Annons

När ska Socialdemokraterna välja rätt sida av historien?

Marcus Granlund, om Sveriges allianslöshet i en ny tid av säkerhetspolitiska utmaningar.

Under strecket
Publicerad

Ett naturligt steg i Wallströms fördömande av Rysslands Krimannektering vore ett svenskt Natomedlemskap.

Foto: Pontus Lundahl/TTBild 1 av 1

Ett naturligt steg i Wallströms fördömande av Rysslands Krimannektering vore ett svenskt Natomedlemskap.

Foto: Pontus Lundahl/TTBild 1 av 1
Ett naturligt steg i Wallströms fördömande av Rysslands Krimannektering vore ett svenskt Natomedlemskap.
Ett naturligt steg i Wallströms fördömande av Rysslands Krimannektering vore ett svenskt Natomedlemskap. Foto: Pontus Lundahl/TT

Rysslands förnyade angrepp på Ukraina och dess våldshandlingar i och kring Kertjsundet är det senaste exemplet på det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde. Putinregimens systematiska undergrävande av folkrätten, och Rysslands flagranta ifrågasättande av sina grannländers rätt att göra självständiga säkerhetspolitiska vägval, har påmint oss alla – oavsett partifärg – om att den europeiska säkerhetsordningen inte kan tas för given.

Stödet för ett svenskt Natomedlemskap har ökat på senare år, inte minst bland kvinnliga och rödgröna väljare. I riksdagen är numera samtliga borgerliga partier för ett svenskt medlemskap. Socialdemokraterna stretar dock fortfarande emot.

Konsekvenserna av ett alltmer auktoritärt och utåtagerande Ryssland har förvisso inte gått S obemärkt förbi. Utrikesminister Margot Wallström har gång efter annan fördömt Rysslands kränkningar av internationell rätt och försvarsminister Peter Hultqvist fortsätter att betona Natos vikt för Sveriges säkerhet.

Annons
Annons

Tillnyktrandet i synen på Rysslands maktpolitik till trots, är det tydligt att Socialdemokraternas vurmande för Sveriges allianslöshet förhindrar en förutsättningslös diskussion om vårt lands försvarssamarbeten.

Från nej-sidan framförs att en anslutning till Nato skulle innebära en tvär förändring av Sveriges säkerhetspolitiska inriktning. Synsättet rotar sig i vår tidigare neutralitetspolitik. Huruvida en tillbakablickande och, med hänsyn till Sveriges täta samarbete med väst under kalla kriget, missvisande beskrivning av vår utrikespolitiska hållning är ett argument för varför Sverige ska förbli i ett säkerhetspolitiskt vakuum kan förstås ifrågasättas.

Sedan länge förs svensk försvars- och säkerhetspolitik i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer, inte minst inom ramen för EU. EU-fördraget förpliktar Sverige att bistå andra medlemsländer i händelse av väpnat angrepp, varav de flesta är Natomedlemmar. Genom den ensidiga Solidaritetsförklaringen har riksdagen dessutom klargjort att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt i händelse av ett angrepp på ett annat EU-land eller någon av våra nordiska grannländer, och att vi förväntar oss ett liknande agerande för de fall Sverige skulle angripas. Hjälpen från svensk sida kan vara militär.

Regeringen Löfven har å sin sida bekräftat att man från socialdemokratiskt håll inte längre lever kvar i illusionen av att Sverige ensamt kan försvara sig självt. Alternativet till Natomedlemskap, den s k Hultqvistdoktrinen, bygger just på bi- och multilaterala försvarssamarbeten, där inte minst en stark transatlantisk länk utpekas som avgörande för Europas säkerhet.

Annons
Annons

Samarbetet med Nato har därför också intensifierats under Stefan Löfvens tid som statsminister. I maj 2016 röstade riksdagen igenom Värdlandsavtalet som bland annat innebär att Sverige kan stödja och ta emot stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller i vårt närområde.

Omvärldsförändringar och inhemska beslut pekar således på att ett svenskt Natomedlemskap vore en logisk och naturlig utveckling av vår säkerhetspolitiska linje, snarare än ett paradigmskifte som kan betecknas i termer av tvär förändring.

Natomotståndare med Socialdemokraterna i spetsen menar även att medlemskap skulle förvärra säkerhetsläget runt Östersjön genom att bidra till ökade spänningar. Argumentationen rotar sig i den av Putinregimen projicerade bilden av ett Ryssland som är omringat av fientliga krafter, och som känner sig hotat av ett EU och Nato som tränger sig allt längre in i vad man från ryskt håll betraktar som sin intressesfär. Enligt detta synsätt skulle ett svenskt medlemskap kränka rysk stormaktsidentitet och ytterligare förstärka det i Kreml upplevda hotet från väst.

Redan idag ses dock Sverige av Ryssland som en del av den transatlantiska försvarsgemenskapen. En svensk anslutning till Nato skulle på så sätt i realiteten enbart innebära en bekräftelse på ett redan känt förhållande.

Värt att begrunda är även att ett beslut i Natofrågan grundat på farhågor om Moskvas reaktion de facto skulle ge Putin vetorätt över svensk säkerhetspolitik. Det skulle vidare medföra en acceptans av förekomsten av ryska intressesfärer och underordna suveräna staters självbestämmanderätt ryska intressen. Dessutom skulle den medvetet odlade bilden av en internationell konspiration mot Ryssland legitimeras.

Annons
Annons

Putins ängslan inför ett svenskt Natomedlemskap grundar sig snarare i det som också framstår som det främsta argumentet för Sverige att ingå i försvarsalliansen. En svensk anslutning skulle göra Natos åtaganden i Östersjöregionen trovärdiga och öka organisationens förmåga att verka konfliktavhållande i vårt närområde. Gemensam regional operativ planering skulle möjliggöras och ett eventuellt gemensamt uppträdande i händelse av en kris inte behöva improviseras. Det skulle med andra ord minska svängrummet för rysk maktpolitik och innebära ett betydande bakslag för Putins globala strävanden.

Från nej-sidan i Natodebatten framförs också att medlemskap skulle minska Sveriges diplomatiska handlingsutrymme och försvåra utsikterna att föra en aktiv fredspolitik. Den tidigare socialdemokratiska försvarsministern Thage G Peterson har till och med gått så långt som att påstå att det vore naturligt att se ett Sverige i Nato som en ”osjälvständig stat”. Synsättet kan dock sammanfattas med att militär alliansfrihet anses utgöra en förutsättning för Sveriges trovärdighet som en oberoende aktör på den internationella arenan.

Att Sverige ikraft av Natomedlemskap skulle förlora sin nationella bestämmanderätt i utrikes- och försvarsfrågor är förstås inget annat än en rökridå. Nato är en mellanstatlig organisation, vilket inte minst belystes av Tysklands frånvaro i den Natoledda interventionen i det libyska inbördeskriget 2011.

Även påståendet att medlemskap skulle erodera Sveriges trovärdighet som en oberoende aktör förefaller långsökt. Få skulle hävda att Norge framstår som vare sig osjälvständigt eller oförmöget att på ett trovärdigt sätt representera norska intressen i internationella forum. Norges erfarenheter som brobyggare pekar därutöver på att opartiskhet, och inte militär alliansfrihet, utgör grundpelaren för rollen som internationell medlare.

Nato har under decennier varit en garant för demokratiska staters självbestämmanderätt i Europa. Ett svenskt medlemskap skulle gagna flertalet av de övergripande mål om alla människors lika värde, demokrati och respekt för folkrätten som brukar utmärka svenska utrikesdeklarationer, oavsett partifärg. Det är mot den bakgrunden hög tid för socialdemokratin att kasta loss från SD, V och MP.

Att välja medlemskap i Nato är att välja rätt sida av historien.

MARCUS GRANLUND har en kandidatexamen i statsvetenskap från Duke University och studerar för närvarande juridik vid Stockholms universitet. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons