Annons

Jonas Monié Nordin:När samerna slutade betraktas som svenskar

Det moderna samhällets likriktning är i själva verket ett undantag: den svenska historien är både mångkulturell och flerspråkig. En ny studie av ”sockenlapparnas” språk påminner om samernas självklara närvaro i mellersta Sverige fram till homogeniseringsprojektet under 1800-talet.

Under strecket
Publicerad

Samer från Hällsjö i Idre vid gästgivaregården i Älvdalen.

Foto: Olof Thufvesson, Dalarnas museums bildarkivBild 1 av 1

Samer från Hällsjö i Idre vid gästgivaregården i Älvdalen.

Foto: Olof Thufvesson, Dalarnas museums bildarkivBild 1 av 1
Samer från Hällsjö i Idre vid gästgivaregården i Älvdalen.
Samer från Hällsjö i Idre vid gästgivaregården i Älvdalen. Foto: Olof Thufvesson, Dalarnas museums bildarkiv

Svenskhet och förment svenska värderingar och traditioner framställs av radikala nationalister som grunden för tillhörigheten i samhället.
I upptakten till riksdagsvalet har snäva och historielösa uppfattningar om svenskhet och svensk historia lyfts fram som avgörande och kvalificerande faktorer för tillhörighet. ”Essentiell svenskhet” har dykt upp som ett begrepp avsett att avskilja svenskar från resten av befolkningen. Språkfrågan och kraven på svenskspråkighet diskuteras allt oftare. 

Inom forskningen är det välkänt att drömmen om ett homogent förflutet är just en dröm, baserad i samtiden men som projiceras på det förflutna. Historien är mångkulturell och det förflutna i det som växte fram och blev det moderna Sverige har präglats av ett myller av identiteter, språk och erfarenheter. Den relativa språkliga enhetlighet som präglat Sverige under 1900-talet var en parentes i en annars mångspråkig historia.

Annons
Annons

När Carl von Linné passerade Jättendal i Hälsingland på sin väg mot Lappland våren 1732 noterade han i sin dagbok ett möte med en grupp samer. På frågan vad de gjorde nere vid kusten svarade samerna på god svenska att här var de födda och här ville de dö. Linné var sannolikt inte särskilt förvånad av att träffa samer – det hade han nog redan gjort i Uppsala och på andra håll i Mellansverige – men han förefaller överraskad över att se den relativt stora renhjorden, 60–70 djur, nere vid kustlandet. När Linné två år senare reste genom Dalarna noterade han igen inslaget av samisk befolkning i landskapet, från Dala­bergslagen i söder till fjälltrakterna i nordväst.

Linnés resa och möte med samerna i Hälsingland förebådade en brytningstid. Ännu på 1700-talet var den ­samiska befolkningen utbredd och självklar i de södra och mellersta delarna av landet, för att under 1800-talet drastiskt marginaliseras. Sápmi har varit betydligt större än vi känner det idag och sträckt sig betydligt längre söder­ut än vad som är allmänt känt. 

Om denna samiska historia har språkprofessorn Lars-Gunnar Larsson nyligen utkommit med ett betydande verk: ”Per Holmberger och sockenlapparnas språk” (Uppsala universitet). Larsson har undersökt ett unikt och ­hittills knappt uppmärksammat manuskript, en ordbok över samiska nedskriven av informatorn på Tolvfors bruk Per Holmberger, omkring 1775. Larsson visar att den ­samiska som talades i Gävletrakten var lokalt förankrad och inte identisk med något av de samiska språk som talades – och fortfarande talas – längre norrut i Skandinavien. Ordboken visar att samerna i Gästrikland ägande sig åt renskötsel och jordbruk, men också åt en rad olika hantverk. 

Annons
Annons

Tillsammans med ordboken nedtecknade Holmberger också en björnvisa, vilken tidigare uppmärksammats av forskare som K B Wiklund. Att samerna i Gävletrakten kunde björnvisan är kännetecknande för den stora religiösa och symboliska roll som björnen spelat i många ­samiska sammanhang, även långt ned i landet. Just synen på björnen bland samerna i Gästrikland och Hälsingland är viktig för att närmare förstå samiskt liv under tidigmodern tid. Språket och traditionerna visar att Gästrikesamerna var del av en större ­samisk gemenskap men med distinkta särdrag. 

Vad Per Holmberger i sann upplysningsanda nedtecknade under sin lediga tid var ett av de många språk och ­traditioner som brukades i det mångkulturella Sverige men som efter förlusten av Finland 1809 snabbt kom att marginaliseras. Innebörden av Essias Tegnérs bevingade ord i dikten ”Svea” (1811), att ”inom Sveriges gränser ­erövra Finland åter”, fick som Larsson visar omfattande konsekvenser. Under 1800-talet kom många språk att minska drastiskt: i landet skulle det inte längre finnas andra språk än svenska. Det tidigare självklart mångkulturella och mångspråkiga Sverige, som under den tidigmoderna ­tiden präglades av tiotals, kanske till och med tjugotals, talade språk, skulle nu likriktas.

Sverige hade under delar av 1600-talet sträckt sig från Amerika i väster till Ladoga i öster. Språklig mångfald var uppenbar och de många samiska språken, finskan och karelskan var självklara beståndsdelar i språk­floran. Som redan visats av bland andra arkeologen Inger Zachrisson och etnologen Ingvar Svanberg hade hela Mellansverige sedan förhistorisk tid och under tidigmodern tid präglats av en utbredd mångkulturell praktik. Samer, finnar och svenskar bodde i samma ­bygder men levde av delvis olika näringsfång i ömsesidigt beroende. De samer som Lars-Gunnar Larsson uppmärksammar i källorna var inga besökare från norr utan människor med rötter i Mellan­sverige långt innan den moderna staten växte fram.

Annons
Annons

Utländska besökare i Sverige under 1500- och 1600-talet beskrev möten med samer. Ibland i Stockholm, ibland på landsbygden. Besökarna köpte ofta samiska föremål, skor, mössor och jackor. De varma kläderna var eftersökta, präglad som tiden var av ett kallare klimat, under den så kallade lilla istiden. Annan samisk slöjd, föremål som askar, väskor, knivar och husgeråd, skickades hem som souvenirer. 

Under 1800-talets lopp marginaliserades inte bara de samiska språken i Sverige. Även den samiska befolkningen kom att utsättas för folkomflyttningar och krav på återflyttning till ett land som inte var deras. Senare tiders tvångsförflyttningar av samer i landets nordligaste delar var således ingenting nytt. Som Linné tidigare uppmärksammat hos Hälsingesamerna var inte fjällvärlden deras hem. Ny forskning har studerat sydsamiska bosättningar och har som Lars-Gunnar Larsson intensifierat sökandet efter den samiska historien i Mellansverige. 

Länsmuseet i Gävleborg har genom ett ambitiöst kulturmiljöprogram och inom ramen för projektet Ohtsedidh inte bara spårat enskilda samer och samiska familjer i den hälsingska historien. De har också kunnat påvisa mängden samiska bosättningar i landskapet. Sommaren 2017 och 2018 undersökte länsmuseets arkeologer lämningarna efter en stuga i Stene i Järvsö, bebodd av en ”sockenlapp” under 1700-talets andra hälft och under 1800-talets början. Resultaten blev häpnadsväckande. I den gamla stuggrunden påträffade arkeologerna inte bara de vanligt förekommande resterna av ett hushåll från tidigmodern tid, såsom spik, keramik- och glasbitar, utan även två metallhängen av samisk typ, som sannolikt suttit på en ceremonitrumma, samt några bitar av ben från brunbjörn. 

Annons
Annons

Att hitta hängen från en samisk ceremonitrumma är unikt. Ben från björn blir särskilt intressant i undersökningen av en samisk bosättning då björn under lång tid som sagt har haft en särskilt viktig roll i samiska ceremonier och i samisk världsbild. Betydelsen visas inte minst i den björnvisa som Per Holmberger nedtecknade. Fynden pekar på att samerna i stugan levt just som de samer som Lars-Gunnar Larsson beskriver. De var en självklar del
i lokalsamhället och de interagerade med den övriga ­befolkningen, men de hade samtidigt distinkta identitetsbärande särdrag som strukturerade deras vardag. Mångkulturen var en levd praktik i det sena 1700-talets Hälsingland.

De brutala trolldomsprocesserna på 1600-talet, och den smärtsamma lutherska missionen mot samer under 1600-talets slut och 1700-talets början, riktade sig mot samisk rituell praktik. Just bruket av trummor (gievrie på sydsamiska, men ­gåvdies enligt Per Holmbergers ordlista) var något som de lutherska prästerna agerade nitiskt mot. Trummorna ­beslagtogs, brändes eller fördes till Uppsala eller Stockholm. De som blev kvar gömdes och bruket av dem hölls hemligt. De många stölderna av samiska trummor har skapat en materiell förlust som är tydlig och smärtsam än idag.

Vilken roll den samiska trumpraktiken spelat i Järvsö är okänt men det är tydligt att den samiska familjen i skogen levt ett samiskt liv vid sidan om majoritetssamhället. Sannolikt talade de samiska och ingick i det omfattande nätverk av samer som sedan förhistorisk tid bott och vistats i Mellansverige. Men den samiska stugan markerar också slutet på en epok. 1800- och 1900-talen kom att bli förändringens tid. Finskan och samiskan skulle bort från Syd- och Mellansverige.

Annons
Annons

Ideologiskt fick assimilationsprocesserna stöd av en försvenskningsstrategi som inte bara kom att beröra områden som Tornedalen, utan hela landet. Under 1800-talet och under 1900-talets början förändrades Mellansverige från att vara en del av Sápmi till att bli det förment homogena Sverige som idag hyllas av en nymornad nationalism. Det senaste årets debatt om svenskhet och försöken att använda svensk historia för att hitta det ”svenska” missar just denna betydande historia. 

Den svenska historien är inte bara mångkulturell – mängder av identitetsuttryck har präglat människors vardag – utan den är också mångspråkig. Det moderna samhällets likriktning är att betrakta som ett undantag. Men det är just denna del av historien som så kallade Sverigevänner menar är det svenska. I ljuset av denna ­utveckling är Lars-Gunnar Larssons arbete av utom­ordentlig betydelse. 

På samma sätt är länsmuseernas roll av stor vikt. De ­arkeologiska undersökningarna i Järvsö lockar ortsbor och besökare att tillsammans, bokstavligt och bildligt, gräva fram den historia som lokalt aldrig glömts bort men som inte fått någon plats i det regionala eller nationella historieberättandet. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons