Annons

Hans-Roland Johnsson:När makten satte sin tilltro till stjärnorna

Ännu under renässansen betraktades astrologin som en vetenskap bland andra. I en ny bok undersöker Anna Carlstedt hur regenter som Katarina av Medici i Frankrike, Elisabet I i England och Sveriges drottning Kristina i sin maktutövning påverkades av astrologer.

Under strecket
Publicerad

Astrologer i färd med att ställa ett horoskop, ur Robert Fludds ”Utriusque cosmi historia”, 1617–19.

Bild 1 av 1

Astrologer i färd med att ställa ett horoskop, ur Robert Fludds ”Utriusque cosmi historia”, 1617–19.

Bild 1 av 1
Astrologer i färd med att ställa ett horoskop, ur Robert Fludds ”Utriusque cosmi historia”, 1617–19.
Astrologer i färd med att ställa ett horoskop, ur Robert Fludds ”Utriusque cosmi historia”, 1617–19.

Det är svårt att göra prognoser – i synnerhet om framtiden, lyder ett välbekant skämt. Men även om många kommande händelser är svåra att förutspå, är det knappast möjligt att tänka sig ett utvecklat samhälle i vilket förutsägelser inte spelar en betydelsefull roll. Medan man under antiken vände sig till siare och sibyllor, sätter den moderna människan sin tillit till experter som metrologer och national­ekonomer för att fatta välgrundade beslut. Sådana antaganden är då som nu mer eller mindre säkra: oraklet i Delfi fick rätt i att Oidipus skulle komma att döda sin far och gifta sig med sin mor, under det att bankers och ekonomijournalisters prognoser om räntor, aktiekurser eller bostadspriser inte så sällan slår fel.

Annons
Annons

Intressanta i en diskussion om framtidsförut­sägelser är himlakropparna, inte endast därför att utvecklingen av den moderna vetenskapen under mer än 2 000 år i så hög grad har handlat om astronomers försök att kalkylera och beskriva deras ­rörelser (såsom Nobelpristagaren i fysik Steven ­Weinberg förklarar i sin nyutkomna bok ”To ­explain the world: The discovery of modern ­science”), utan även därför att astrologer – enligt många i äldre ­tider och enligt vissa än i dag – genom att studera planeternas positioner vid en individs födelse och vid senare tidpunkter kan utsäga hennes karaktär, förutspå hennes öde och ange lämpligheten för en eventuell handling.

Sett i ett historiskt perspektiv har denna ”falska vetenskap hämtad från babylonierna”, för att citera Weinberg, gjort gränsdragningen mot astronomi mindre distinkt. Regenter i antik och förmodern tid befrämjade ofta astronomiska undersökningar i hopp om att kunna få blicka in i framtiden, vilket ledde till att astronomer också ägnade sin tid åt ­astrologi. Klaudios Ptolemaios, till exempel, för­fattade både en av de viktigaste antika texterna om astronomi och en handbok i astrologi.

Under medeltiden och renässansen uppfattades astrologin vanligtvis som en del av kunskapen om världen i allmänhet. Nostradamus – kanske den i dag mest namnkunniga av alla astrologer – och många med honom menade exempelvis att medicin och astrologi inte stod i ett konkurrerande förhållande till varandra. De astrologiska uttydningarna var vanligtvis inte riktade mot kyrkan och dess läror. Tvärtom menade astrologerna att deras verksamhet var ett kompletterande sätt att förstå den gudomligt givna ordningen. Astrologin blev dock alltmer ifrågasatt, inte minst när andra discipliner från 1500-talet och framåt med modernare metoder formulerade alternativa världsbilder. Även om alla i dag inte uppfattar astrologi som vidskepelse – det kan här påminnas om Ronald och Nancy Reagan som regelbundet konsulterade astrologen Joan Quigley – har avsaknad av empiriska, experimentella och statistiska verifikationer gjort att den inom akademin inte betraktas som vetenskap.

Annons
Annons

Anna Carlstedt, doktor i franska, har med sin bok ”Furstinnan och stjärntydaren. Berättelsen om tre renässansregenter och deras astrologer” (Gidlunds förlag) skrivit en underhållande ­redogörelse för hur tre drottningar – Katarina av Medici i Frankrike, Elisabet I i England och vår egen Kristina – i sina politiska utövningar gjorde bruk av astrologi. Carlstedt framhåller att hennes bok inte är en konventionell biografi över de tre furstinnorna utan att hon vill förmedla en annan bild av dem än som ”figurer i ett historiskt krönikespel fyllt av mord, maktspel, svek, hat och kärlek”.

Förutom att beskriva deras förhållande till astrologi och teckna porträtt av de astrologer som de vände sig till uppehåller sig Carlstedt vid några centrala, och i vissa fall lika dramatiska som omdiskuterade, episoder i drottningarnas liv vilka inte alltid direkt, eller ens indirekt, har en koppling till astrologi. Carlstedt understryker betydelsen av att dessa färgstarka och tvivelsutan kapabla drottningar verkade i ett traditionsbundet och patriarkaliskt samhällssystem som tvingade dem att på olika sätt göra ”uppror mot de förväntningar som ställdes på deras kön”.

Carlstedt påminner oss också om att när vi vill förstå drottningarnas agerande i politiska frågor och deras förhållande till vetenskap och astrologi måste vi ha i minnet att ”framsteg och bakåt­strävande verkade sida vid sida” under senrenässansen och 1600-talet, och att det lika imponerande som storskaliga kulturella och intellektuella uppsvinget ägde rum samtidigt med försök att förena ockult filosofi med empirisk vetenskap och – än ­värre – med häxprocesserna.

Annons
Annons

Carlstedt vill lyfta fram hur astrologer ”kan ha ­bidragit till drottningarnas maktutövning och mentala styrka; hur magikernas makt blev en del av maktens magi”. De astrologer som närmare presenteras i boken beskrivs som orädda och åtnjutande en särskild ställning vid hoven: ”De sade saker till sin furstinna som få andra i kretsen av makthungriga intrigmakare vågade yppa.” I Carlstedts framställning är astrologen inte så mycket mystisk siare som god människokännare, vilken agerar som en resonerande och uppriktig samtalspartner, närmast att likna vid en personlig coach. Med psykologisk ­finess tar han fasta på kön, klasstillhörighet och trosuppfattning snarare än på stjärnornas plats på himlavalvet i syfte att förstå ”en människa i sitt sammanhang och utröna hennes egna förutsättningar”.

Nostradamus gjorde sig känd som ­aktiv läkare när pesten härjade
i Provence på 1520-talet och framåt, men han försörjde sig också genom att ställa furstars och förmögna borgares horoskop. Hans ”Profetior” – som i en första upplaga kom ut 1555 i Lyon – blev en omtalad och genomtolkad bästsäljare. Katarina av Medici, som 1559 blev änka efter det att den franske kungen Henrik II dött i sviterna från de skador han ådragit sig vid ett tornerspel, kom att få ett inte obetydligt politiskt inflytande över regentmakten i Frankrike, inte minst då två av hennes söner – Frans II och Karl IX – dog unga. Katarina gjorde Nostradamus till Karl IX:s livläkare.

Det intressantaste avsnittet om Katarina i Carlstedts bok handlar emellertid inte om drottningens förhållande till astrologer utan om hennes inblandning i, och ansvar för, ”Bartolomeinatten”, det vill säga det storskaliga mördandet av protestanter som utfördes natten till den 24 augusti 1572. Carlstedt ägnar ett antal sidor åt denna grymma händelse och försöker, i polemik mot annan historieskrivning, till viss del rentvå Katarina från beskyllningarna om delaktighet i planering av dåden.

Annons
Annons

Kjell Lekeby har i sin studie ”I lejonets hjärta” ­beskrivit drottning Kristinas behov av stöd utanför de etablerade politiska kretsarna i tider av osäkerhet och hur bristen på goda rådgivare gjorde astrologin till ett alternativ för henne. Det är inte fastställt till vilken grad Kristina verkligen trodde att stjärntydning kunde ge besked om framtida händelser. Hon skriver dock i sin självbiografi att astrologer närvarande vid hennes födelse försäkrade att tidpunkten var sådan att varken kungens, drottningens eller hennes eget liv var i fara och att om hon överlevde det första dygnet skulle hon bli något mycket stort. Hennes kusin Karl Gustav, senare Karl X Gustav, som ville gifta sig med henne, lät ­astrologen Goldmayer 1650 ställa ett horoskop. I detta skriver Goldmayer bland annat att drottningen ”avskyr kärleksakten, är karlavulen och föraktar männen”. Astrologen förutspådde också svårig­heter vid en framtida eventuell förlossning ”eftersom liv­modern är illa disponerad”. Det är ovisst om Kristina läste detta och om det i så fall hade någon inverkan på hennes beslut att inte gifta sig. Inte heller, funderar Carlstedt, kan man utesluta att Goldmayer ställde horoskopet utifrån den kunskap som han hade om drottningens kynne och karaktär.

Kristinas rykte har svärtats ned av en dramatisk händelse som utspelade sig en novemberdag 1657 i Hjortarnas galleri i slottet Fontainebleau, strax ­utanför Paris. Drottningen lät där tre tjänare sticka ner sin överhovstallmästare Monaldesco, eftersom han, enligt Kristina, hade förrått hennes planer att få styra över Neapel. Fortfarande med status som drottning efter tronavsägelsen 1654 menade hon att det var hennes lagliga rätt att fatta ett sådant beslut, vilket dock väckte starka negativa reaktioner vid de europeiska hoven. Den präst som närvarade vid mordet har lämnat en detaljerad redogörelse för händelseförloppet, och Carlstedt citerar långa stycken från den.

Annons
Annons

**Mycket av astrologernas **före­havanden med de regenter som anlitade dem är okänt för oss eller vilar på osäkert källmaterial. För att levandegöra framställningen konstruerar Carlstedt ibland deras samtal och funderingar. Hon diskuterar också ingående den påhittade scenen mellan Elisabet och astrologen John Dee i filmen ”Elizabeth: The golden age” (från 2007 med Cate Blanchett i huvudrollen). Detta förfaringssätt erbjuder en spännande och underhållande läsning eftersom Carlstedt genomgående skriver med smittande ­entusiasm, men övergången från fakta (så långt vi känner till dem) till fiktion är inte okomplicerad, och läsaren har stundom svårt att veta vad som är dikt och vad som är förankrat i samtida vittnesmål. Att skönlitterära författare blandar fakta i fiktion och historieskrivare fiktion i fakta är inga nya grepp men väcker frågor om tillförlitlighet. (Här kan inom parantes nämnas två filmer från senare tid med biografiska ambitioner som båda har kritiserats för bristande akribi: ”The imitation game”, om Alan Turing, och ”Monica Z”.) Trots denna ansats, och trots vissa redigeringsmissar och avsaknad av ett index, lockar ”Furstinnan och stjärntydaren” till vidare läsning – lämpligen Nostradamus ”Profetior” som för ett par år sedan kom i en svensk översättning av Carlstedt och Jan Stolpe.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons