Annons

Jesper Sandström:När kampen mot nazism görs till en lekstuga för huliganer

Polis stoppar motdemonstranter vid Nordiska motståndsrörelsens (NMR) demonstration på lördagen.
Polis stoppar motdemonstranter vid Nordiska motståndsrörelsens (NMR) demonstration på lördagen. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Under strecket
Publicerad

Nazister marscherar på Göteborgs gator och hela tyckar-Sverige är i uppror, ödesmättade diskussioner om vad som måste göras och hur detta hemska ska stoppas hörs överallt. Motdemonstranter attackerar både nazister och polis – och nazisterna får genom sällan skådad mediebevakning sina femton minuter i rampljuset.

Tänk om vi bara kunde strunta i dem. Ignorera dem. Titta bort. Jag hör redan ilskna mothugg. ”Vaddå, ska vi inte göra någonting alls?” ”Vill du släppa nazismen fri i samhället?!”

Nej, tvärtom. Jag är vildsint motståndare till nazism, kommunism, islamism och alla andra –ismer som söker begränsa människors rätt att leva sina liv i fred och ömsesidig frihet. Jag blir förbannad av deras idéer och människosyn, genuint rädd av tanken på hur samhället skulle se ut om de fick som de ville, jag vill verkligen bekämpa deras idéer – men just därför är jag skeptisk till idén att gå man ur huse och skrika på dem.

För det är vad de lever av. Konfrontation, motdemonstrationer och en tydlig bild av ”fienden” är deras enda källa till näring och strålkastarljus. Ta dem för vad de är istället. De har färre aktiva medlemmar än en syjunta i Skelleftehamn och mindre politiskt inflytande än Dogge Doggelito.

Annons
Annons

Låt dem trampa av sig överskottsenergin och stretcha sina stela högerarmar. Om vi kunde samordna det kollektiva gensvaret till en suck och ett ”jaha?” så är chansen överhängande att de tröttnar. Ingen, inte ens den mest råbarkade nazist, kan tycka att det är särskilt coolt att klä upp sig i något slags fantasilös kyparuniform och gapa lika andefattiga glåpord, medan omvärlden rycker på axlarna.

Räcker det då? Är det allt vi behöver göra? Naturligtvis inte.

Skadliga idéer bekämpas genom att på ett lugnt och sansat sätt resonera med människor om varför de är skadliga, varför de inte hjälper någon att uppnå någonting särskilt av värde. Så har jag övertygat ett hundratal socialister och något dussintal rasister av olika sort (det finns tack och lov färre sådana att prata med) genom åren.

Tänk om bara en bråkdel av de tusentals människor som är så gärna går ut i demonstrationståg istället skulle lägga den energi de uppenbart har på att i vardagen övertyga människor som lockas av nazism, rasism eller andra obehagliga ideologier. Om femtonhundra potentiella demonstranter lyckas övertyga en person vardera så har de, helt på egen hand, skapat en rörelse tio gånger större än NMR.

Det ger såklart inte samma adrenalinkick som att gå ut på gatorna och skrika – man missar förmodligen chansen att fastna på dramatiska tidningsbilder – men det kan mycket väl vara det effektivaste sättet att bekämpa nazismen.

Om det är det man vill göra, då har man också ett ansvar att försöka hitta den metod som fungerar bäst. Spela rollspel och skrika slagord, det kan man göra i andra sammanhang om man så vill. Kampen mot nazism är alldeles för viktig för att vara en lekstuga för huliganer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons