersom de var avfattade på latin.

Lite varstans i Europa studerade man nu den muslimska världen, främst den arabiska delen men också de persiska och turkiska delarna fick sin beskärda del av uppmärksamheten. Ett stort och betydelsefullt steg i arabistikens historia togs i mitten av 1600-talet i Oxford då Edward Pococke gav ut sin ”Specimen historiae Arabum” (Ett urval ur arabernas historia). Bevilacqua menar att den boken förändrade hela forskningsfältet. Pococke var en föregångsman som behandlade arabernas historia med samma uppskattning och allvar som tidigare tillkommit den grekiska och romerska historien. I hans verk fick västerländska läsare, om de kunde sitt latin, stifta bekantskap med teologer som Ibn Taymiyya, filosofer som al-Farabi och med ett urval av historiker och Koran­kommentarer.

Annons
Annons

Pococke fick efterföljare i Tyskland, Frankrike och Holland. Bevilacqua beskriver en liten grupp, den han kallar ”the republic of Arabic letters”. De flesta av dessa namn är numera bortglömda eller i bästa fall kända bland specialister men deras arbeten kom att ha inflytande över och ge material åt några av upplysningens största namn.

Voltaire intresserande sig för icke-kristna religioner för att visa att kristendomen inte var speciell eller unik. Han skrev ­redan 1741 en tragedi, ”Le fanatisme, ou Mahomet” där islams profet framställs som en machiavellisk ränksmidare. Undrar vad som skulle hända om någon oförvägen (eller dumdristig) teaterchef försökte sätta upp den idag? Han hade heller inte mycket till övers för Koranen som han kallade ”en osammanhängande rapsodi utan ordning eller konstfullhet”. Men han såg att islams tillkomst och snabba spridning var ”den största och mest plötsliga revolution världen någonsin hade skådat.”

Voltaire uppskattade islams enkla lagar, med undantag för den som gällde månggifte, speciellt den centrala tanken på Guds enhet – inga mysterier där utan bara något som det mänskliga förnuftet kunde fatta. Här fanns en stor del av förklaringen, enligt Voltaire, till varför islam blivit så framgångsrik runtom i världen. Men sedan hade det gått utför. Ottomanerna var inte värdiga arvtagare: ”Vilken skillnad mellan arabernas snille och turkarnas!” Voltaire ansåg sig till och med kunna slå fast att den arabiska vältaligheten överträffade den antika grekiska. 

En annan av upplysningen stora, Edward Gibbon, ­intresserade sig för det arabiska. Hans fascination hade börjat när han som ung läste ”Tusen och en natt”. Livet igenom beklagade han att han under sin tid i Oxford inte hade studerat arabiska. Också Gibbon häpnade över ­islams snabba utbredning.

Annons
Annons

Till skillnad från Voltaire som ofta hade ett ganska fritt förhållande till fakta var Gibbon noga med att ange källor. Liksom tidigare Machiavelli såg han den islamiska staten som en efterföljare till det romerska imperiet. Modern forskning håller till viss med honom när den behandlar islams uppkomsts och utbredning inte som en oförklarlig händelse i Arabien utan som en del av senantiken.

Gibbons porträtt av Muhammed skiljer sig från tidigare. Muhammed var en religiös visionär och fältherre; han var en ett originellt och lysande geni. Gibbon var mer försiktig än Voltaire när det kom till att bedöma den arabiska poesin, som är så central för araberna själva. Att tvär­säkert uttala sig om dikter som man inte kan läsa i original var inget för honom. Men Gibbon var ingen okritisk betraktare av islam. Sålunda fastslog han att den saknade intellektuell nyfikenhet och tolerans för oliktänkande. Det gjorde att den muslimska världen stelnat och blivit fast i ett slags religiöst fångenskap.

Den lärda republiken av arabister blomstrade från ­mitten av 1600-talet och hundra år framöver. Europa förändrades; globala geopolitiska ambitioner gjorde den muslimska världen mindre intressant. Men dessa lärde, som ofta arbetade under svåra förhållanden, illustrerar ”ett ögonblick av interkulturell möjlighet som våra historiska makroberättelser ofta har negligerat”. 

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons