Annons

Stig-Björn Ljunggren:När Jesus blev marxist och Mao var frälsaren

Hur kunde 68-rörelsens kyrkliga vänster sympatisera med kommunistiska och djupt ateistiska regimer? I sin bok om attraktionsfältet mellan marxism och kristendom aktualiserar idéhistorikern Johan Sundeen grundläggande frågor om ideologisk övertygelse och kyrkans politiska identitet.

Under strecket
Publicerad

Prästen Ingemar Simonsson (mitten) deltar i demonstration mot Rhodesias apartheidpolitik i Båstad, maj 1968.

Foto: Roony Johansson/IBL

Prästen Ingemar Simonsson (mitten) deltar i demonstration mot Rhodesias apartheidpolitik i Båstad, maj 1968.

Foto: Roony Johansson/IBL
Prästen Ingemar Simonsson (mitten) deltar i demonstration mot Rhodesias apartheidpolitik i Båstad, maj 1968.
Prästen Ingemar Simonsson (mitten) deltar i demonstration mot Rhodesias apartheidpolitik i Båstad, maj 1968. Foto: Roony Johansson/IBL

Det var 70-tal i Gävle och jag berättade för en person att vänsterorganisationen jag tillhörde lyckats vinna några nya med­lemmar. 

Hon, som själv hade bakgrund i den frikyrkliga rörelsen, konstaterade nyfiket:

– Det var lustigt, du säger på samma sätt som när kristna lyckats frälsa någon, att ni har ”lyckats vinna dem”!

Orden kom som ett klubbslag. Innebär det att vänstern var ett slags frireligiösa på jakt efter själar att vinna? Vilken är skillnaden, egentligen?

Detta minne vecklar ut sig under läsningen av Johan Sundeens bok ”68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 (Bladh by Bladh), en gedigen genomgång av hur en kristen vänster växer in i Svenska kyrkan, från 60-talets radikalisering till dagens institutionaliserade kyrkliga vänster.

Annons
Annons

Den omfångsrika boken – nästan 500 sidor – täcker det mesta vi kan förvänta oss. Sundeen beskriver de inledande åren på 60-talet när organisationer som Kriss (Kristna studentrörelsen i Sverige) börjar ta greppet om tids­andan; ger en fyllig beskrivning av dialogen mellan marxister och kristna som följer härav; tar upp hur Kina blev ett ­heligt land för många kristna radikaler; samt hur freds- och miljörörelsen och de latinamerikanska befrielse­rörelserna vävs in i den radikalkristna berättelsen.

Författaren låter relativt okommenterat det historiska materialet själv vittna, vilket är mycket effektfullt eftersom vi i backspegeln ändå förstår när det citerade är ­absurt. Han viger exempelvis ett helt kapitel åt att skildra hur ­biskopar och andra ledande figurer omfamnar Östtyskland (även om kapitelrubriken ger en viss fingervisning om hur vi kan se på saken: ”Biskopen i diktaturens skylt­fönster”).

I ett avslutande kapitel försöker Sundeen rekapitulera resultatet. Dels en vibrerande desillusion hos dem som trodde att en ny värld stod för dörren, dels den ännu idag tydliga påverkan på Svenska kyrkan som radikalerna åstadkom. Vilket diskussionerna inför helgens kyrkoval påmint oss om.

Någon kanske till och med skulle säga att framställningen är alltför detaljrik och att författaren inte tillräckligt ofta försöker att med breda penseldrag sammanfatta skeendet. Och framför allt inte vågar ge sig ut på analytiska utflykter. Ändå är den paradox som Sundeen hela tiden återkommer till – hur kunde den kyrkliga ­vänstern se sympatiskt på djupt ateistiska regimer som förföljde kristna som politiska fiender? – mycket in­bjudande till en spekulativ diskussion.

Annons
Annons

Hur kan vi då tolka denna motsägelse? Hur kunde ­någon resonera i termer av att Gud verkade för sin sak genom kommunistiska regimer? Vad gjorde att Mao Zedong kunde uppfattas som en Jesus-gestalt?

Det första enkla svaret blir, för den som tillskansat sig rudimentär kunskap om kristendomen via söndagsskola, budskapet om att Herrens vägar äro outgrundliga. Vi som gått i söndagsskolan har fått lära oss att det ligger bortom människors förmåga att tolka avsikterna med Guds ingripanden. Vår uppgift är att tro och tillämpa de instruktioner som den heliga skriften ger. Bed din morgonbön och håll händerna på täcket, så kommer allt att ordna sig till det bästa!

Religionens mysticism ger således inte skäl att utesluta varför Gud inte skulle använda exempelvis Mao Zedong som sändebud. Eller som en blivande ärkebiskop, K G Hammar, citeras av Sundeen: ”Kan vi inte med en konsekvent skapelsetro också se Guds hand i den ateistiska och antikristna kinesiska revolutionen i de stycken där den otvivelaktigt skapat rättvisare förhållande?”

Det andra svaret är att kristendomen – även för den som inte tror på Gud – har en inbjudande arsenal av tankefigurer som låter sig översättas till ideologiska resonemang. Sundeen nämner flera av dessa. Exempelvis tanken om frälsning, alltså att människor kommer till insikt om hur det egentligen förhåller sig. Det är därför ingen slump att 68-vänstern ibland kallats för ”väckelsevänster”. Även bland dem inom vänstern som var ateister – eller till och med bildstormande religionshatare – fanns tydliga drag av frälsningsvilja. Vilket den inledande anekdoten vittnar om.

Annons
Annons

Den kommunistiska 68-rörelsen hade flera drag gemensam med kyrkan och kristendomen – de baserade sin verksamhet i hög grad på tolkningar av olika skrifter, på­stridiga försök att vinna människor för den stora saken och en stundtals förödande förföljelse av dem som inte ansågs vara renläriga. Helt enkelt det vi kallar för ”sektbeteende”.

Det finns också hos kyrkovänstern en rejäl släng av den så kallade ”frikyrkoångest” som många kristna bär på, på temat ”hur kan vi vara lyckliga när andra är olyckliga?”. Eller som den tidens radikaler uttryckte sin mening om Vietnamkriget: ”Det lägger en ny tung sten på den vita ­rasens skuldbörda gentemot de färgade.”

Här finns också många andra begrepp där vänsterns och kyrkans aktivister delar tandborste. Hela tanken på ett framtida lyckorike, det som kallas för millenniarism, genomsyrar det material som Sundeen presenterar. 68-vänstern blir ur detta perspektiv helt enkelt en på universitetsstudier och stencilapparater baserad exodus­rörelse, med ideal i tredje världen och helgon som Che Guevara och Fidel Castro.

Marxismen lånar från kristendomen – via Hegel – uppfattningen att mänskligheten ursprungligen befann sig i ett slags oskuldsfull jämlikhet (paradiset/urkommunismen), och via dagens eländiga tillvaro (jämmerdalen/klassamhället), strax står inför befrielsen (himmelriket/kommunismen).Det hela kokar ner till att de abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom, islam) erbjuder starkt laddade föreställningar om att människans befrielse finns i fjärran, att denna inbjudan gäller alla som verkligen är villiga att försaka och är starka i tron på den gemensamma Saken. 

Annons
Annons

Därför har också ideologier som kommunismen varit villiga att följa med Abraham upp på berget, för att på Guds order offra sin son. Belöningen kommer längre fram. Var ståndaktig! Samma gäller dagens amerikanska korsfarare och islamistiska extremister.

Sovjetdiktatorn (och prästseminaristen) Josefs Stalins berömda ”när man gör omelett måste man knäcka ägg” ringer inte bara av kommunistisk ondska, utan där ekar lika mycket det abrahamitiska idéarvet.

Sundeen tar upp den mycket intressanta diskussionen om huruvida Jesus var revolutionär eller inte. Sextio­åttorna hävdade att Jesus gjorde uppror mot dåtidens makthavare och att det nu var dags att följa detta ideal. Därför har också kristna marxister hävdat att skälet till att Jesus avrättades var att han förstörde de lönsamma ­affärerna runt templet i Jerusalem. Det var dåtidens kapitalister som slog tillbaka. Men den här gången ska de inte komma undan!

Sextioåttorna såg också ett ideal i de första kristnas ­alternativsamhällen, som betraktades som ett slags kommunistiska utopier i praktiken. Den kollektivistiska ådran i kristendomen gjorde därför att det inte var konstigt om kommunisterna kunde tänka sig att bli komministrar. Men för att lyckas med detta måste först den kristna idén befrias från den korrumperade konservativa kyrkan.  

Den tredje förklaringen till paradoxen att Gud skulle kunna verka genom kommunismen ligger i de borgerliga kristnas flathet inför världens orättvisor. De radikala ­brukar anklaga dessa försiktiga kristna för att acceptera dagens elände med löfte om en ljus framtid i himmelriket. ”Svält förnöjd! O vad fröjd! Du får kalvstek i himmelens höjd”, som Joe Hill ironiskt skaldade. 

Annons
Annons

Kristendomen erbjuder en stark kritik mot orättvisorna, men föga av lösning. Den lägger upp bollen, men slår inte straffen. Det var den möjligheten som revolutionärerna utnyttjade. Kommunisterna blev ett slags politiska entreprenörer i en kyrka där de etablerade levde gott genom att saktmodigt leverera dop, bröllop och begravningar åt menigheten, samt ett och annat kyrkkaffe med Centerkvinnornas lokalorganisation.  

Den borgerliga kristenheten har varit stark i anden men svag i köttet. När samhället förändrades på 60-talet ställdes den i skuggan. Självförtroendet var på en lågpunkt och all energi hade gått åt till att försvara kyrkans plats i ett samhälle där arbetarrörelsen dominerade och där det var klokast att anpassa sig till den rådande ordningen. En statskyrka är ändå en statskyrka. Därför blev den också ett lätt offer för de aktivistiska krafterna, som denna gång kom från vänster.

Sundeens bok är en utmärkt beskrivning av hur en rätt liten grupp personer kan utnyttja tidsandan för att ­medvetet penetrera organisationer som koagulerat, och erövra dessa, bara det sker med tillräcklig långsiktig ­en­vetenhet. Det behövs inga konspirationer eller ens väl­formade nätverk, utan det räcker med att aktivisterna lider av tillräcklig övertygelse, och sedan drar i samma riktning, för att hela det centrala stråket ska följa efter. Även de ­häftigaste motståndarna fångas därmed av problemformuleringar som de själva inte valt. Och därmed är ramen för den fortsatta utvecklingen satt.

Således. Att sextioåttorna kunde erövra en stark position i Svenska kyrkan har flera förklaringar. Det har med vagheten i Guds plan att göra. Men också att kristen­domen är fruktbar för radikala inlån. Samt att motståndet mot vänsterns erövringsförsök varit för svagt.

Och det Sundeen gjort är att han lagt en god grund för den som vill gå vidare i analysen av hur det kunde komma sig att vänstern hade sådana framgångar att erövra ­kyrkan för sina aktiviteter. Boken är en kartläggning av vad som hänt, det är som ett polisprotokoll, medan han lämnar idéanalysen till andra som nu kan ta vid. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons