Annons

Carl Rudbeck:När islam bar upplysningens fana

Från slutet av 600-talet fram till början av 1400-talet blomstrade den muslimska vetenskapen och kulturen. En ny bok placerar den muslimska civilisationens centrum öster om Bagdad, i vad som i dag är länder som Iran, Afghanistan och Uzbekistan.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ibn Sina, även kallad Avicenna, cirka 980–1037.

Bild 1 av 1

Ibn Sina, även kallad Avicenna, cirka 980–1037.

Bild 1 av 1
Ibn Sina, även kallad Avicenna, cirka 980–1037.
Ibn Sina, även kallad Avicenna, cirka 980–1037.

**När man talar om **den muslimska kulturens blomsting tänker man i första hand på abbasidernas Bagdad där kalifer som Harun al-Rashid och al-Mamun stödde vetenskap och litteratur, sedan på al-Andalus som framställs som ett under av multikulturell blomstring. I ofta idealiserade skildringar av al-Andalus har man velat visa hur muslimer, judar och kristna levde i en harmoni och tolerans som genererade ett rikt kulturellt liv. Det ligger en sanning i den bilden även om muslimerna gjorde det klart för övriga grupper vem som var nummer ett. Men islams kultur sträckte sig längre än så. Den omfattade världen från Atlantkusten till vad som i dag är länder som Indien och Indonesien. Till och med i Kina fanns det tidigt muslimer.

Annons
Annons

Det har med tiden blivit en ibland infekterad fråga om vem som egentligen kan ta åt sig den största delen av äran för den muslimska kulturen så som den blomstrade från slutet av 600-talet fram till början av 1400-talet. Ett vältaligt inlägg i denna länge pågående debatt har vi fått i S Frederick Starrs omfattande bok ”Lost Enlightenment. Central Asia’s golden age from the Arab conquest to Tamerlane” (Princeton University Press, 634 s). Starr, som är knuten till bland annat Johns Hopkins-universitets centrum för studier av Centralasien, argumenterar entusiastiskt för att den muslimska civilisationens centrum låg i världen öster om Bagdad, i vad som i dag är länder som Iran, Afghanistan och Uzbekistan. Den muslimska civilisationens största namn och mest betydande tänkare var långt ifrån alltid araber. Ibn Sina (Avicenna) föddes i vad som i dag är Uzbekistan, al-Farabi i Kazakstan och al-Ghazali i Iran. Alla var de åtminstone tvåspråkiga; att de kom att avfatta sina viktigaste verk på arabiska gör dem inte till araber. De har så att säga annekterats av den arabiska kulturen ungefär som England har annekterat irländska författare från Swift till Beckett.

I början av sin bok tillstår Starr att han egentligen inte har kvalifikationer att skriva den. Det ligger mer än vanlig falsk blygsamhet i denna deklaration eftersom han inte tycks behärska vare sig arabiska eller persiska. I gengäld kan han ryska och han gör oss bekanta med den betydande sekundärlitteratur som finns på det språket. Han är inte heller filosof så den som söker riktigt subtila läsningar av Avicenna eller al-Farabi hittar dem inte här. Nog med gnäll.

Annons
Annons

Det som finns kvar är ändå tillräckligt för att göra ”Lost Enlightenment” till ett remarkabelt bidrag till den muslimska kulturens historia. Länder som i dag mest omskrivs (i den mån de alls uppmärksammas) som dammiga tillhåll för våldsamma islamister eller hårdhänta diktaturer återuppstår i Starrs skildring som blomstrande högkulturer. Städer som Bukhara, Samarkand, Ghazni och Kashgar ända bort i dagens Kina utvecklade ett rikt intellektuellt liv. De var dessutom, åtminstone i början av den epok som Starr beskriver, för tiden ovanligt toleranta. Zoroastrer, judar, kristna, muslimer och buddister levde sida vid sida. Starr menar att toleransen under ett par sekler fram till 1100-talet var större än vad den var i al-Andalus.

De grekiska filosoferna översattes ofta av kristna författare. Tragöderna tycks emellertid inte ha intresserat dem. Tack vare buddisterna kom denna östliga del av den muslimska värden i kontakt med indiskt tänkande. Det var viktigt speciellt för de matematiker som verkade här. Det var en utpräglat urban kultur där handel florerade. Väldiga karavaner fraktade dyrbara varor som lapis lazuli längs det som den tyske 1800-talsgeografen Ferdinand von Richthofen kallade Sidenvägen. Det betydde en hel del för det materiella välstånd som utgjorde en bas för det vitala intellektuella livet. En annan viktig förklaring är de sofistikerade bevattningssystem som man hade konstruerat och som var nödvändiga för att förse städerna med vatten och underlätta jordbruket. Merv i Turkmenistan hade på 1200-talet 12 000 personer, bland annat 300 dykare, som alla var sysselsatta med att underhålla bevattningssystemet.

Annons
Annons

Redan tidigt utkristalliserade sig en debatt som på många sätt kom att definiera denna upplysta epok. Det var diskussionen mellan tro och vetande, mellan filosofi och religion, mellan empirisk forskning och dogmatisk tro.

Både natur- och samhällsvetenskaper blomstrade och fick stöd av härskare som i vetenskap och annan kultur såg prestigeprojekt. Man mätte och vägde och tittade för att bestämma människans ställning i världsalltet, Matematiken utvecklades. De kartor man ritade skulle visa sig vara oöverträffade under flera hundra år. Också medicinsk forskning var viktig.

Läkare som al-Razi och Avicenna studerade patienter med en klinisk blick och var många senare fynd på spåren. Al-Biruni funderade över olika sätt att mäta tiden. Han var både matematiker, astronom och historiker. Enligt Starr upptäckte han också Amerika eftersom han menade att, givet vad man visste om förhållandet mellan land och hav, så borde det finnas en kontinent västerut. Genom att låta forskare jämföra lokala tider vid en månförmörkelse kunde han närmare bestämma en plats longitud. Det visar dessutom att det vid denna tid i Afghanistan fanns en kollektiv vetenskap och inte bara individuella snilleblixtar.

Biruni skrev också en lysande bok om Indien där han förklarade att det inte är så konstigt om muslimerna är avskydda där eftersom bland andra Mahmud från Ghazni hade behandlat hinduerna med osedvanlig grymhet, en grymhet som förvisso också drabbade andra som stod i vägen för honom. Ibland får man väl intrycket att Starr överdriver förtjänsterna hos dessa centralasiatiska tänkare, men ingen mindre än den eminenta indiska historikern Romila Thapar hävdar att Birunis bok om Indien är den mest insiktsfulla som en besökare av Indien någonsin skrivit.

Annons
Annons

Konflikten mellan religion och filosofi går som en av många röda trådar genom ”Lost Enlightenment”. Några av dessa tänkare tycks ha varit närmast ateister, även om ordet är mer än lovligt anakronistiskt. Men flera vägrade att överge förnuftets krav även om det råkade i konflikt med religionens bud. Filosofen al-Farabi var en av dem som var djupt influerade av både Platon och Aristoteles. Den goda staden borde styras av de visaste och det var filosoferna, inte teologerna. Men filosofernas kunskaper och insikter var av en sådan natur att de aldrig skulle komma att omfattas av den breda massan; den fick hålla till godo med var religionen kunde erbjuda. Genom förnuftet och ovedersägliga rationella argument hoppades al-Farabi att göra härskarna till filosofer eller filosofer till härskare.

**Al-Farabi ifrågasatte **egentligen aldrig islam utan menade snarare att filosofi var ett och religion ett annat. Det fanns också mer radikala fritänkare som klart och tydligt deklarerade att de de heliga skrifterna var en samling myter som ingen förnuftig människa borde tolka bokstavligt.

Den kanske allra största bland Centralasiens tänkare var Avicenna som inte bara var läkare utan också filosof. Han största verk inom filosofin är den väldiga och encyklopediska ”Helandets bok”, som slutar i en metafysisk undersökning av varats natur och därmed också av Gud som mer antar formen av en filosofisk princip än av allsmäktig fader. Avicenna kom att ha stort inflytande på både medeltida europeisk filosofi och medicin.

Annons
Annons

Dessa århundraden var också en litterär storhetstid med Firdausis ”Kungaboken” som höjdpunkt. Det är det persiska nationaleposet som betytt lika mycket för den kulturen som ”Iliaden” och ”Odysséen” har betytt för västerländsk civilisation. Också historieskrivningen blomstrade. Beyhaqis skildring av livet vid hovet i Ghazni är ett fortfarande läsvärt mästerverk som har jämförts med Samuel Pepys dagböcker.

Det är förvisso ingen idyll som Starr beskriver. Dessa lokala härskare över självständiga städer – kalifen i Bagdads överhöghet var bara ett slags fiktion – var vanligen brutala despoter, men ändå rådde här ett relativt öppet och upplyst intellektuellt klimat som emellertid skulle komma att ta slut.

Vem som har skulden till det är en öppen fråga med många möjliga men inget definitivt svar. Mongolernas härjningar är en orsak. De förstörde de bevattningssystem som varit så nödvändiga för städernas välfärd. Först Djingis khan och sedan Timur Lenk åstadkom väldig materiell skada. Men enligt Starr räcker inte det som förklaring. Han lyfter fram al-Ghazali som tidens mörka genius. Denne lysande sunni-teolog, död år 1111, skrev den epokgörande boken ”Filosofernas sammanbrott”, där han fördömde filosofi och vetenskap som ogudaktiga. Visst kunde man ha nytta av dem när det handlar om praktiska angelägenheter men det måste alltid ge vika inför religionens anspråk på att sitta inne med de yttersta sanningarna. Al-Ghazali öppnade dörren för sufism och religiös mystik som knappast främjade vetenskap, filosofi och upplysning. Detta var inledningen till tilltagande religiös dogmatism och allmän oförsonlighet som förstärktes av de allt skarpare konflikterna mellan sunni och shia. Bara misstanken att någon färdats genom ett av shia-muslimer dominerat område, som till exempel fatimidernas Egypten, väckte misstankar om bristande renlärighet.

Annons
Annons

Al-Ghazali skulle få mothugg genom den store andalusiske filosofen Ibn Rushd (Averroes) som i sin avhandling ”Sammanbrottens sammanbrott” försvarade filosofi och förnuft, men det kom för sent för att vända utvecklingen. Den intellektuella skadan var redan skedd som i kombination med materiell ödeläggelse gjorde att dessa länder hamnade på den materiella och intellektuella efterkälken. Starr skriver att den som i dag besöker dessa länder har svårt att tro att de en gång var ett av världens intellektuella centrum.

Till slut undrar Starr om man egentligen behöver hitta en förklaring. Den upplysta storhetsperioden varade i flera sekel, längre än Perikles Aten och nästan lika länge som den romerska republiken. Det är inget dåligt facit.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons