Annons

Christian Abrahamsson:När koleran spreds fick handeln gå före

De vetenskapliga kontrahenterna i Tyskland vid det sista stora kolerautbrottet år 1892: Max von Pettenkofer och  Robert Koch.
De vetenskapliga kontrahenterna i Tyskland vid det sista stora kolerautbrottet år 1892: Max von Pettenkofer och Robert Koch. Foto: Wikimedia Commons

För att bevisa sin tes att miljön – inte bakterierna – är viktigast vid smittspridning drack professor von Pettenkofer år 1892 en behållare med smittat vatten. Detta passade de styrande i Hamburg, som i en hel vecka underlät att utlysa undantagstillstånd.

Under strecket
Publicerad

Modernitetens historia är också smittskyddets historia. Det finns en omfattande litteratur som behandlar epidemiers och pandemiers ekonomiska, sociala och politiska historia, liksom det även finns en omfattande litteratur som behandlar tidigare vanligt förekommande sjukdomars påverkan på alltifrån litteratur till arkitektur. 

Det är slående hur många av de förändringar som följt i smittbekämpningens spår så ofta tycks ha förvandlats till bakgrundsbrus i vår tid, ett slags andra natur. Att nya vanor, teknologier, innovationer och regleringar med tiden förpassas till detta självklara bakgrundsbrus och börjar betraktas som naturliga är knappast konstigt eller värt att förvånas över. Däremot kan det i tider av kriser vara värt att låta uppmärksamheten falla på det faktum att vår värld är konstruerad på ett sätt som varken är självklart eller naturligt. 

Det kan tyckas vara alltför allomfattande att påstå att modernitetens historia även är smittskyddets historia. Låt mig omformulera påståendet, och i stället konstatera att smittskyddet är en aspekt av moderniteten som vi tar för given, det har blivit naturligt för oss att leva i en värld i vilken vi är omgivna av vad den tyske filosofen Peter Sloterdijk har kallat för skyddande bubblor eller skum.

Annons
Annons

Exempel på det slags modernitet som bidrar till smittskyddet jag har i åtanke skulle kunna vara de transportsystem som dagligen förser oss med färska matvaror, någonting som geografen Susanne Friedberg i sin bok ”Fresh: A perishable history” (2009) har visat kräver upprätthållande av inte bara världsomspännande logistiska varukedjor utan även av lagar, regleringar och vanor.

I fallet Hamburg var det framför allt politiken som stod i vägen för ett effektivt smittskydd.

Ett annat exempel, även det från matens värld, är de system som växte fram i Chicago från det tidiga 1860-talet när världens största slakthusområde Union Stock Yard skapades (mästerligt beskrivet av historikern Dominic Pacyga i ”Slaughterhouse: Chicago’s Union Stock Yard and the world it made”, 2015). En av de viktigaste innovationer som skapades i direkt anknytning till det enorma slakthusområdet var godsvagnar ombyggda för att fungera som kylvagnar. 

Ytterligare ett exempel på de system jag talar om är den reglering av vatten som från mitten av 1800-talet kom att utgöra normen för stadsbyggandet i Europa och Nordamerika. Urbanhistorikern och geografen Matthew Gandy har i ”The fabric of space: Water, modernity, and the urban imagination” (2014) beskrivit hur regleringen av vatten, och de infrastrukturer som konstruerats för vattenförsörjningen, fortfarande i stor utsträckning präglas av de innovativa teknologier som tillkom i städer som Paris och London under det sena 1800-talet.

Smittspridning och smittskydd har samtidigt alltid även haft en tydlig geografisk eller rumslig dimension, långt före de olika smittskyddsteknologier som tillkom under moderniteten. Det är svårt att säga när insikten att smitta kräver rumslig rörelse för att spridas växer fram, troligtvis är praxisen att isolera de sjuka från de friska en uråldrig företeelse. 

Annons
Annons

Det är hursomhelst tydligt att dessa idéer existerade och hade påverkan på hur människor agerade under medeltiden och renässansen. Ordet karantän har sina rötter i den tidsrumsliga avgränsning eller isolering som de venetianska hamnarna avkrävde nyanlända fartyg under böldpestens härjningar i Europa. Quarantena, fyrtio på venetianska, var den fyrtiodagars period som fartygen var tvungna att ligga kvar på redden utanför hamnen i väntan på utredning om smittan fanns ombord. 

Framväxten av dessa metoder för att undvika epidemier har en historia som sträcker sig bortom den tidiga moderniteten på 1600-talet. Det mest kända exemplet på hur isolering och självvald karantän har gestaltats bör vara Boccaccios ”Decamerone”, publicerad 1353, i vilken tio ungdomar flyr digerdödens Florens för det närbelägna Fiesole. Men det är först under 1600-talet som olika rumsliga strategier för effektivt smittskydd antar en mer vetenskaplig och genomgripande karaktär. 

I ”Övervakning och straff” (1975) redogör Michel Foucault för en serie förändringar i samhällets relation till straffinstitutionen och hur fängelsesystemet växer fram under det sena 1700-talet. Central för Foucaults berättelse är utilitaristen Jeremy Benthams konstruktion av ett idealfängelse, panoptikon, och dess betydelse för uppkomsten av ett nytt sätt att organisera samhällets relation till de avvikande. Något som sällan diskuteras i relation till boken är det faktum att den visar att uteslutning av avvikande redan existerade i och med de undantagstillstånd och utegångsförbud som infördes i de franska städer som drabbades av pesten under 1600-talet. Idéerna och praktikerna rörande kontroll, ordning, mätning och synliggörande i relation till samhället var redan närvarande i de karantäner som infördes i och med pestutbrotten.

Annons
Annons

Det är genom dessa idéer som en ny rörelseregim införs i samhället. Införandet av ett undantagstillstånd vid utbrottet av en epidemi var, visar Foucault, direkt kopplat till statens förmåga att förhindra rumslig rörelse; de smittade och de ännu icke smittade placerades utan diskriminering i karantän i sina hem. Vidare kan man notera att dessa undantagstillstånd sedan kom att normaliseras bland annat genom införandet av identitetshandlingar, adresser och andra rumsliga metoder för kontroll. I dessa förändringar av hur rörelse regleras kan vi se frön till de biopolitiska teknologier som staten i dag använder för att registrera, mäta och kontrollera sina befolkningar.  

Bland de böcker som behandlar epidemiernas geografiska, sociala, ekonomiska och politiska historia är Camebridge-historikern Richard Evans ”Death in Hamburg: Society and politics in the Cholera years, 1830–1910” från 1987 en klassiker. Evans bok utgör även en av de tydligaste redogörelserna dels för hur epidemier aldrig enbart är en fråga för de medicinska vetenskaperna och dels för hur olika rumsliga teknologier kan påverka möjligheterna att förhindra att en epidemi får katastrofala följder.

I Tyskland vid den här tiden var huvudkontrahenterna Robert Koch, verksam vid Charitésjukhuset i Berlin, och Max von Pettenkofer, verksam i München.

Även om titeln anger årtalen 1830–1910 är huvudexemplet staden Hamburgs hantering av det sista stora kolerautbrottet år 1892, då 8 616 människor dog inom loppet av några veckor. Kolera är en tarmsjukdom som orsakas av Vibrio cholerae, kolerabakterien, som har orsakat sju pandemier de senaste 200 åren med miljontals döda. 

Annons
Annons

Ett av de tidiga genombrotten i kampen mot kolera involverade en av de centrala rumsliga metoderna för att bekämpa smittspridning, nämligen kartering. År 1854 inträffade ett kolerautbrott i Soho i London. Den engelske läkaren John Snow kunde då genom att plotta de infekterade på en karta sluta sig till att källan till utbrottet var en allmän pump på Broad Street. Kritik hade redan då börjat formuleras mot den tidigare teorin om hur sjukdomar som kolera och pest spreds, den så kallade miasma-teorin enligt vilken det var via ”dålig luft”, malaria, som smittan spreds. Snows arbete med att identifiera risken med smittat vatten ledde till omfattande åtgärder i London och andra städer med att rena vattnet.

Det som gör Evans exempel med utbrottet i Hamburg 1892 så intressant är två saker. För det första hur de olika teorierna om kolerans spridning fortsatte att konkurrera. I Tyskland vid den här tiden var huvudkontrahenterna Robert Koch, verksam vid Charitésjukhuset i Berlin, och Max von Pettenkofer, verksam i München. Koch var en av grundarna av bakteriologin som självständig disciplin och hade lyckats identifiera hur kolerabakterien smittar.

von Pettenkofer lade grunderna för hygien som en experimentell vetenskap och var en drivande kraft bakom inrättandet av en lång rad hygieninstitut i Tyskland. Till skillnad från Kochs bakteriologiskt grundade förklaring till kolerans smittspridning menade von Pettenkofer att miljön inte gick att bortse från, och att det i stället var där huvudförklaringen låg. Striden mellan de två vetenskapsmännen gick så långt att von Pettenkofer för att vederlägga Kochs teori drack en behållare med smittat vatten. Att han inte avled tog han som intäkt för att ha besegrat Koch.

Annons
Annons

Kortfattat innebar von Pettenkofers idéer att smittan kunde begränsas i städernas slumområden utan risk att spridas till rikare områden.

Kortfattat innebar von Pettenkofers idéer att smittan kunde begränsas i städernas slumområden utan risk att spridas till rikare områden, någonting som många insett inte stämde. Det bör dock tilläggas att von Pettenkofers hygienarbete i allra högsta grad syftade till att förändra livet även för de allra fattigaste. 

Direkt relaterat till vilka åtgärder de olika teorierna krävde ville de styrande i Hamburg till varje pris undvika alltför omfattande åtgärder för att hindra kolerautbrottet. Man gick så långt som att vänta i över en vecka från det att det första fallet konstaterats den 15 augusti innan man den 23 augusti tillkännagav att utbrottet ägt rum. Syftet med att fördröja var att undvika de undantagstillstånd i form av till exempel karantän som skulle ha haft en påverkan på stadens handel och ekonomi. Hamburgs ideal var, menar Richard Evans, laissez-faire.

När Robert Koch som representant för det kejserliga hälsoämbetet anländer från Berlin den 24 augusti har epidemin fått fäste i staden. Koch inför, trots protesterna från senaten i Hamburg, omedelbart de åtgärder som visat sig vara effektiva för bekämpandet av kolera; strikt karantän, desinfektion och tillgång till osmittade vattenkällor. 

I fallet Hamburg var det framför allt politiken som stod i vägen för ett effektivt smittskydd. Pressen på politikerna efter epidemin ledde till en lång rad förebyggande åtgärder. Åtgärder som redan hade vidtagits i stora delar av dåtidens Europa. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons