Annons

Swede HollowNär svenskarna levde på samhällets botten

I Swede Hollow, USA är det svenskarna som lever i den fattiga slummen och anses vara smutsiga. I en genomtänkt, välkomponerad och välresearchad roman följer Ola Larsmo en familj som gör som Karl-Oskar och Kristina i ”Utvandrarna” – men hamnar i en myllrande metropol.

Under strecket
Publicerad

Swede Hollow i Minnesota, där många svenskar hamnade i slummen.

Ola Larsmo

Foto: Christine Olsson

Swede Hollow i Minnesota, där många svenskar hamnade i slummen.

Swede Hollow i Minnesota, där många svenskar hamnade i slummen.
Swede Hollow i Minnesota, där många svenskar hamnade i slummen.

Swede Hollow

Författare
Ola Larsmo
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100139681

413 s.

Vår bild av den svenska utvandringen till Amerika kommer för det mesta från Vilhelm Moberg och hans berättelser om Karl-Oskar och Kristina, rakryggade och strävsamma småbönder, som det gick relativt bra för. Men det är en skev bild. Majoriteten av Sveriges 1,3 miljoner utvandrare var i själva verket hantverkare, handlare, industriarbetare, sömmerskor, husor och hembiträden, och hamnade mestadels i de stora städerna, framför allt i Minneapolis, Saint Paul, Chicago, Seattle, Boston och New York – inte ute på prärien.

I romanen ”Swede Hollow” ger Ola Larsmo dessa svenskamerikaner en litterär gestaltning, deras röster hörs, för första gången. Vi får följa familjen Klar, Gustaf och Anna, och deras tre barn. Året är 1897, och de far med båt från Sverige via England till New York, och sedan, efter några månader, vidare till Swede Hollow, en kåkstad i en dalgång utanför Saint Paul. Därmed inte sagt att detta i första hand ska ses som en invandrarhistoria, eller en Amerikaberättelse; Swede Hollow är framför allt en synnerligen levande roman, med fylliga karaktärer, genomtänkt, välkomponerad, och baserad på omfattande research.

Annons
Annons

Larsmo lägger stor vikt vid hur det luktar, och doftar, på båten, i New York och Swede Hollow, hur det låter och ser ut, i hem och verkstäder – och vad som rör sig i människornas inre. Efter ett tag går det inte längre att värja sig som läsare; under några dagar förflyttas jag till den trånga och stinkande ravinen, en sänka utan gator, el och rinnande vatten, ett slumområde med ett tusental svenskar, inklusive familjen Klar, samt italienare och irländare.

Författaren står stadigt bredvid sina huvudpersoner, inte framför eller bakom, utan att moralisera eller döma, har förståelse för deras brister och mindre sympatiska drag, och vill dem väl, även om det går dåligt för de flesta. Dock inte för storasyster Ellen.

En stor del av dåtidens invandrare var ogifta kvinnor, som Inga från Västkusten, den enda vi möter som verkligen ser Swede Hollow utifrån. Hon är kraftfull och välinformerad, driver en sorts arbetsförmedling och medverkar till att Ellen får jobb som sömmerska i den stora fabriken ovanför sänkan – och därmed tar sig upp i samhället. Men när dottern stolt kommer hem med den första avlöningen ber mamman henne att inte berätta för pappa hur mycket hon tjänar; det är mer än han drar in på att slita för järnvägsbolaget. Tystnaden och skammen finns där hela tiden, som mörka följeslagare, och Larsmo är skicklig på att ge dem form.

I hemlighet lär sig Ellen att skriva maskin, och skaffar sig arbete som sekreterare på ett advokatkontor. Hon döljer noga sin bakgrund och blir upptagen av hur hon luktar, köper tvålar hon inte har råd med och tvättar oftare än hon behöver. Med små precisa medel skildras klassresan, liksom rörelsen bort från det svenska. Ellens dotter, AnnaBeth, bryr sig inte om mammans utländska rötter, har ytterst lite kontakt med det svenska, och får endast träffa morfar och mormor på neutral mark, i någon av Saint Pauls parker.

Annons
Annons

Ola Larsmo

Foto: Christine Olsson

År 1956 står Ellen på kullen ovanför Swede Hollow, för att se hur brandmännen sätter eld på de fallfärdiga skjulen. Dessförinnan har man jagat iväg mexikanerna som har bott där, som flyttade in efter polackerna, som i sin tur flyttade in efter italienarna, irländarna och svenskarna. Aningen sorgset konstaterar hon att hennes barn ”aldrig har besökt dalen. Först var det hon som hade hållit dem därifrån, vilket hon numera erkände för sig själv. Sedan, när hon faktiskt hade velat visa dem något av platsen, hade det inte funnits ett spår av intresse att bygga på.”

År 1976 gav Per-Olof Ödman ut ”De sista svenskarna”, en ömsint och inkännande bok om en grupp svenskamerikaner i Bay Ridge, en sliten del av Brooklyn, de flesta gamla, fattiga och födda i Sverige. Författarens intention var att dokumentera något som inte hade berättats, historien om de andra, dem som det inte gick så bra för.

En liknande drivkraft finns hos Ola Larsmo som med ”Swede Hollow” har gett oss ett viktigt komplement till Mobergs böcker – och ett myllrande och medryckande epos, om svenskarna i dalen, om fattigdom och solidaritet, glädjeämnen och motgångar, strejker och lynchningar, olyckor och mord, slagsmål och svek, begravningar och sorg, men aldrig någon längtan tillbaka, endast längtan upp, till ett bättre liv.

Ola Larsmo
Ola Larsmo Foto: Christine Olsson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons