Annons

Nicklas Berild Lundblad:När går vi under?

Foto: Joanna Andreasson
Under strecket
Publicerad

Det är ganska naturligt att fundera på undergången. Hur tar det slut? Hur går jorden under? När kommer det att ske? Just denna fråga kan användas för att diagnosticera vänner och bekanta kring julglöggen – tror de att mänskligheten kommer att finnas kvar (i någon form – det är alltid någon som frågar om robotar och uppladdningar nu för tiden) om 10 år? 100 år? 1000 år? 1 miljon år? Följ sedan detta optimistindex varje år och se om det förändras!

År 2015 trodde fortfarande 28 procent av alla amerikaner att världen skulle gå under i ett kärnvapenkrig (före Trump!), medan 20 procent inte trodde på en tumultartad apokalyps alls. Hela 16 procent röstade på Domedagen i kristen tappning (bland britterna fann Sunday Express (kanske inte en vetenskaplig ledare på alla områden) att 30 procent trodde på domedagen) – lika många som trodde att klimatkatastroferna skulle komma ikapp oss till slut. Zombies och utomjordingar kom sist med två procent vardera.

Det kanske intressantaste med denna lista är det som inte finns med på den – som en pandemi. Men kanske ryms denna i den ganska generöst tilltagna kategorin ”Something else” som fick 8 procent. En pandemi som slår ut samhällen till den grad att vi förlorar centrala institutioner och funktioner känns annars som ett fullgott alternativ.

Annons
Annons

Science utforskade 2016 ett stort antal alternativ, supervulkaner och solstormar, liksom asteroider och bifogade hjälpsamt en lista över saker vi borde göra.

Men när kommer katastrofen? Vi vet att solen kommer att bli besvärlig om sisådär en miljard år – så det ger oss en yttre gräns för livet på jorden (men vi kan ha flyttat!). De flesta förväntar sig nog att solen går upp i morgon så det ger en närmare gräns. Någonstans däremellan lurar alltså ett slut – men var?

Wikipedia har en hjälpsam lista över både historiska förutsägelser som inte inträffat (eller inträffat utan att vi märkt det) och framtida. Bland de förutsägelser som är värd att notera finner vi den svenskfödde Nick Boströms. Han menar att en asteroid stor nog att utplåna allt liv rent statistiskt borde träffa jorden var 500000 år. Om vi accepterar detta som vår bortre gräns är det en radikal förkortning av den miljard år vi hade till vårt förfogande alldeles nyss med solen som vår nemesis!

Kanske borde vi vända oss mot frågan i stället, och vägra att acceptera ett givet slut? En samtid präglad av föreställningen om redan förutbestämt slutskede och där var och varannan TV-serie rullar ut zombieapokalypsen för oss leder kanske tanken fel? Borde frågan vara hur vi ser till att det inte tar slut? Att vi inte går under? Var är vår plan för när asteroiden kommer? Klockan tickar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons