Annons

Margit Richert:Vågar inte skaffa barn – jag vill inte ens våga

Hur vågar ni lägga något så tungt som meningen med era liv på ett bräckligt barn? undrar Margit Richert.
Hur vågar ni lägga något så tungt som meningen med era liv på ett bräckligt barn? undrar Margit Richert. Foto: Anders Hofgren/TT

Jag är frivilligt barnlös brukar jag svara när någon frågar eftersom det enda som tycks provocera mer är sanningen: jag är frivilligt ofrivilligt barnlös.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Barnlöshetsdebatten är igång – igen! Å ena sidan frivilligt barnlösa som kvävs av normerna eller stoltserar med sin klimatsmarthet, å andra sidan fradgatuggande föräldrar.

När någon frågar (för det gör ofelbart någon) brukar jag svara att jag är frivilligt barnlös, eftersom det enda som tycks provocera ännu mer är sanningen: jag är frivilligt ofrivilligt barnlös. Det verkar helt enkelt inte tillkomma några barn, och jag har lagt exakt noll strån i kors för att ändra på den saken.

Andrev Waldens ljuvligt uppriktiga text häromsistens (DN 10/5) är en fröjd för oss som alltid anat var föräldraskon klämmer. Jag läser under stigande jubel, för äntligen får jag alla mina fördomar om föräldrar bekräftade. ”Vad gör de egentligen om helgerna i det frivilligt barnlösa hemmet?” frågar sig Walden och spekulerar i ostfrossa, rollspel och venetianska masker. Jag fnissar belåtet. Om du bara visste, Andrev, om du bara visste. (Han är faktiskt inte långt från sanningen: vi spelar brädspel, frossar i hemgjord glass och hänger oss åt otryckbara sysslor i fullt dagsljus.)

Annons
Annons

Men när maten är klar går barnen hem, och kvar sitter jag med den stora tomheten. Det är så vansinnigt skönt.

Ändå avgudar jag andras barn. Jag älskar min systerdotter med en vrålande urkraft som förvånar mig själv. Jag dyrkar grannens döttrar, och saknar dem innerligt under de veckor de tillbringar hos sin mor.

Häromdagen vaknade jag vid halv sju till rena polisbankandet på ytterdörren. Utanför stod tvååringen och bluddrade värre än Lasse Kongo, troligen om ett par körsbärstomater hon klamrade i sina små flottiga nävar. Jag förstod inte ett dyft, men höll med henne av hela mitt hjärta.

Hennes sexåriga storasyster fördriver ofta tiden mellan hemkomst och middag med att spela makens tv-spel och kritisera mina kakor. ”Det är för att du inte har barn som du bakar så äckligt”, försökte hon trösta mig efter att ha smakat mina dadelkolasnittar. I present har hon gett mig en rävryggkota i fiskelina som jag bär om halsen med den utvaldas stolthet.

Men när maten är klar går barnen hem, och kvar sitter jag med den stora tomheten. Det är så vansinnigt skönt. Walden misstänker givetvis att vi utan barn har valt friheten, eftersom det är den han själv kan sakna. Men frihet hit och dit, det är så mycket mer som står på spel. Min primära drivkraft är inte att snorta kokain från silverbrickor; jag vill bara inte ägna 20 år åt att oroa mig för att jag vid min barm har närt en ny Arbogakvinna, en så kallad vivör eller någon flinande Nya Karolinska-konsult.

Jag utgör hellre förskräckt publik än dansar på slak lina över avgrunden.

Hur vågar ni, föräldrar? Hur vågar ni satsa allt på att just ni och er villkorslösa kärlek ska räcka till, så att barnet varken blir ett offer eller en förövare? Hur vågar ni lita på att denna slumpmässiga sammanfogning av kromosomer ska föra något gott med sig? Hur vågar ni lägga något så tungt som meningen med era liv på ett ynkligt, bräckligt barn? Det är den yttersta hybrisen, och inför den känner jag en häpen beundran.

Nej, jag vågar inte. Jag vill inte ens våga. Jag utgör hellre förskräckt publik än dansar på slak lina över avgrunden. Se inte oss här nere på marken som ofullbordade existenser, utan som ett skyddsnät ni förhoppningsvis aldrig kommer att behöva. Faller ni så fångar vi, så mycket vågar jag lova.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons