Annons

Allt vi ägerNär kameran vänds bränner filmen till

Ur ”Allt vi äger”.
Ur ”Allt vi äger”. Foto: Pram Film

Till en början tycks ”Allt vi äger” vara en modern version av dokumentärklassikern ”Dom kallar oss mods”. Men när filmens regissör Emily Norling vänder kameran mot sig själv blir filmen i stället en självrannsakan.

Under strecket
Publicerad

Allt vi äger

Regi
Emily Norling
Genre
Dokumentär

Längd: 1 tim 14 min. Från: 15 år.

Betyg: 4 av 6

Den hemlösa missbrukaren Curtis nämner i förbigående sin mamma som dränkt sig med hjälp av tyngder. Samtidigt skjuter han heroin på en offentlig toalett i centrala Stockholm. Hos hans samtalspartner ökar medkänslan, men Curtis avdramatiserar det hela, ”det var nog nyttigt för mig”, ”annars hade man väl varit nån fjolla på nån dansshow på TV 4”.

Tankarna går osökt till Stefan Jarls och Jan Lindqvist epokgörande film ”Dom kallar oss mods” (1969), samhällsskildringen med Kenta och Stoffe och specifikt scenen när dessa berömda pundare på Plattan i Stockholm häcklar förbipasserande från och till jobbet. ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se”, med melodin hämtad från ”Små grodorna”. Det är som om Curtis, del av samma ”modsgeneration” och brukare redan då, på liknande sätt kommenterar sitt missbruk och sitt utanförskap halvseklet senare. Fortfarande förmögen till sarkasm förlöjligar han de mer fogliga, de som till och med dansar i tv. Bara för att i nästa stund bekräfta att det ännu mer handlar om hans eget, eviga självförsvar, detta bistra knarkliv som måste botas med ironi; det banala, men inte oviktiga konstaterandet att ingen egentligen vill leva det liv han lever.

Annons
Annons

Hon ställer om hela sitt liv för dem.

Samtalspartnern är filmens regissör, Emily Norling. Hon fick syn på Curtis en dag 2015, en text på hans ryggsäck andades poesi och hon var bara tvungen att följa efter honom. Sedan dess är hon fast, som den barmhärtiga samariten som villkorslöst iakttar och observerar heroinistens förutsägbara liv, ups and downs mellan iskall gata och någon enstaka varm själ.

Bekantskapen med Curtis har också lett regissören till Johan – filmens andra hemlösa heroinist och mer jämnårig med Emily – han som mister sin syster, han som åker in och ut ur fängelset, i bästa fall lyckas ta sig till avgiftningen, dit där Curtis verkar få allt svårare att få tillträde. Emily gör verkligen allt för dessa två, skjutsar dem fram och tillbaka till socialen, till sprutbyten, och så vidare. Men framför allt finns hon där för dem, beredd att lyssna utan att döma. Hon ställer om hela sitt liv för dem och prövar tålamodet på sin egen, mer naturliga vänkrets. Och mest av allt testar hon förstås botten i sig själv.

Ändå är ”Allt vi äger” inte en film om en människas godhet i en kall värld, det som man först skulle kunna ana av ord och bild – en regissör på gränsen till sammanbrott, i panik över alla 9 till 5-svennar som slutat bry sig, skuggfigurer som reflexmässigt vänder ryggen åt det avvikande.

Jag måste lära mig ta hand om det där såret.

Utan det är när Emily senare, mer på djupet, riktar kameran mot sig själv som det verkligen bränner till – när hon söker källan till sitt eget medberoende, gräver i sig själv, såret som följt henne från barndomen, med Curtis som en kopia av hennes frånvarande far, deras tvära humörsvängningar, och med mamman som alltjämt vägrar prata om pappan, trots Emilys rop på hjälp. Såret som bottnar i känslan av att inte hitta mod nog i sig själv, utan alltid söka någon annanstans – hos någon annan, få någon annans bekräftelse – för att själv kunna gå vidare. ”Jag ska inte sluta se, men jag måste lära mig ta hand om det där såret”, säger hon.

Och faktiskt blir resultatet mer öppet än navelskådande. Alltså inte en uppvisning i villkorslös empati – utan ett ärligt försök till problematisering och självrannsakan, väl klippt och med rätt vackra kontraster över ett delat Stockholm. I ett samhälle där människor hellre tycks vilja exponera sin godhet än fördjupa sig i omständigheterna, blirAllt vi äger” ett välkommet inslag, en personlig berättelse som kanske kan uppmuntra fler att – oavsett livsstil – hantera sina egna känslor och sår.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons