Annons

När finskan rensades ut ur Norrbotten

På 1880-talet inleddes ett försvenskningsarbete i det finskspråkiga Norrbotten; finskan förbjöds i skolan och på biblioteken. Införandet av svenskan ansågs som en välgärning för hela befolkningen i Tornedalen.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

I Matarengi, Övertorneås centralort, står den gamla träkyrkan mitt i byn. Slänger man ett öga på den separata klockstapeln som också utgör en port genom vilken generationer av sockenbor vandrat till gudstjänst, kan man på varje väggfasad urskilja en urblekt textremsa. Det är korta bibelspråk, avfattade på en uråldrig finska och med snirkliga bokstäver, lika svårtydda för dagens tornedalingar som de hebreiska skrivtecken som brukar pryda kyrkornas innandömen. Dessa förbleknade inskriptioner på gammal bokfinska mitt i en i övrigt totalt svensk skyltmiljö tecknar en träffande bild av den marginaliserings- och utraderingsprocess som drabbat finskan i Norrbotten.

Det finskspråkiga Norrbotten har genomgått en etnisk ”reningsprocess”. Statsmakterna satte i gång ett omfattande försvenskningsarbete på 1880-talet. Speciellt var det den uppväxande generationen av finsktalande som hamnade i blickfånget hos civilisationens påskyndare, som med utmärkt effektivitet lärde ungdomarna vad deras modersmål gick för i Sverige. I denna chauvinistiska miljö växte den finske mannens börda till gigantiska proportioner och blev snabbt alltför massiv för att axlas av tornedalingarna. Man ville bli kvitt finskan, låt vara att modersmålet fortfarande spökade i hjärnans irrgångar. Detta blev således minoritetens stora projekt som slutgiltigt roddes i hamn i och med att ”meänkieli” utropades som Tornedalens eget minoritetsspråk och bandet med finskan – som därmed degraderades till ett invandrarspråk – kapades av. Genomförandet tog ungefär samma tid som gick åt till att bygga Notre Dame, drygt hundra år.

Annons
Annons

Så ser det ut som om tornedalingarna lyckats med konststycket att äta upp kakan och ha den kvar. Dock är det på sin plats att fråga huruvida ursprungsfolket i sin perifera dialekt med klent befolkningsunderlag och begränsade resurser har så mycket kvar att tugga på. Men kan Sveriges tornedalingar bygga med samma nit som de visat prov på i rivningsarbetet så kan kanske meänkielis första stapplande steg ses som hörnstenen till
ett präktigt bygge, ett kåddoftande pörte som timmervarv för timmervarv reser sig mot katedraliska höjder på Torneälvens västra strand.

Att en, om man bara ser till det litterära bruket av finskan, månghundraårig och med tanke på dalgångens ringa folkmängd inte så blygsam odling praktiskt taget lagts till graven, är ett faktum som verkar ha passerat ganska obemärkt – ”budet om den fattiges död når inte långt”. Några observationer om bruket av den litterära finskan i Tornedalen samt de mekanismer som ligger bakom tornedalingarnas lappkast i språkfrågan torde därför ha sitt berättigande.

Reformationen och boktryckarkonsten banade väg för många europeiska munarters omdaning till kulturspråk. Så var fallet även med finskan. Då ämbetsspråket i landet var svenska, inskränkte sig användningen av finska till kyrkliga sammanhang i landets före riksdelningen talrika finskspråkiga församlingar. Den lutherska kyrkans folkundervisningsarbete kom så småningom i gång även här uppe. I den finske reformatorn Mikael Agricolas bokfinska mötte tornedalingarna en språkvariant som låg tämligen nära deras egen dialekt.

Annons
Annons

Drygt hundra år senare, när bondeskalden Antti Keksi dyker upp i Övertorneå, märker man att kyrkans folkbildningsarbete burit frukt. Den bibelsprängde knektens och bondens verser på kalevalamått bär även spår från de tidiga finska psalmböckerna. I Keksis kväde om prästen Nikolaus nämns en viss postilla som prästen brukar läsa högt ur i predikstolen. Det är Erik Sorolainens 2 200-sidiga predikosamling från det tidiga 1600-talet som övertorneåborna lär ha stiftat nära bekantskap med, speciellt under Nicolaus Ulopolitanus tid. Eftersom Keksi med sina bibliska allusioner vänder sig till sin omedelbara omgivning, innebär det att han utgår från att även dessa människor delar hans rotfasta bibelkunskaper.

Finska skillingtryck hade haft en viss spridning redan under Keksis tid. På 1700-talet började även annan religiös litteratur vinna insteg hos allmogen. År 1747 spottar tryckpressen ut en ny postilla på finska. Det var Johan Wegelius ”Se Pyhä Ewangeliumillinen Walkeus”, en tegelsten i två delar och en förelöpare för talrika andaktsböcker under senare 1700-tal. Författaren verkade i Tornedalen, bland annat som rektor vid Torne trivialskola (1726-1757). I Tornedalen påträffas Wegelius postilla i bouppteckningar ganska allmänt långt in på 1800-talet. 1767 möter man korpralen Henrik Strålberg i Nedertorneå på förstutrappan sysselsatt med att läsa högt ur nämnda postilla. Han läser även ur Fresenius ”Communionbok” i finsk översättning. Bortsett från händelsens kyrkopolitiska anknytning, är det – på samma sätt som förekomsten av andaktsböcker i bouppteckningar – ett talande bevis om allmogens aktiva läsintresse, låt vara med starkt religiösa förtecken.

Annons
Annons

Norrlandsläseriet, som korpral Strålberg hade beröringspunkter med, inspirerade tornedalingar till översättningsarbete. Pehr Grape publicerade E Pontoppidans ”Kaunis Uskon-Speili” (1776) och översättning av en herrnhutisk skrift, ”Wapahtajamme meiden Jesuxen Christuxen kärsimisen ja kuoleman Tutkistelemus” har tillskrivits Nils Wiklund (1732- 1785). Sistnämnda översättning kom senare ut i ett tjugotal tryckningar och antalet exemplar som nöttes i tornedalska nävar är säkert inte alldeles ringa. Även profana titlar, riktade till allmogen, började komma ut på finska, samtidigt som den finska tidningspressen tog sina första, trevande steg. Det är troligt att en rännil av dessa tryckalster även nådde Tornedalen.

Efter 1809-års riksdelning åtnjöt finskan en erkänd ställning i den svenska delen av Tornedalen. En del skrifter, såsom en almanacka (1811-1918), författningar och kungörelser, kyrkohandboken, katekesen och vissa läroböcker, utgavs på finska. Även ett finskspråkigt lärarseminarium startades i Haparanda år 1847. Fram till 1849 manifesterades språkets status också på de svenska sedlarna. Innan tövädret tog slut, fick den laestadianska väckelsen sin början i Karesuando på 1840-talet. Väckelserörelsen bildade snabbt ett nätverk, med finskan som instrument.

Någon omfattande laestadiansk publiceringsverksamhet på finska kom dock aldrig i gång i Sverige. På grund av dess natur saknade laestadianismen ett tydligt uttalat språkpolitiskt program, som skulle ha givit tornedalingarna råg i ryggen när försvenskningen sattes i gång – sådant föll utanför ramen för rörelsens verksamhet.

Annons
Annons

Den assimileringskampanj som drogs i gång på 1880-talet fick sin näring framför allt ur säkerhetspolitiken. Under 1800-talets senare hälft började Ryssland torna upp sig som ett ännu påtagligare hot vid Sveriges säkerhetspolitiska horisont. En icke-svensk befolkning vid den finska gränsen började framstå som en femte kolonn, som vid eventuellt krig mot Ryssland med öppna armar skulle välkomna de över Torneälven vällande ryska horderna. Samtidigt gick fennomanin starkt fram i Finland; deras tankar kunde lätt få fotfäste i nordöstra Norrbotten och rubba befolkningens lojalitet med centralmakten. Det gällde att mota Olle i grind.

Den i Sverige verkande socialdarwinistiskt färgade människosynen kastade en skugga av underlägsenhet över finnarna och deras kultur. Införandet av svenskan i denna efterblivna landsända ansåg man således, bortsett från de många praktiska fördelarna, som en välgärning för hela dess befolkning. Dessutom förekom åsikter att de ljuslätta tornedalingarna, sitt språk till trots, omöjligen kunde vara av mongolisk ras, utan snarare lämningar av en tidigare ”arisk” befolkning som på något sätt tillägnat sig finskan. Man tyckte sig fortfarande se hur språkgränsen vandrade västerut där finskan likt ett ogräs vann terräng på svenskans bekostnad. Även härvidlag tedde sig försvenskningen av området som fullt berättigad.

Skolan blev det viktigaste instrumentet i försvenskningsarbetet. Staten erbjöd tornedalskommunerna en kostnadsfri folkskola, under villkor att skolan skulle bli helsvensk. De fattiga kommunerna nappade på det lockande erbjudandet och en målmedveten och säkert även smärtfull omdaningsprocess påbörjades. Frenologernas raskrig, en synnerligen ojämn ”finnkamp” hade flyttat in i skolsalarna, där barnen skulle göras om till goda svenskar. Toleransnivån gentemot finskan varierade, hos mest nitiska lärare var finskan totaltförbjuden, även under rasterna. Då utspelade sig tragikomiska scener på skolgårdarna där barnen tvingades kommunicera på en hackig svenska. När landets övriga skolgårdar ekade av glada barnaröster, kunde rastaktiviteterna i Tornedalen ackompanjeras av lågmält stönande och oartikulerade interjektioner. År 1958 ihågkom Skolöverstyrelsen Tornedalens skolbarn med ett cirkulär med anvisning att inte förbjuda finsktalande lärjungar att tala finska under fristunderna i skolor och skolhem.

Annons
Annons

Även på andra områden pågick en marginalisering av finskan. När järnvägen kom till Tornedalen fick byarna längs banan nya, ståtligt klingande namn, så kallade nonsensöversättningar. Namnbyten vann lokalbefolkningens acceptans, många hade ju ”köpt” nya, svenska efternamn också. Förutom i skolan, blev finskan ett förbjudet språk i områdets folkbibliotek.

Förbudet hävdes först på 1960-talet då det blev tillåtet för biblioteken att införskaffa finskspråkiga böcker. Vid det laget hade finskan marginaliserats till i det närmaste ett infödingsspråk, undanträngt från all offentlighet.

Någon organiserad rörelse för värnandet av tornedalingarnas språkrättigheter kom aldrig till. Några individuella insatser är dock värda att noteras. Agronomen Walde Lorens Wanhainen framförde en skiljaktig mening i finnbygdens skolkommittébetänkande år 1921. Betänkandet förordade intensifiering av försvenskningsåtgärderna. År 1928 inkom åtta folkskollärare med en petition till skolöverstyrelsen om införandet av finskan som hjälpspråk i undervisningen samt om en blygsam finskundervisning i folkskolan i övrigt. Skrivelsen byggde på numera allmänt erkända rön om modersmålets centrala roll i individens intellektuella och emotionella utveckling. ”De åtta petitionärernas” agerande väckte en våg av hat och förbittring i Tornedalen. Upprörda ”språkmöten” sammankallades i Vittangi och Övertorneå. Tre årtionden tidigare hade den upplyste bonden och skribenten Heikki Lauri från finska Turtola företagit den långa resan ända till S:t Petersburg för att säga sin mening om de planerade, sedermera skrinlagda förryskningsåtgärderna i Finland. Då hade man knappt kunnat beskåda en kyrillisk bokstav på Torneälvens östra strand. På svenska sidan höll möjligheten till en obetydlig spricka i det brutala språkförtrycket mot skolbarnen på att skrämma livet ur ”civilisationens förkämpar”. Lokalpressen öste galla över de traktens söner som visat en liten gnutta civilkurage i Tornedalens språkfråga. Skollärarna hette William Snell, Ture Keskitalo, Henrik Henriksson, Edvin Mäkitalo, Gunnar Wänkkö, Emil Kemi, Artur Mäkitalo och Axel Forslund.

Annons
Annons

När tornedalingarna sent omsider vaknade upp till kollektiv begrundan över den egna identiteten, är det föga för­vånande att identitetsbyggandet framför allt bestått av gränsdragning mot det finska. Att av­säga sig all gemenskap med finnarna är en sedan gammalt väl inövad och allmän ryggmärgsreaktion även hos enskilda ­tornedalingar. Att de betackar sig för ett etablerat kulturspråk med urgamla rötter i deras hembygd och hellre förpassar sig tillbaka till Mikael Agricolas tid, visar att läxan från de tysta skolgårdarna verkligen har gått hem. Det svenska Tornedalen ­synes ha fallit offer för samma öde, som drabbat den tornedalsyngling på 50-talet som efter en kort tids vistelse i sydligare Sverige helt blankt påstått att finskan ­försvunnit ur hans huvud, så pass spårlöst att han fick lov att anlita tolk om han ville prata med sin mor. Ifall samma, högst osannolika minnesförlust hade drabbat en kusin öster om Torneälven, hade denne utan tvekan blivit mäkta bekymrad.

Tauno Alatalo

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons