Annons

Torgny Nordin:När fågeln förvandlades till en fjäder i hatten

En av den amerikanska naturskyddsrörelsens riktigt stora utmaningar på slutet av 1800-talet var den växande damhattsindustrin som envisades med att pryda sina kreationer med vingar från dödade fåglar. En ny bok skildrar hur den grymma fjäderjakten förpassades till historien.

Under strecket
Publicerad

Hattar med fågelvingar var högsta mode i New York på 1880-talet.

Foto: IBLBild 1 av 1

Hattar med fågelvingar var högsta mode i New York på 1880-talet.

Foto: IBLBild 1 av 1
Hattar med fågelvingar var högsta mode i New York på 1880-talet.
Hattar med fågelvingar var högsta mode i New York på 1880-talet. Foto: IBL

En minst sagt ovanlig fågelexkursion genomfördes av ornitologen och banktjänstemannen Frank Chapman en eftermiddag i New York under sensommaren 1886. Ensam flanerade Chapman runt i de för honom välbekanta affärsdistrikten på Manhattan och förde under några timmar noggranna anteckningar över sina observationer. Hans lista är lång och detaljerad och innehåller bland annat: vandringstrastar och ängslärkor, kardinaler och tangaror, orioler och kungsfiskare, skogssångare och bobolinker, blåskrikor och gulbenor, sidensvansar och doppingar, duvor och rallar, hägrar och tofsvaktlar, en svarttärna och minst två arter skogshöns.

Resultatet kan tyckas lika häpnadsväckande som fullständigt osannolikt, men gav i själva verket en trovärdig och samtidigt chockerande samtidsbild. En bild som på sitt makabra vis artikulerade en djup förtvivlan och oro bland många av USA:s ornitologer. För det var inga levande fåglar Chapman artbestämde och räknade den där eftermiddagen, utan plymer och vingar från dödade fåglar som konstfärdigt applicerats på New York-damernas hattar.

Annons
Annons

En av den amerikanska naturskyddsrörelsens första och riktigt svåra utmaningar gällde den i snabb takt växande damhattsindustrin, eller rättare sagt handeln med fågelfjädrar till hattarna. I takt med att de ledande modisterna i New York tog fram allt mer exklusiva och extravaganta kreationer växte deras behov av granna plymer. Särskilt fjädrar från vita ägretthägrar och snöhägrar samt från pelikaner och kungsfiskare var eftertraktade – liksom för övrigt från snart sagt alla arter med glänsande och färgsprakande fjäderdräkter, vilket Frank Chapmans enkla inventering tydligt visat.

Resultatet av hattmanin blev katastrofal eftersom oräkneliga fåglar slaktades och särskilt upprörande var de brutala metoderna. Vanligtvis härjade nämligen fjäderjägarna som intensivast under häckningssäsongen vilket fick till följd att dunungarna regelmässigt lämnades kvar i bona för att svälta ihjäl sedan de vuxna skjutits. Motståndet mot fjäderhanteringen lät inte vänta på sig och kom att ske på två plan, dels genom försök att påverka landets politiker, dels genom att övertala kvinnor att låta bli att köpa fjäderprydda hattar.

De amerikanska ornitologernas oro handlade nu inte bara om vad de ansåg vara en anstötlig och omoralisk verksamhet, utan även om en mer djuplodande fruktan att fjäderjakten faktiskt kunde bli ödesdiger för somliga arter. I färskt minne fanns labradoranden som helt nyligen utrotats, gissningsvis på grund av äggplundring. Och det fanns flera andra, som exempelvis vandringsduvan – USA:s i särklass vanligaste fågelart – samt landets enda papegoja, karolinaparakiten, vilka var på väg mot utrotningens rand. Dessvärre blev det mycket riktigt som befarat: den sista vandringsduvan dog i sin bur i Cincinnatis djurpark 1914 och som av ett ödets nyck drog den allra sista karolinaparakiten sin sista suck i samma bur fyra år senare. Det fanns med andra ord skäl till oro.

Annons
Annons

En av dem som tog starkt intryck av Frank Chapmans fältstudie av fågelfjädrar på Manhattans damhattar var Florence Merriam (1863–1948). Som ung student vid Smith College för kvinnor i Massachusetts nöjde hon sig emellertid inte med att kritisera hattindustrin. Hon lyckades även få med sina studentkamrater på exkursioner och fick dem att på allvar börja studera fågellivet i närmiljön. Att demonstrativt inte bära hatt med fjädrar blev för dessa unga kvinnor ett politiskt ställningstagande som, med tiden, kom att ge resultat.

Florence Merriam är i dag föga känd, åtminstone på vår sida av Atlanten, men hon var en av de ledande ornitologerna och naturskildrarna i Nordamerika under början av förra seklet. Vid sidan om hennes arbete mot fjäderindustrin skrev hon flera auktoritativa verk om i synnerhet västra USA:s fågelliv. Först ut var en populärt hållen volym om södra Kalifornien. Det var sviktande hälsa, möjligen tuberkulos, som låg bakom att hon tog tåget västerut över kontinenten. Några släktingar erbjöd boende och oförfärad hyrde hon en mexikansk häst, en bronco, och med sin lilla kikare om halsen – för övrigt en skarptecknande tysk Voigtländer und Sohn – red hon ut i det kaliforniska landskapet. Resultatet blev boken ”A-birding on a Bronco” som utkom 1896. Intressant nog var den illustrerad av konstnären Louis Agassiz Fuertes som skulle komma att bli landets främste fågelmålare.

Trots flera substantiella och vetenskapliga verk framstår ändå debutboken ”Birds through an opera-glass” från 1889 som Florence Merriams viktigaste. Det var en munter och lättläst, men på samma gång inkännande och skarpsynt skrift som syftade till att underlätta fältbestämning av sjuttio nordamerikanska arter med huvudsaklig utbredning längs östkusten. Den riktade sig uttryckligen till kvinnor och unga läsare, men fick vida spridning och dess betydelse blev stor, betydligt större än den lilla volymen låter ana.

Annons
Annons

I själva verket blev fågelintresset i Amerika aldrig detsamma efter den. I praktiken bidrog ”Birds through an opera-glass” inte endast till att väcka intresse för artbestämning av levande fåglar i fält, vilket med tiden utmynnade i mer omfattande fältbestämningslitteratur, bland annat av Frank Chapman. Den kom på sätt och vis även att problematisera artbestämningen av hela den amerikanska ornitologin runt förrförra sekelskiftet. Ett syfte med Florence Merriams bok var nämligen också att bredda ornitologin vilken då mest framstod som en herrklubb med skyttar vilka litade mer på bössan än kikaren i mötet med det vilda.

Framväxten av den amerikanska naturskyddsrörelseni samband med bland annat reaktionerna mot bruket av fågelfjädrar i damhattar är en intressant och långtifrån färdigtröskad historia. Löftesrik framstår därför miljöhistorikern Carolyn Merchants nya bok ”Spare the birds! George Bird Grinnell and the first Audubon society” (Yale University press). Professor Merchant är framför allt känd för sina ekofeministiska idéer, tydligt uttryckta i boken ”The death of nature. Women, ecology, and the scientific revolution”. Det vetenskapshistoriska perspektivet var övergripande och med bred pensel tecknades en bild som ömsom hyllats högt och ingående ifrågasatts sedan publiceringen 1980.

”Spare the birds!” är emellertid något helt annat, raka motsatsen faktiskt. Vad Merchant bjuder på i sin nya bok är i stället en koncentrerad och tämligen torr levnadsteckning av George Bird Grinnell (1849–1938) vilken grundade den ärevördiga naturskyddsföreningen Audubon Society samma år som Frank Chapman inventerade befjädrade damhattar i New York. Han grundade och drev under tre år även tidskriften The Audubon Magazine som genast blev en viktig plattform för naturskyddsinriktade skribenter som exempelvis Florence Merriam.

Annons
Annons

Den nordamerikanska ornitologins fader var den skotske poeten Alexander Wilson (1766–1813). Av olika och långtifrån alltid uppenbara skäl är dock John James Audubon (1785–1851), vilken föddes i Frankrike som Jean Rabin Audubon, den i särklass mest kände av amerikanska ornitologer. Att George Bird Grinnell kom att uppkalla sin förening efter Audubon berodde, enligt Carolyn Merchant, på att han som pojke lärde känna och tog djupa intryck av Lucy Audubon, den berömde fågelmålarens änka. När han var sju år flyttade nämligen familjen Grinnell till Audubon Park utmed Hudsonfloden på nordvästra Manhattan (området ligger i dag mellan 155:e och 158:e gatan) där Audubons bott sedan länge. John James levde visserligen inte längre, men hans fru och andra släktingar höll minnet av honom vid liv.

Unge Grinnell tassade längs samma stigar som många före och efter honom. Intresset för naturen var genuint och Lucy Audubon bidrog med grundläggande kunskap och lyckades även förmedla en varm känsla för allt levande. Grinnell visade sig emellertid snart vara minst lika road av att skjuta de djur och fåglar han upptäckt och med tiden utvecklade han en allt större iver att insamla – det vill säga skjuta – djur åt naturhistoriska museer. Ornitologi var vid denna tidpunkt väsentligen en verksamhet som bedrevs av anatomiforskare vid de stora museerna och för dem var insamling av fåglar lika mycket en förutsättning som en odiskutabel självklarhet. Det ornitologiska etablissemanget var därför inte alltid att räkna med när naturskydd stod på tapeten.

Annons
Annons

När debatten om jakt på fåglar för hattindustrin drog igång var det många som tvingades klargöra sin syn på saken, såväl för sig själva som inför andra. Grinnell som anslutit sig till idén att jakt var något hedervärt så länge den inte styrdes av girighet eller profithunger, insåg snart att en bredare allmänhet och inte minst kvinnorna var essentiella för att stoppa den grymma handeln. Hans skäl till att grunda Audubon Society samt att börja publicera en högkvalitativ tidskrift i dess namn var således att frågan om jakt och naturskydd var i behov av ett helt nytt forum.

Carolyn Merchants bok upptas till stor del av en återpublicering av George Bird Grinnells texter från slutet av 1880-talet. Värdet av dem skall väl inte underskattas, även om projektet onekligen har en slagsida åt det knappologiska. Intressantare är när Merchant visar hur debatten pendlade fram och tillbaka, mellan skuldbeläggning av kvinnors modenycker till nålvassa påpekanden om mäns skamfulla nöjesjakter. Slutpoängen är att publicisten George Bird Grinnell spelade en viktig roll vid framväxten av ett mer ansvarsfullt naturumgänge. Fjäderjakten förpassades därigenom till historien och ornitologin kom att ta ett rejält kliv ut ur museernas benhus.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons