Kim Gordon första soloplatta heter ”No home record”.
Kim Gordon första soloplatta heter ”No home record”. Foto: Staffan Löwstedt

”När han dör kommer jag tappa det fullständigt”

Kim Gordon vill att rockmusiken ska vara en motståndrörelse mot det kommersiella. Själv vill hon göra ”anti-rock” – mot mansdominerad mainstreamrock. SvD:s Andres Lokko möter den 66-åriga artisten i Paris för ett samtal om mode, konst och att vara en stilförebild för idel nya generationer.

Publicerad

Det är den första dagen av höstens modevecka i Paris och Kim Gordon halvligger i en soffa i hörnet av ett formgett kontor i Belleville. Soffan står under ett gigantiskt fönster mot en vacker innergård där aningen yngre fransmän fikar vilt gestikulerande kring runda kafébord, iförda solglasögon och med cigaretter hängandes ovanför nonchalant slängiga halsdukar.

Jag frågar Kim Gordon om det är ett sammanträffande att hon är i Paris för att tala om sin soloalbumdebut ”No Home Record” samtidigt som modeveckan börjar. 

– Jag blev inbjuden till Céline men jag tror det får vara, säger hon kort.

Hon låter det förbli osagt huruvida hon var inbjuden att se visningen eller faktiskt gå den. Vilket känns som en väldigt kim gordonskt ambivalent respons. Det är, fortfarande, inte helt oviktigt att framstå som så cool som möjligt.

Annons
Kim Gordon: ”Bekvämligheten med streamingtjänsterna är farlig för alla som känner sig annorlunda.”
Kim Gordon: ”Bekvämligheten med streamingtjänsterna är farlig för alla som känner sig annorlunda.” Foto: Staffan Löwstedt

Du befinner dig i en väldigt avundsvärd position där du framstår som ett precis lika självklart intervjuobjekt i Vogue som i den akademiska konstmusiktidskriften The Wire.

– Jag förmodar att det är en smula ovanligt. 

Det är fascinerande hur kapitalismen betedde sig exakt likadant då som den gör nu.

Det är faktiskt en nisch som innehåller en enda person.

– Haha. Ja, kanske. Men jag glömmer också ibland bort att folk – kvinnor i synnerhet, förstås – faktiskt läser Vogue och liknande modetidningar. Så det är klart att jag ska vara där. Också. 

Du är ju dokumenterat modeintresserad. Du startade och drev till och med ditt klädmärke, X-Girl.

– Jo. Som bildkonstnär så betraktar jag förstås mode som en konstform. Men jag är nästan mer intresserad av modeannonser och modereportage än själva kläderna. Det är kontexten som mode presenteras i som intresserar mig.

Annons

– Jag läste nyligen Emile Zolas roman ”Damernas paradis” från 1883 som handlar om ett nybyggt snofsigt modevaruhus som slukar alla småbutiker och skrädderier i närheten. Det är fascinerande hur kapitalismen betedde sig exakt likadant då som den gör nu.

Well, det finns några Lou Reed-skivor som nästan håller måttet.

Kim Gordon är inget stort fan av soloalbum, men erkänner att Lou Reed klämt ur sig några skivor som matchar Velvet Undergrounds höga nivå.
Kim Gordon är inget stort fan av soloalbum, men erkänner att Lou Reed klämt ur sig några skivor som matchar Velvet Undergrounds höga nivå. Foto: Staffan Löwstedt

I våras fyllde Kim Gordon 66 år. Under mer än hälften av de åren var hon basist och sångerska i Sonic Youth, en av den moderna rockmusikens mest inflytelserika band. Rent musikaliskt monterade de isär traditionell gitarrbaserad rockmusik till sina mest fundamentalt skelettartade beståndsdelar för att bygga ihop den i helt nya skepnader. Frijazz och Jackson Pollock var alltid lika självklara referenser som The Stooges eller valfri proto-punk, samt den väldigt konstnärligt fria no wave som välkomnade henne och Thurston Moore till Manhattan när de 1981 startade Sonic Youth. 

Annons

Sällan har så i grunden uttalad konstmusik – engelskans art-rock låter mer passande just i Sonic Youths fall – nått så brett och så långt. Till och med haft regelrätta hits.

Kim Gordon april 1990.
Kim Gordon april 1990. Foto: Steve Double

Sonic Youth skapade ett eget universum – nästan också ett universitet – där musiken blott var en del, ett lager i mängder av påbyggnadskurser. Ingenting började och slutade någonsin med bara en låt, en refräng eller ett album. Inledde man ett förhållande med Sonic Youths musik skrev man också in sig på en utbildning i underjordisk alternativ kultur som aldrig tänkte ta slut.

Det mest iögonfallande var gruppens ständiga referenser till modern konst från, oftast, hemstaden New York. Men också Kim Gordons karakteristiskt nonchalanta sångröst och politiska lyrik som redan i slutet av 1980-talet beskrev uppenbara #metoo-scenarier samt högljutt varnade för en fascistoid framtid.

Annons

Nu är jag inte något större fan av Beyonce.

Kim Gordon är mest känd som Sonic Youth-frontfigur, men identifierar sig själv mer som konstnär än musiker.
Kim Gordon är mest känd som Sonic Youth-frontfigur, men identifierar sig själv mer som konstnär än musiker. Foto: Staffan Löwstedt

I slutet av 2011 splittrades Sonic Youth när Kim och Thurston skiljde sig efter 27 års äktenskap. Fyra år senare gav Kim Gordon ut självbiografin ”Girl in a band” där hon beskriver de intensivt plågsamma sista konserter i Sydamerika som gruppen var kontraktsbundna att genomföra precis när skilsmässan hade blivit en oundviklig realitet och det nu före detta paret inte var kapabla att ens tala med varandra.

Efter Sonic Youths sista spelning flyttade Thurston Moore omgående till London med sin flickvän, som utgjorde skälet till uppbrottet. Gordon lämnade New York för parets hus i Massachusetts tillsammans med deras dotter Coco tills hon var gammal nog att flytta ut och där skrev Kim sin bok.

Annons
Sonic Youth: Lee Ranaldo, Kim Gordon och Thurston Moore.
Sonic Youth: Lee Ranaldo, Kim Gordon och Thurston Moore. Foto: Steve Double

Gordon själv hamnade till slut i Los Angeles med sina två hundar i släptåg, koncentrerade sig på sin konst (snarare än musik) och fann sig plötsligt i ett nytt kapitel av sitt liv. Någonstans där inleddes också arbetet med ”No Home Record”.

Kim Gordons solodebut hakar i där flera av hennes tidigare egna projekt (Free Kitten, Body/Head) slutade och tar sig ilsket och sarkastiskt – än en gång: dekonstruktion av all rock’n’roll! – an modern konsumtionsterapi i slutet av kapitalismens regnbåge över ett nihilistiskt industrimangel, hela tiden med Gordons nonchalanta stämma i fokus. Det är inte ljudet av din genomsnittliga folkpensionär.

Jag känner mig som en konceptuell konstnär som råkar använda musik ibland.

Många artister jag har följt vägrar att göra musik i sitt eget namn, de nästan gömmer sig bakom nya bandnamn istället. Redan vid sidan av Sonic Youth gjorde du mycket egen musik men alltid under pseudonymer. Tills nu. Varför?

Annons

– Min konst har alltid varit just ett soloprojekt i mitt eget namn, så det har nog inte känts så viktigt. Men musiken har alltid handlat om någon form av samarbete. Dessutom säger min erfarenhet mig att soloskivor med folk från band aldrig blir riktigt så bra som man önskade. Så jag hade ingen brådska. Jag har faktiskt svårt att ens komma på någon artist från ett band som har gjort ett bättre soloalbum efteråt.

Plåtningen sker i Paris, samtidigt som stadens modevecka går av stapeln. Den modeintresserade Gordon hade förr sitt eget klädesmärke, X-girl.
Plåtningen sker i Paris, samtidigt som stadens modevecka går av stapeln. Den modeintresserade Gordon hade förr sitt eget klädesmärke, X-girl. Foto: Staffan Löwstedt

Innan jag ens hinner räcka upp handen för att presentera några motargument har Kim redan svarat själv.

– Well, det finns några Lou Reed-skivor som nästan håller måttet. Kanske att Iggy några få gånger nästan har varit lika bra som han var i The Stooges. Sedan kom 1980-talet – som inte var bra för några äldre rockartister – i vägen. 

Om du går till soulmusiken så håller inte teorin alls. Från Curtis Mayfield till Beyonce. Som bara några exempel bland många.

– Det är faktiskt sant. Nu är jag inte något större fan av Beyonce. Jag tycker hon är en imponerande underhållare men, nej, det är inte riktigt min… grej. 

Kim funderar så det knakar. 

Annons

– Kevin Ayers gjorde några riktigt intressanta album efter Soft Machine. Syd Barrett från Pink Floyd, förstås. Min ena hund heter ju till och med Syd efter Barrett. Om du verkligen tycker om en artist så vill du ju höra vad hon eller han skapar på egen hand. 

Jag har aldrig lyckats lära mig tycka om att prata om mig själv eller vad jag gör

Vilket i allra högsta grad gäller dig också.

– Tack. Med ålderns rätt har jag kanske förtjänat rätten att göra det men höll mig ganska skeptisk inför tanken. Jag ville egentligen bara göra ny musik, i vilken konstellation det skulle bli var inte så noga.

Bildkonst och musik – är de en del av samma duk?

– De är bara olika avenyer för att uttrycka sig. Jag tror att jag har försökt att hålla isär dem men nu märker jag hur de smälter ihop alltmer. I dag skulle jag nog våga göra en konstutställning som faktiskt handlar om min musik. Men jag känner mig som en konceptuell konstnär som råkar använda musik ibland, snarare än som en renodlad musiker.

Betraktar du dig verkligen fortfarande som något av en ”anti-musiker”?

– Nej, det gör jag nog inte riktigt. Men jag ser mig främst som konstnär. Och i dag är musiken en del av det. Det tror jag är min egen utgångspunkt i alla fall. 

Annons

Gordon har nyligen ställt ut på The Irish Museum of Modern Art i Dublin och på Andy Warhol-museet i Pittsburgh, i början av 2020 följer en ny utställning i New York. Hennes allra första soloutställning inträffade redan innan Sonic Youth ens hade bildats, på Manhattans Lower East Side våren 1981. 

Jag känner ibland att rockjournalistik är en förlorad konstform

Det är inte helt bekvämt eller enkelt att prata med Kim Gordon. Hon är i och för sig behagligt tillmötesgående men jag märker, när jag lyssnar på vårt samtal efteråt, hur mycket jag själv babblar för att det inte ska bli tyst. När ämnen blir aningen för personliga så rinner hennes svar snabbt ut i sanden för att ersättas av en lite knepig tystnad.

– Jag har aldrig lyckats lära mig tycka om att prata om mig själv eller vad jag gör, säger hon. Det är mycket enklare att diskutera konst i allmänhet.

Man kan hävda att din musik och konst också ofta består av just uttalad samtidskritik.

– Det var nog det som var den ursprungliga idén med Sonic Youth. Att försöka vara ett samtidskommenterande rockband på ungefär samma sätt som Andy Warhol var en samtidskommenterande konstnär.

Ångrar du aldrig att du inte blev musikjournalist? Du hade blivit en utmärkt musikskribent.

– Haha. Kanske.

Annons

Rent ekonomiskt kanske det inte hade varit ett försvarbart alternativt karriärval. Men de gånger du har gett dig i kast med det i ArtForum och liknande tidskrifter har resultatet alltid varit utmärkt.

Som konstnär har Kim Gordon bland annat ställt ut installationer i Göteborg 2003.
Som konstnär har Kim Gordon bland annat ställt ut installationer i Göteborg 2003. Foto: Staffan Löwstedt

– Tack. Jag känner ibland att rockjournalistik är en förlorad konstform. Den verkar må lite bättre i Europa än i USA. Det finns fler europeiska utövare som tar yrket – det kallet – på största allvar. I alla fall är det min erfarenhet. Men i USA, även i de mest prestigefyllda tidningarna, är det en katastrof för stunden.

Det är ett ord jag ofta tar till när jag känner att jag måste ta avstånd från amerikansk och svårt mansdominerad mainstreamrock

Det finns inflytelserika nätpublikationer som, säg, The Quiteus, som besitter ganska intellektuella, nästan akademiska, ambitioner och detta regnar ju förr eller senare både neråt och i sidleds.

Annons

– Ja, det finns en tid och plats för det och kanske – jag håller tummarna! – är det dags nu. Jag älskar ju Greil Marcus, han är alltid inspirerande.

– Första gången jag läste just Greil Marcus bok ”Mystery Train” fick jag känslan av att en riktigt intressant skribent kan ta vad som helst – kanske till och med en textrad av Taylor Swift – som utgångspunkt och formulera intellektuella tankebanor kring det. Eller så applicerar du en läsning av Roland Barthes på musiken. Båda de tillvägagångssätten borde fungera, tycker jag.

I din självbiografi ”Girl in a band” återkommer du ofta till uttrycket ”anti-rock”. Jag har min egen och ständigt föränderliga uppfattning om vad det betyder men hur skulle du förklara ”anti-rock” för någon?

– Jag vill att rockmusik ska vara ljudet av opposition. En motståndrörelse mot det kommersiella och den förutsägbara mittfåran. Och, som du säger, ”anti-rock” betyder olika saker i olika tider. Men i grund och botten är det ett ord jag ofta tar till när jag känner att jag måste ta avstånd från amerikansk och svårt mansdominerad mainstreamrock, den man hör på radio. Den som inte berör mig det minsta. 

Annons

Den dagen Neil Young dör, då kommer jag att tappa det fullständigt, tror jag

Kan du berätta vilken musik som, till skillnad från den, faktiskt gör det?

– Circuit des Yeux från Chicago är en stor favorit just nu. Haley Fohr heter hon egentligen och är väldigt inspirerad av Catherine Ribeiro. Den franska sångerskan Ribeiro är en stor inspirationskälla överhuvudtaget. Älskar henne!

– Kills Birds är ett toppband från Los Angeles, no-wave och ren noise i botten men de gör något nytt av det. Och Cardi B älskar jag. Och Childish Gambinos ”This is America” – vilken home run den låten och videon är.

– Men jag inspireras nog mer av TV i dag än av ny musik: som ”Chernobyl”. Jag såg klart det sista avsnittet på ett plan till Europa häromveckan och bara grät.

– Vi spelade med Sonic Youth i Kiev bara några få år efter olyckan och jag talade med folk som hade upplevt härdsmältan på nära håll. Likheterna med de lögner som den sovjetiska regeringen spred då är ju identiska med hur president Trump förhåller sig till sanningen i dag.

Annons

Regissören till ”Chernobyl”, Johan Renck, har natten innan Kim och jag ses tilldelats två Emmys, vilket jag inte kan låta bli att nämna. Samt att han också regisserade David Bowies två sista videos.

– Jag bodde länge rakt över gatan från David Bowie på Manhattan. På Lafayette. Men jag såg honom aldrig på gatan eller i kvarteret under alla år vi nästan var grannar. Men vi spelade med Sonic Youth på David Bowies 50-årsfest.

Man vägrar att bli nostalgisk, både över livet i stort men i synnerhet i ens förhållande till musik och konst i alla dess former. Men så plötsligt sker det saker som omöjliggör en sådan dogmatisk hållning.

– Som när David Bowie gick bort?

Ja. Den dagen blev jag… gammal. 

– Jag håller med. Just Bowies död förändrade allt. Den gjorde verkligen det. Det är många som har dött i musiken på sistone. Folk omkring Neil Young har börjat gå bort och den dagen han själv dör… jag kan inte ens tänka på det… då kommer jag att tappa det fullständigt, tror jag.

Det svårt att veta om det är för att de tycker att jag är relevant eller bara museal

Annons

Det finns något vackert i att för första gången kunna ta del av hur artister behandlar det i sin konst. Det är en ynnest på samma sätt som det säkert var att uppleva Little Richard på plats 1955.

– Ingen trodde att rock’n’roll skulle överleva i mer än några månader, kanske högst ett år. Och, visst, den har muterat till en massa annat men att betrakta den som en ungdomsangelägenhet är ju omöjligt.

– När jag signerade ”Girl in a band” i massa olika bokaffärer så märkte jag ju hur Sonic Youth-fans kom dit med sina vuxna barn. Och då är det svårt att veta om det är för att de tycker att jag är relevant eller bara museal. Och visst, Rolling Stones turnerar fortfarande men de har ju inte varit relevanta sedan, well, största delen av deras existens. Det var åtminstone femtio år sedan de senast var intressanta på allvar.

Det skramliga kultbandet Sonic Youth splittrades 2011, efter en oväntat hitspäckad 30-årig karriär.
Det skramliga kultbandet Sonic Youth splittrades 2011, efter en oväntat hitspäckad 30-årig karriär. Foto: Staffan Löwstedt

Internet skriver ju samtidigt om rockhistorien.

Annons

– Jag tycker att det är lite störande, om jag ska vara ärlig. När musik bara är musik, befriad från sin kontext, sitt sammanhang, så förlorar den något väldigt viktigt. Visst, man kan upptäcka och lyssna på Karen Dalton och Arthur Russell för musikens egen skull men när de bara är en del i ett flöde tappar de något väsentligt.

Det finns inga fiender idag!

– Den stora skillnaden är att min generation upptäckte Alice Cooper eller The Stooges för att deras skivor var billiga, de reades ut, och misfits och freaks som jag köpte just de skivorna lika mycket för att de var billigast som för att artisterna såg ut om oss själva på omslagen. Bekvämligheten med streamingtjänsterna är farlig för alla som känner sig annorlunda.

– Det skrämmande med vår tilltro till teknologi är att den ger ett oerhört falskt sken av att världen hela tiden utvecklas och rör sig framåt. Och det gör den ju, under Trump till exempel, inte det minsta. Tvärtom.

Möjligheten att, som Sonic Youth, besjunga Karen Carpenter och därigenom legitimera hennes musik med The Carpenters är också svårt att göra i dag.

Annons

– Det finns inga fiender idag! Jag vägrade väldigt länge att ens arbeta med en etablerad producent, för jag tyckte inte att det var punk. Jag skulle prompt göra allt själv. Men det var ju ganska korkat, Justin Raisen – som jag gjorde ”No Home Record” med – visade mig att det inte alls behöver vara så. Och då har han ändå jobbat med popstjärnor som Charli XCX och Sky Ferreira. 

Hur känns Los Angeles som ny hemstad?

– Ganska bra. Luften är hemskt, det är min enda egentliga invändning. Mina lungor klarar inte riktigt av den. Jag hostar väldigt mycket mer sedan jag flyttade dit. Men det är okej. Viss musik låter också mer intressant i Los Angeles än den gjorde i New York eller ute på landet i Massachusetts. Saker som Joni Mitchell och Fleetwood Mac får nästan en muzak-effekt eftersom man ju bokstavligen hör dem konstant där. Los Angeles inbyggda plastighet verkar av egen kraft kunna förvandla popmusik till warholsk konst.

Titeln på ditt album, ”No Home Record”, är en referens till den belgiske filmskaparen Chantal Akermans verk ”No Home Movie”.

Annons

– Det är ett namn som fungerar på flera plan. Och, ja, lite är det en hyllning till Akermans livsverk eftersom hon dog 2015. Musik har, som vi konstaterade, en känsla av hemlöshet över sig på internet. Och, visst, mitt album finns på vinyl också men egentligen ville jag bara kasta ut musiken på internet – till en plats där ”no home” är själva grunden. 

Kim Gordon och Andres Lokko.
Kim Gordon och Andres Lokko. Foto: Staffan Löwstedt

Flera gånger under vårt samtal kommer jag att tänka på den brittiske popteoretikern Michael Bracewells essäsamling om 1990-talets kulturella strömningar, ”When surface was depth”. Jag tänker inte så mycket på vad som faktiskt sägs i texterna, snarare på titeln i sig, Kim Gordon verkar applicera den det mesta hon företar sig. Inte helt olikt förebilden Andy Warhol. Och som Warhol utgör hon själv sitt eget konstverk som förvandlar sin vardagliga omgivning, sina vanor och trivialiteter till konst, musik, text och satirisk lyrik.

Annons

– Det är kanske därför jag alltid återkommer till konsten som det centrala i mitt liv, säger hon när jag försöker formulera sökandet efter ett djup i ytan till en luddig fråga.

– Konsten – och att skapa den – är den enda plats som är helt och hållet min egen, där jag kan vara vad eller vem jag än vill. Den är mitt hem, förmodar jag.

Efter reklamen visas:
Kim Gordon: " Rockmusik ska vara ljudet av en opposition"

Kim Gordon: ”Bekvämligheten med streamingtjänsterna är farlig för alla som känner sig annorlunda.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 9

Kim Gordon är inget stort fan av soloalbum, men erkänner att Lou Reed klämt ur sig några skivor som matchar Velvet Undergrounds höga nivå.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 9

Kim Gordon april 1990.

Foto: Steve Double Bild 3 av 9

Kim Gordon är mest känd som Sonic Youth-frontfigur, men identifierar sig själv mer som konstnär än musiker.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 9

Sonic Youth: Lee Ranaldo, Kim Gordon och Thurston Moore.

Foto: Steve Double Bild 5 av 9

Plåtningen sker i Paris, samtidigt som stadens modevecka går av stapeln. Den modeintresserade Gordon hade förr sitt eget klädesmärke, X-girl.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 9

Som konstnär har Kim Gordon bland annat ställt ut installationer i Göteborg 2003.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 9

Det skramliga kultbandet Sonic Youth splittrades 2011, efter en oväntat hitspäckad 30-årig karriär.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 8 av 9

Kim Gordon och Andres Lokko.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 9 av 9