Annons

Carina Burman:När kvinnorna tog staden i besittning

Hundra år av flanöser: ”Staden” av Anna Branting, ”Pennskaftet” av Elin Wägner och ”Aftonland” av Therese Bohman.
Hundra år av flanöser: ”Staden” av Anna Branting, ”Pennskaftet” av Elin Wägner och ”Aftonland” av Therese Bohman.

Att i sakta mak ströva omkring i staden och iaktta dess puls var länge förbehållet männen. Det skulle dröja till början av 1900-talet innan också kvinnliga flanörer vågade sig ut på gatorna, i verkligheten och snart även i litteraturen. 

Under strecket
Publicerad

Det promenerar folk utanför fönstret. Hela dagen ser jag dem från arbetsrummet – studenter på väg mot innerstaden med bestämda steg, karavaner av förskolebarn som kommer tultande i lysande västar, folk på väg från affären med tunga kassar och målmedvetna steg, skrattande gäng som svärmar längs trottoaren med pizzakartonger i famnen, en mycket gammal man som sakta vandrar med sin lilla hund. Alla går de. Ingen av dem flanerar.

Gåendet är grundläggande. Det är det mest självklara sättet för människor att förflytta sig och dessutom det billigaste. Samtidigt har det ibland betraktats som föraktligt – endast den person går som inte har råd med bil, vagn eller bärstol. När den gustavianske poeten Johan Stenhammar gav sig ut på fotvandring tyckte folk han var vansinnig – varför gå när man kan åka? – och de amerikanska städerna har sällan byggts för fotgängare. Gamla europeiska städer, däremot, är gjorda för gående, ty de byggdes när fötterna var det vanligaste fortskaffningsmedlet. 

På dessa gator vandrade flanörerna. En flanör promenerar utan mål, och platsen är nästan alltid en storstad – gärna Paris. Typiskt nog dyker ordet upp under det sena 1800-talet, när det vuxit fram en välmående medelklass med riklig fritid. Då hade dessutom gatorna blivit uppsnyggade. I Stockholm var gatorna länge rätt motbjudande – smutsiga, ojämna och i bästa fall belagda med kullersten. Uggleupplagan av Nordisk Familjebok ägnar 1908 en ingående artikel åt gatläggning och gatornas olika underlag. Gatsten döms ut, och asfalt eller trä (!) ses som framtidens alternativ. På släta underlag kunde männi­skan promenera så mycket hon ville. 

Annons
Annons

Hon, ja. Människan är femininum, men flanören är en man. Man brukar tala om ”flanörpoeterna” kring förra sekelskiftet. Dit räknas bland andra Sigfrid Siwertz och Henning Berger. Författaren och hans skapelser strövade genom staden, stannade och drack ett glas med sina vänner för att sedan fortsätta sin stråt. Gatan var hans, där han vandrade så långsamt han ville. Flanören hade friheten att inte arbeta (eller att arbeta när han ville) och tillika friheten att göra vad han behagade. Kvinnan i hans liv var antingen fal eller frånvarande. Också vännerna tycktes perifera. Flanören vandrade helst ensam. 

Så enkelt var det inte för kvinnorna. Fattiga kvinnor gick förstås till fots – raskt, på väg från en punkt till en annan – och andra kvinnor kunde också skynda sig till ett arbete eller ett möte. Det gällde dock att gå snabbt och bestämt, annars riskerade man (som Elin Wägners Pennskaft i romanen från 1910) att få oönskade manliga följeslagare. En kvinna i staden efter mörkrets inbrott var lovligt villebråd. Det vet väl alla vad det betyder att gå på gatan. 

Några år innan ”Pennskaftet” utkom retade sig litteraturkritikern Klara Johanson (”K J”) på flanörpoeternas förljugna bild av staden och världen. Siwertz debut sågade hon rejält: 

”Det är ganska eget, att våra unga poeter över lag tyckas ha gemensamma dambekantskaper, liksom de trampa samma gator (ty alla gå på gatorna, icke endast hr Siwertz), drömma på samma melankoliska stränder och lukta på samma blommor. Fullständig kommunism!”

Den rebelliska författaren Anna Branting skildrade gatorna som kvinnans fiende i sin roman ”Staden” (1901). Huvudpersonen erövrar dock till sist stadens gator och gör dem till kvinnans egendom. Hon blir till flanös. 

Annons
Annons

Gatorna var det Klara Johanson tyckte bäst om i huvudstaden, och som gammal klagade hon på att hennes vänner inte ”förstår sig på gatudriveri”.

Ordet ”flanös” finns egentligen inte – ett tydligt bevis på flanerandets maskulina prägel. Det hindrar inte att det används. Så har jag själv gjort på flera håll, och så gör Laura Elkin i ”Flâneuse: Women walk the city in Paris, New York, Tokyo, Venice, and London” (2016). Boken har några år på nacken, och själv hittade jag den av en slump på ett amerikanskt bibliotek, som sålde ut oönskade donationer för en dollar styck. Elkins bok är en personlig och litteraturhistorisk genomgång och fungerar kanske snarare inspirerande än instruerande. Den fick mig att börja tänka på kvinnligt promenerande.

Kvinnor går på gatorna på samma sätt som män. Så varför skulle vi inte flanera? 

Klara Johanson var själv flanös, både i barndomens Halmstad där hon strövade i minnets gränder och i det tidiga 1900-talets föränderliga Stockholm. Hennes iakttagelser finns i dagböcker, essäer och kåserier – de senare ibland snarare flanör- än flanösskildringar, eftersom hon länge skrev under den manliga pseudonymen Huck Leber. Gatorna var det hon tyckte bäst om i huvudstaden, och som gammal klagade hon på att hennes vänner inte ”förstår sig på gatudriveri”. Så kan man också kalla flanerandet. 

Fredrika Bremer var K J:s stora förebild, och även Bremer promenerade – dels på landet, men också i städer världen över. Vid ett besök i Rom 1858 tröttnade hon på sina praktiska göromål och rusade ifrån ”det bodrika, folkvimlande nya Rom” ner till Forum Romanum för att rensa hjärnan med antiken. I Bremers roman ”En dagbok” (1842) spatserar huvudpersonen Sofia Adelan genom Stockholm för att ”fiska pärlor” ur ”livsströmmen”:

Annons
Annons

”Jag har stort nöje av vandringar inom Stockholm och att därunder – se mig omkring. Huru många olika gestalter av livet röra sig icke inom en stor stad, huru många olika riktningar och gåvor i mänskligheten har här tagit kropp /…/? Jag tycker om att betrakta dessa små världar och tänka på huru de alla kunna gravitera till, och upplysas av samma sol; jag tycker om att tala till dem och låta dem – svara mig.”

Samspelet med staden och dess människor hör också ihop med flanerandet. Flanösen vandrar rak i ryggen och viker inte undan med blicken. Sofia räds inte att vandra ensam. I bokens slut åker hennes släktingar ut i landå, men själv promenerar hon över till Skeppsholmen för att mot konventionerna erövra den man hon älskar. Ett ögonblick tvekar hon, men svär sedan till inombords: ”’För tusan!’ sade jag äntligen, förtretad: ’jag bryr mig inte om hela världen!’” 

1900-talets flanörpoeter sågs gärna som slappa och håglösa. Att vara flanös kräver däremot stake.

För dessa kvinnor – fiktiva och verkliga – var promenerandet emancipatoriskt. Man skulle kunna se det som ett slags privatdemonstration, om än utan plakat och slagord. När Branting, K J och det fiktiva Pennskaftet flanerade längs Stockholms gator marscherade suffragetterna i London. En viktig del av rösträttsrörelsen gick ut på att göra kvinnan synlig, och som vi vet gick suffragetterna där betydligt längre än de stillsammare svenska rösträttskämparna. 

Ungefär samtidigt som suffragetterna gav sig ut på gatorna flyttade den 23-åriga Virginia Woolf från föräldrahemmet i Kensington till det bohemiska Bloomsbury. Allt var nytt, allt var i förändring. Woolf inledde en livslång vana att strosa i staden. Det var också en tid då man trodde på stadens möjligheter. Den unga Woolf gav sig ut på ärenden, dröjde sig kvar på antikvariat, sög i sig intryck som hon antecknade för vidare bruk i sina skrifter.

Annons
Annons

London är ofta viktigt i hennes böcker – kanske allra mest i ”Mrs Dalloway” (1925), som utspelar sig under en enda junidag strax efter första världskriget. Romanens gestalter rör sig genom staden, och ibland korsas deras vägar. ”Jag älskar att promenera i London”, förklarar titelgestalten bara några sidor in i boken. ”Det är verkligen bättre än att promenera på landet.” Sakta går hon genom staden för att köpa blommor till aftonens bjudning, och under promenaden blandas synintryck med minnen… mannen hon älskat (och kanske fortfarande älskar), den lilla flickan i rosa, omnibussarna vid Piccadilly, en fet dam i en droska… och vid 51 känner hon sig samtidigt mycket ung och obeskrivligt gammal. Den flanerande mrs Dalloway glider ihop med London, ung och dynamisk, uråldrig och antik. 

Ska man uppleva en stad är få sätt så bra som flanerandet. Snabba promenader genom främmande städer har sina fördelar, men att gå långsamt och upptäcka saker – en lustig barskylt där, en antik kolonn här, en vacker portal där – är oöverträffat. Det gör åtskilligt för stadsförståelsen, men har också praktiska fördelar, som att man inte missar trevliga matställen eller affärer. Sällan tänker man så mycket som under promenader. Det kan förstås bli djupa tankar, men under flanerandet följer gärna tankar och intryck snabbt på varandra – hos oss liksom hos mrs Dalloway. Vår privata stream of consciousness avbryts av nya syner och lockas in på nya spår. I staden finns alltid något att se, och det gör inte ens särskilt mycket om man hamnar fel. För flanösen är inte monumenten det viktiga, utan vardagen. Mer än någonsin är det här vägen som är mödan värd. 

Annons
Annons

De poeter som Klara Johanson drev med för drygt 100 år sedan hör inte längre till de mest lästa. Bremer är en klassiker, och K J själv har nyligen dykt upp i digital form på Litteraturbanken. Woolf hör till de riktigt stora och lär fortsätta läsas. 

Flanöser dyker fortfarande upp, i liv och litteratur. Ett exempel är Therese Bohmans romaner. Huvudpersonen i hennes ”Den andra kvinnan” (2014) vandrar nattetid genom Norrköping, och i ”Aftonland” (2016) flanerar den vilsna konstprofessorn Karolina Andersson ibland på samma vägar som Bremers Sofia Adelan. Förra sekelskiftets konst är Karolinas ämne, och anknytningarna till flanörpoeternas strosande och drickande är tydliga. Professorns karlar är lika fala som deras dambekanta, men hennes oaser är inte bara hotellbarer utan också det kvällstomma Åhléns. Hon oroar sig ofta i överkant – också för att hela staden ska rasa – men på dess gator vandrar hon oberörd. 

1900-talets flanörpoeter sågs gärna som slappa och håglösa. Att vara flanös kräver däremot stake. Lika lite som Pennskaftet vågar dagens kvinnor vandra i tankar genom stadens mörka gator. Att mol allena flanera genom staden är ett tecken på emancipation. En flanös är inte rädd. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons