Annons

Henrik Sahl Johansson:När romanerna blev litterära dokumentärer

P O Enquists ”Legionärerna” från 1968 är en av de dokumentärromaner som Anna Jungstrand behandlar i sin nya bok ”Det dokumentära och litteraturen”.
P O Enquists ”Legionärerna” från 1968 är en av de dokumentärromaner som Anna Jungstrand behandlar i sin nya bok ”Det dokumentära och litteraturen”. Foto: Henrik Montgomery

1960-talets genombrott för dokumentärromanen innebar en tydlig brytpunkt i svensk litteratur – författaren för ett dubbelt samtal, med sin omvärld och med läsaren. Henrik Sahl Johansson läser en ny bok med intelligenta och tankfulla perspektiv.

Under strecket
Publicerad

När den svenska dokumentärromanen fick sitt stora genombrott i slutet av 1960-talet skedde det med en för litterära händelser ovanlig samtidighet. Inom loppet av några år publicerades flera böcker som på ett radikalt sätt gav sig i kast med dåtidens sociala och politiska uppvaknande: P O Enquist behandlade i ”Legionärerna” baltutlämningen under andra världskriget, Birgitta Stenberg skrev utifrån sitt eget perspektiv om drogrusens värld i ”Rapport” och Sven Delblanc registrerade på nära håll de amerikanska studentupprorens framväxt i ”Åsnebrygga”.

Vad många böcker under den här epoken har gemensamt är inte minst den komplexa synen på berättarens möte med omvärlden och förhållandet till den egna rösten. Genom att söka sig till själva upplevelsen vände sig den dokumentära skildringen bort från såväl modernismens introverta uttryck som realismens försök att gestalta verkligheten på avstånd. Bara genom att gå till källan, se med egna ögon och lyssna till autentiska röster, kunde litteraturen bryta sig loss från skönlitteraturens distanserade skildringar och frammana en oförställd bild av verkligheten. Även om metoderna som sådana förstås inte var nya är det uppenbart att 60-talets genombrott för dokumentärromanen representerar en tydlig brytpunkt i svensk litteratur – någonting hände, och det med väldig kraft.

Annons
Annons

Om denna plötsliga rörelse handlar Anna Jungstrands ”Det dokumentära och litteraturen” (Ellerströms), en bok som försöker anlägga ett delvis nytt teoretiskt angreppssätt för att förstå relationen mellan dokumentärromanen och de verkliga situationer den söker skildra. Jungstrand, litteraturforskare och lektor i estetik vid Stockholms universitet, disputerade 2013 med ”Det litterära med reportaget: Om litteraritet som journalistisk strategi och etik”, och hennes nya bok kan ses som en fortsättning på dess strävan att hitta nya vägar in i den litteratur som tar sig verklighetsnära anspråk. 

Anna Jungstrands utgångspunkt är tudelad och ambitiös. Förutom att försöka komma nära det specifika i den dokumentära romanen vill hon vidga synen på begreppet performativitet inom litteraturteorin. Hon gör det dels genom närläsningar av en rad verk från den aktuella tidsperioden – förutom Enquist, Stenberg och Delblanc även Sara Lidmans och Odd Uhrboms ”Gruva”, Carin Mannheimers ”Rapport om kvinnor” och Birger Normans ”Ådalen 31” – dels genom nya perspektiv på framför allt J L Austins talaktsteori och Emmanuel Levinas dialogfilosofi.

Den klassiska dikotomin mellan det uppdiktade och det verkliga har medfört att dokumentära inslag hanterats som någonting utomstående.

Precis som i sin avhandling utgår Jungstrand från tanken att förra seklets fokus på fiktion och fakta, det vill säga skildring och sakförhållande, till stor del har ställt sig i vägen för andra tolkningsmöjligheter. Den klassiska dikotomin mellan det uppdiktade och det verkliga har medfört att dokumentära inslag hanterats som någonting utomstående, betydelsefullt främst för att markera fiktionens yttre gränser. Det leder i sin tur, menar Jungstrand, till att teoretiker har studerat det som är bortom fiktionen i ljuset av tankemodeller anpassade för klassiskt berättande.

Annons
Annons

Om jag ska försöka mig på en egen bild är det som att ge sig på att undersöka mikroorganismer med hjälp av ett teleskop: det man ser på kommer inte föreställa någonting, och därmed riskerar man att finna det ointressant. Som Jungstrand uttrycker det måste vi ”fråga oss om svaren på det dokumentärlitterära helt står att finna i en idévärld som byggts upp kring skönlitteraturen”.

I stället för att enbart betrakta dokumentärromanen utifrån representationens horisont, de frågor som hanterar språkets själva benämnande nivå, föreslår Jungstrand således att man lyfter fram dokumentärlitteraturens performativa aspekter. Performativitetsbegreppet, som vunnit i popularitet inom litteraturvetenskapen under de senaste årtiondena, kan verka luddigt vid en första anblick men bär i grunden på en relativt enkel tanke: att språk inte bara förmedlar innehåll utan också kan innebära en akt i sig självt, en handling. Prästen som viger ett par med orden ”Härmed förklarar jag er …” uttrycker inte bara ett sakförhållande utan utför också en handling som manifesteras utanför språket.

Med utgångspunkt i Wittgensteins sena filosofi utvecklade Austin sin teori inom ramarna för det talade språket, men att föra över tankegångarna till litteraturens fält har visat sig svårare än vad man kanske förväntar sig. När en inflytelserik teoretiker som Wolfgang Iser talar om performativitet i relation till litterärt språk betraktar han verket som en sluten helhet; här griper Jungstrand in och vill i stället se på den typiska situation som dokumentärromanen befinner sig i, och samtidigt undvika den subjektskapande funktion som performativitetsbegreppet antagit hos teoretiker som Judith Butler.

Annons
Annons

Inom ramen för det dokumentära berättandet utför alltså författaren ett slags språklig handling, en talakt.

Inom ramen för det dokumentära berättandet utför alltså författaren ett slags språklig handling, en talakt. Men vad innebär det? Vilka insikter inbegriper en så omvälvande, men samtidigt ytlig, perspektivförskjutning?

För att urskilja det specifika i just den dokumentära texten pekar Jungstrand på den speciella situation som uppstår mellan författaren, den intervjuade och läsaren. Här finns en dubbelhet: berättaren har sina läsare i åtanke, precis som en skönlitterär författare, medan den som blir intervjuad också talar till människor som råkar befinna sig i närheten, till vänner och släktingar som kommer att läsa boken, eller till någon annan konkret mottagare. I sina analysfragment visar Anna Jungstrand hur dokumentärromanens speciella situation skapas genom denna dynamik, men också genom berättarens distans till det som återges, hur citaten hanteras och på vilket sätt röster får ta rum. Exempelvis noterar hon i sin läsning av ”Legionärerna” hur en av de intervjuade, en officer i Riga som varit skild från sin familj under många år, kan tänkas anpassa sitt tilltal för att signalera till den sovjetiska regimen eller kanske till den egna familjen. 

Här finns kärnan i den dubbla performativa situationen – den mellan författare och läsare å ena sidan, och den talande och omvärlden å den andra.

Vid sidan om de teoretiska diskussionerna löper inskjutna passager där Jungstrand går i dialog med de litterära verken, typografiskt markerade för att visa när en annan röst tar vid. Det är ett stilfullt sätt att understryka den humanistiska forskarens många vägar till sitt stoff, men också en antydan om den akademiska formens ­begränsningar: vid något tillfälle måste den prövande tanken tränga fram, den som följer essäns anslag och tillåter sig öppnare frågor. Så kan Jungstrand pausa för en tankfull reflektion över klyftan mellan berättande och upplevande som performativ rörelse hos P O Enquist, eller i en initierad och vacker läsning av Birgitta Stenberg lyfta fram växlingarna mellan rusets instängdhet och jagets blick på sin omgivning.

Annons
Annons

Att hantera frågor om språkets verkan kräver förstås precision och återhållsamhet. I sitt anspråk att ibland låta själva boken stå som ett exempel på en dokumentär handling riskerar texten att bli cirkulär, att resa undersökningen och det undersökta som två speglar mot varandra. Att boken trots det lyckas säga någonting i grunden väsentligt om dokumentärlitteraturen beror till stor del på dess klarsynthet: Jungstrand är medveten om språkets skörhet i de ibland snåriga diskussioner hon för, och som för att rikta sig mot en bredare läsekrets är hon noggrann med att återkomma till tidigare resonemang och påminna läsaren om i vilken riktning hon rör sig (ibland ursäktar hon sig för det på ett distanserat vis, men det hade hon naturligtvis inte behövt göra). 

Man ska också komma ihåg att Anna Jungstrands undersökning är en ansats, en uppmaning om att söka i en viss riktning, och inget försök att presentera färdiga svar. Det är i rörelsen mot att lyfta verklighetsskildringar ut ur representationens domäner och i betoningen av de dubbla situationernas betydelse för det dokumentära fenomenets egenart som hennes stora bedrift ligger.

Klokt nog föregriper boken en av mina få invändningar: att undersökningen i regel bortser från frågor om politisk och moralisk kontext. Det är på samma gång en svaghet och en styrka; å ena sidan riskerar viktiga perspektiv att gå förlorade, å andra sidan gör avgränsningen att Jungstrand inte behöver distraheras av subjektets ideologiska blick. Ibland vacklar hon på gränsen till dessa frågor, vilket säger någonting om hur tätt sammanvävda de är med den dokumentära processen.

Annons
Annons

Däremot kan man undra vad som sker i ett verk som Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”.

”Det dokumentära och litteraturen” landar i de frågeställningar som kan skönjas på horisonten, däribland möjligheten att betrakta det dokumentära i skönlitterära verk. Det är en intressant tanke. Naturligtvis kan även skönlitteraturen behandla verkliga händelser, ett grepp som inte alls är främmande i vår tid, med skillnaden att sådana metoder sällan är explicita – en författare brukar väl inte meddela sin omvärld om att hon tänker beskriva den i en kommande roman. 

Däremot kan man undra vad som sker i ett verk som Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”, där böckerna efterhand kommer ikapp skrivprocessen och de omnämnda personerna börjar reflektera över sin egen medverkan. Då inträder en tudelad situation som liknar dokumentärromanens: rösterna riktar sig inte längre enbart till författaren som person utan också till en implicit läsare; den gestaltade blir självmedveten i relation till sin egen tillblivelseprocess. Här finns säkert en del att säga, och jag är nyfiken på vilken riktning Anna Jungstrands forskning kommer att ta härnäst. När begrepp som länge varit förankrade i en tydlig kunskapstradition plötsligt fått något dagsländelikt över sig och grundläggande sanningsanspråk urholkas är hennes intelligenta och tankfulla perspektiv mycket angelägna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons