Annons

Torgny Nordin:När fotokonsten tog sina första djärva steg

När kameran började utvecklas i mitten av 1800-talet dröjde det inte länge förrän den kom att brukas i bildkonstens tjänst. I en aktuell ­utställning i London förevisas fyra tidiga konstfotografer, däribland den kanske viktigaste av dem alla, svensk-brittiske Oscar Rejlander.

Under strecket
Publicerad

Livets två ­vägar” av ­Oscar Rejlander (1857).

Foto: Moderna museetBild 1 av 5

Fotografisk studie av Clementina Hawarden (1864).

Foto: National Portrait GalleryBild 2 av 5

David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.

Bild 3 av 5

Alice Liddell foto­graferad av Lewis Carroll (1858).

Foto: National Portrait GalleryBild 4 av 5

”Sadness” av Julia Margaret Cameron (1864).

Foto: Victoria and Albert MuseumBild 5 av 5

Livets två ­vägar” av ­Oscar Rejlander (1857).

Foto: Moderna museetBild 1 av 1
Livets två ­vägar” av ­Oscar Rejlander (1857).
Livets två ­vägar” av ­Oscar Rejlander (1857). Foto: Moderna museet

Att ta en bra bild med mobil­kamera är ingen konst, det håller nog de flesta med om. Fast när är fotografi konst? Svaret på den frågan är långt­ifrån självklar och hör till fotografihistoriens ständigt återkommande spörsmål och trätoämnen – i själva verket fanns den med redan från första början. 

Man skulle kunna säga att 1839 är fotografins ­födelseår i dubbel mening. Fransmannen Louis Daguerre presenterade då sin dagerrotypi och britten William Henry Talbot sina så kallade fotogeniska tavlor, eller kalotypier som de i mer utvecklad form senare kom att kallas. Och samma år myntade den brittiske astronomen och fotopionjären John Herschel begreppet fotografi vilket snart blev allmänt etablerat. 

Fotografin var en produkt av den industriella revolutionen och en direkt följd av den snabba utvecklingen inom kemi, mekanik och optik. Såväl de teoretiska som de tekniska förutsättningarna och principerna hade klarlagts redan under slutet av 1700-talet. När dagerrotypin lanserades innebar den ett nytt och häpnadsväckande genombrott i sättet att avbilda världen – för första gången handlade det också om en verkligt sann bild; med ”sann” avsågs närmast att den fotografiska bilden, tekniska brister till trots, stod för en helt ny sorts objektivitet som övertrumfade alla dittills kända subjektiva gestaltningar. 

Annons
Annons

Fotografisk studie av Clementina Hawarden (1864).

Foto: National Portrait GalleryBild 1 av 1

Entusiasmen gick inte att ta miste på, även om somliga förfasat ryggade tillbaka och misstänkte att diaboliska krafter var involverade i den gåtfulla avbildningsprocessen. Franska staten blev å sin sida så begeistrad att den beslöt att inköpa patentet för att därefter i en grandios gest erbjuda den som gåva till mänskligheten. 

Fotografisk studie av Clementina Hawarden (1864).
Fotografisk studie av Clementina Hawarden (1864). Foto: National Portrait Gallery

Tekniskt var dagerrotypin komplicerad och betydande fingerfärdighet krävdes i arbetet med de giftiga kvicksilverångor som var ­nödvändiga för att man ur den försilvrade kopparplåten skulle kunna trolla fram en ­positiv bild. Den svartvita bild som framträdde var dock förbluffande skarp och valörrik. Nackdelen var emellertid uppenbar, eftersom den färdiga metallskivan inte kunde mång­faldigas. För om den kopierades resulterade det i en negativ bild – och det var inget att trycka i tidningar eller hänga på väggen. ­Dagerrotypin var därmed på samma gång ­löftesrik ingång och återvändsgränd i fotografins historia.

William Henry Talbot arbetade med en ­annan metod och det var genom den som modern fotograferingsteknik kunde utvecklas. Talbots negativ-positiva metod gick ut på att ett papper beströks med ljuskänsliga ämnen vilket, efter exponering och framkallning, gav upphov till en negativ bild som i sin tur kunde kontaktkopieras och på så vis ge upphov till hur många positiva kopior som helst. Den så kallade kalotypin var i kvalitetshänseende ojämn då pappret ofta hade knepiga egenskaper och brister – träflisor och skrovlighet gjorde exempelvis sitt till. Resultatet blev bilder vilka ofta framstod som tämligen murriga och liksom drömlika; tveklöst handlade det om fotografier, om än i avsaknad av kommande metoders avslöjande knivskärpa och utlämnande detaljrikedom.

Annons
Annons

David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.

Bild 1 av 1

De första som på allvar tog till sig den nya fotograferingstekniken och samtidigt utvecklade kalotypin efter sina egna behov var de bägge skottarna Robert Adamson och David Octavius Hill. Den förre var tekniker och uppfinnarjocke medan den senare var landskapsmålare. Mellan åren 1843 och 1847 delade de en luftig studio mitt i Edinburgh, vid Calton Hill, och deras samarbete är sägenomspunnet eftersom de bägge i praktiken kom att grunda dokumentärfotografin. Resultatet av deras arbete med att fotografera befolkningen i fiskebyn Newhaven slog samtiden med häpnad och resulterade i ett erkännande för fotografin. Till och med teknikens mest avoga och buttra kritiker höll med om att Adamsons och Hills fotografier faktiskt måste beskrivas som konst.

David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.
David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.

De skotska fotograferna arbetade dokumentärt – ja, så gott det nu gick med tanke på tekniken. Exponeringstiderna var ännu för långa för att tillåta snabba ögonblicksbilder, men porträtten av fiskarbefolkningen togs utan krystade iscensättningar och elaborerad ­koreografi.

Nästa steg i porträtt- och konstfotografins utveckling var särskilt märkbar längre söderut, i England. Och just nu visas på National Portrait Gallery i London (till och med den 20 maj) en intressant och välgjord utställning med bilder av fyra framstående fotografer vilka räknas till den första generationen av seriösa fotografer i England. 

Annons
Annons

Alice Liddell foto­graferad av Lewis Carroll (1858).

Foto: National Portrait GalleryBild 1 av 1

”Victorian giants: The birth of art photography” handlar om utvecklingen av konceptuell konst- och porträttfotografi. Den svensk-brittiske målaren och professionelle fotografen Oscar Rejlander (1813–1875) brukar räknas som grundare av konstfotografin och han har med rätta fått en central plats i utställningen. Hans fotografier och kompositbilder är klassiska och eftersom den största Rejlandersamlingen finns på Moderna museet i Stockholm har National Portrait Gallery in­lånat åtskilliga bilder därifrån. 

Även Julia Margaret Cameron (1815–1879) är vida berömd, inte minst för sina av ­pre-rafaelitiskt måleri inspirerade porträtt. Just Camerons intima porträtt var banbrytande och har fungerat som inspirationskälla för många fotografer även under senare tid. 

Välkänd är även Lewis Carroll (1832–1898). Matematikern Carroll, eller Charles Lutwidge Dodgson som han egentligen hette, var liksom Cameron en hängiven amatörfotograf och han var även mycket tekniskt driven. Mest omtalad är Carroll för sina många ­högintressanta barnbilder vilka – ofta tagna utomhus i befintligt ljus – var avgörande för hans författarskap, i synnerhet boken ”Alice i underlandet” från 1865. 

Alice Liddell foto­graferad av Lewis Carroll (1858).
Alice Liddell foto­graferad av Lewis Carroll (1858). Foto: National Portrait Gallery

Minst känd i sammanhanget, åtminstone utanför Storbritannien, är Clementina Hawarden (1822–1865). Hennes tid som fotograf blev kort, men hade hon bara fått leva längre hade hon säkert intagit en framskjuten plats på den fotografiska parnassen i England, det senare var en uppfattning Oscar Rejlander gav uttryck för i en nekrolog han skrev över Hawarden. Flera av porträtten som idag visas på utställningen antyder att Rejlanders omdöme var korrekt.

Annons
Annons

De fyra viktorianska fotograferna porträtterade sam­tidens elit och deras bilder av exempelvis Charles Darwin och Alfred Tennyson har reproducerats många gånger om. Men de gick längre än så; likt målare nyttjade de även modeller vilka i fotografins form fick gestalta historiska skeenden, mänskliga känslolägen och hedervärda – och ibland mindre hedervärda – dygder. 

Dessutom, vilket var omdebatterat och hårt kritiserat, framställdes bilder som skickligt hopkopierats av en mängd fotografier tagna i helt andra sammanhang för att skapa en ny helhet. Mest känd är den utomordentligt ­omskrivna bilden ”Livets två vägar” som ­Oscar Rejlander tog 1857. Fotografiet framställdes med hjälp av ett trettiotal negativ och var en allegorisk moralitet som direkt anslöt till den viktorianska tidsandan. Att prins ­Albert blev förtjust och köpte bilden av Rejlander bidrog föga överraskande till att intresset steg ytterligare.

Adamsons och Hills fotografier hade hyllats som konst. En bidragande anledning var ­förmodligen att deras kalotypier hade en aura av målarduk eller åtminstone konstnärlig bearbetning över sig. Det väsentliga i sammanhanget var hursomhelst att det fotografiska mediet faktiskt hade erkänts som konstnärligt verktyg. Och det accepterandet handlade på samma gång om fotografiets unika sanningsanspråk, samt att det existerar vissa naturliga gränser som inte får överskridas. Detta kom upp till ytan i debatten kring Rejlanders ”Livets två vägar”. Somliga betraktare vilka inte insåg, eller ville inse, att de stod ­inför en kompositbild menade nämligen att Rejlander grovt bröt mot fotografiets själva grundpremiss.

Annons
Annons

”Sadness” av Julia Margaret Cameron (1864).

Foto: Victoria and Albert MuseumBild 1 av 1
”Sadness” av Julia Margaret Cameron (1864).
”Sadness” av Julia Margaret Cameron (1864). Foto: Victoria and Albert Museum

Men konstfotografi är inte samma sak som dokumentärfotografi. Idag känns gränsen självklar, men så var det inte under den viktorianska epoken och styrkan med utställningen ”Victorian giants” är att den visar konst­fotografins framväxt. Någon enkelspårig historia är det sannerligen inte och exempelvis Oscar Rejlander laborerade samtidigt med estetiskt komplexa kompositbilder av storståtliga teman, socialt medvetna porträtt av samhällets olycksbarn och vetenskaplig ­fotografering av ansiktsuttryck till Charles Darwins banbrytande bok ”The expression of the emotions in man and animals” (1872).

Cameron och Carroll, Hawarden och Rejlander utforskade fotografiets möjligheter med de hyfsat lättarbetade glasplåtar som ersatt kalotypin vid mitten av 1800-talet. Likhet med verkligheten må ha varit fotografins signum, men de fyra viktorianska fotograferna uppfattade det snarast som en tvångströja. Poängen, menade de, var att bilderna skulle ha en tydlig ambition, ett syfte. Deras arbete var betydelsefullt på många vis och torde bäst kunna beskrivas som en balansakt mellan foto­grafens subjektiva ambitioner och den objektivt registrerande kameran. Denna spänning mellan människa och maskin hör till fotografins väsen och är lika giltig idag som då.

Annons
Annons

Ett motivval som går igen hos de fyra är barn. Det var vanligt med barnfotografering under den viktorianska epoken med dess tids­typiska uppfattning om barn som oskuldsfulla oskrivna blad, vidöppna för intryck. Jämfört med dagens fotografier av söta och tokroliga battingar möter vi något helt annat hos viktorianerna. Djupsinnigast, eller åtminstone egensinnigast, är föga överraskande Lewis Carroll som porträtterar barnen som självreflekterande väsen, uppfyllda av insikten om sin egen snabbt förbiilande barndom. De har bråttom, men stannar till i steget och tittar på oss: ett kort uppehåll på livsbanan. 

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons