Annons

Ulla Gudmundson:När Sverige trängde bort sin katolicism

När Sverige för snart 500 år sedan blev lutherskt var det en utdragen och smärtsam process, med inslag av våld och kulturförstörelse. Antologin ”Doften av rykande vekar” tecknar en delvis polemisk motbild till den förenklade propagandabilden av reformationen.

Under strecket
Publicerad

Katolske motståndsmannen Nils Dackes huvud på en påle, samtida teckning i Joen Petri Klints krönika.

Bild 1 av 1

Katolske motståndsmannen Nils Dackes huvud på en påle, samtida teckning i Joen Petri Klints krönika.

Bild 1 av 1
Katolske motståndsmannen Nils Dackes huvud på en påle, samtida teckning i Joen Petri Klints krönika.
Katolske motståndsmannen Nils Dackes huvud på en påle, samtida teckning i Joen Petri Klints krönika.

När jag var liten brukade min far roa familjen under långa bilresor (detta var före cd-spelarnas tid) med frågesport om Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Bilden av den unge Gustav som svensk frihetshjälte på flykt undan danska knektar genom logar och dass gnuggades in i min och min brors barnahjärnor.

Till det nationalistiska lades en behaglig kittling av vår lokalpatriotism. För till vilka var det Gustav vädjade för ett land i nöd, vilka var det som be­segrade danskarna i slaget vid Brunnbäcks färja 1521? Dalkarlarna förstås. Att samma dalkarlar tre gånger – 1525, 1527 och 1531 – gjorde uppror mot Gustav när han väl blivit kung var något som förbigicks med diskretion i vår familj.

Samma storsvenska, av den lutherska reformationen färgade, berättelse hamrades in i oss i folkskolan. Inte bara Kristian Tyrann utan också 1500-talets svenska katolska kyrkohierarki, med ärkebiskop Gustav Trolle i spetsen, utmålades som nationens fiender. Också på fritiden trummades budskapet in, med Zacharias Topelius formidabla propagandastycke ”Fältskärns berättelser”. Topelius lömske jesuitpater Hieronymus följde med mig mentalt ända upp i 20-årsåldern. Att då träffa en livslevande jesuit blev en chock. Inte kunde väl denne attraktive, mörklockiga, vänsterradikale irländske sociolog tillhöra katolska kyrkans kommandotrupper? I smyg spanade jag efter dolken, den där som skulle genomborra den ädle Gustav Adolfs hjärta.

Annons
Annons

Gunnel Vallquist, författare, Proustöversättare och ledamot av Svenska Akademien, har skrivit att hon i tonåren började undra om allt negativt hon hört om katolicismen verkligen var sant. Hon ­undersökte saken, fann att så inte var fallet och ­konverterade. Själv blev jag i gymnasiet misstänksam mot den snabbhet med vilken reformationen verkade ha slagit rot i vårt land. Hur kom det sig att Johan III:s ”Röda bok”, försöket att återinföra en modifierad form av katolsk liturgi, avvisades så ­bestämt av folk och prästerskap? Sverige hade dock, något ohistoriskt uttryckt, varit katolskt i århundraden, lutherskt bara i några decennier.

Segrarna skriver som bekant historien. I svensk, också svenskkyrklig, historieskrivning framhålls reformationens positiva sidor. I förordet till den fina lilla boken ”Reformationstidevarvet – sett från Siljans horisont” (Vincent förlag) av Sune Garmo, komminister emeritus i Rättvik, skriver Mikael ­Mogren, biskop i Västerås stift: ”Reformationen var startskottet för den svenska välfärdsstaten. Fokusering på Bibel och lärande drev på läskunnigheten i landet. Den myndiggjorda människan klev fram under seklerna efter reformationen. Inom vård, skola och omsorg utgjorde kyrksocknen grunden för det lokala samhällsbygget.” Det ligger mycket sanning i detta. Den samhällsmodell byggd på tillit och gemensamt ansvar som präglat Sverige har rötter som går längre tillbaka än Per Albin Hanssons folkhem. Här finns fröet till den kommunala självstyrelsen och förklaringen till att svenska kvinnor idag, i ett land med föräldraförsäkring och anställningsskydd, föder betydligt fler barn än italienskor och maltesiskor, den katolska kyrkans uppmaningar till trots.

Annons
Annons

Men så klinisk/kirurgisk som reformationen ­beskrevs i skolans historieböcker var den naturligtvis inte, i Sverige lika lite som i andra europeiska länder. Den glättade bild som förmedlades till oss dolde en utdragen process, smärtsam och komplex, med betydande inslag av våld och kulturförstörelse. Det är denna motbild som målas upp med tydlighet i ”Doften av rykande vekar. Reformationen ur folkets perspektiv” (Artos), en antologi utgiven till 500-årsminnet av Martin Luthers berömda uppspikande år 1517 av de 95 teserna mot avlatshandeln på Wittenbergs slottskyrkodörr. Boken är redigerad av Magnus Nyman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, och Fredrik Heiding, jesuitpater och lärare vid det katolska Newmaninstitutet (Nyman har tidigare givit ut ­boken ”Förlorarnas historia. Katoskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina”).

Nyman och Heidings huvudtes är att reformationen i Sverige var ”en kulturrevolution som genomfördes gradvis och övervägande mot folkflertalets önskan, en kulturrevolution i bemärkelsen att många centrala aspekter i tidigare generationers liv under en relativt begränsad period i grunden förändrades. Det sinnliga och kroppsliga trängdes ­undan för en mer abstrakt religiös tro.”

Det sistnämnda påståendet är utan tvivel sant. En väsentlig skillnad mellan katolsk tro och luthersk är att den katolska lagt större vikt vid tron och nåden som förmedlad via sinnena och fysiska handlingar, medan den lutherska betonat Ordet, det vill säga Bibeln, nåden som gåva av Gud, andlighet och predikan. Det är skillnader som reds ut pedagogiskt, med en polemisk udd, i ”Doften av rykande vekar” av Anders Piltz, dominikan, författare och professor emeritus i latin vid Lunds universitet, i den vackra texten ”Örat tar över. Trons avmaterialisering på 1500-talet”. För Luther var de katolska ­bruken – inte bara avlatsbrev utan också vigvatten, rökelse, radband, knäfall, elevation av nattvardsbrödet, karnevaler, processioner etcetera – en ­Djävulens vidskepelse som skulle lura okunniga människor bort från den rätta tron. För Piltz är kroppsspråket i katolsk liturgi nära förbundet med kristendomens kärna, inkarnationen. Reformationens avliturgisering blir för honom en brutal attack på folkfromheten. I förlängningen leder den till den sekulära humanismen.

Annons
Annons

Gränsen mellan religiös tro och kultur är flytande. Utan tvivel gick stora delar av den medeltida kulturen i Sverige förlorad vid reformationen, inte minst genom stängningen av klostren. Litteratur­vetaren och författaren Ebba Witt-Brattström ­beskriver i sin bok ”Heliga Birgitta – I dig blev den store Guden en liten pilt” (2003) det medeltida ­Vadstena som norra Europas kulturella centrum. Med birgittasystrarnas skrivande föds, säger hon, den svenska litteraturen. Ingrid Hedström, redaktör på Riksarkivet, påpekar i ett av de intressantaste bidragen i ”Doften av rykande vekar” att skrivandet, inklusive kopiering, var en av systrarnas viktigaste arbetsuppgifter. Skrivandet sågs som en andlig handling. Systrarna förutsattes ha kompetens för uppgiften utan manlig undervisning. När klosterbiblioteket plundrades blev sönderrivna hand­skrifter förladdningar i knektarnas bössor.

Att reformationen i Sverige genom­fördes uppifrån, på överhetens påbud, råder det inget tvivel om. Men genomfördes den verkligen, som ­Nyman och Heiding hävdar, ”över­vägande mot folkflertalets önskan”? Det vet vi inte. Magnus Berntson, docent i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, ställer frågan rakt av och konstaterar, liksom Piltz, att källäget är för sprött för att man ska kunna uttala sig om ”folkflertalets” uppfattning. Att folkligt motstånd fanns mot förändringarna är otvetydigt, därom vittnar dalupprororen och Dackefejden. Men reformationen var ett projekt där storpolitik och religion vävdes samman. Säkerligen kan ett civilsamhälle med transnationella lojaliteter (kloster, ordnar, gillen) har setts som ett hot mot stabiliteten i den nationalstat som nu växer fram. Och också den förreformatoriska kyrkohierarkin var ju ur folkets perspektiv en överhet. Biskoparna var riksråd, med fasta län och slott och en framskjuten politisk ställning. Prästerna var ett mellanled. Garmo beskriver hur Siljansförsamlingarnas kyrkoherdar kanar hit och dit i de kyrkopolitiska vindkasten.

Annons
Annons

Kontinuitet fanns och finns. Berntson påpekar att mycket av senmedeltidens kulturella uttryck kom att leva kvar i Sverige också efter reformationen. Svenska kyrkor liknar, med skulpturer och målningar, de katolska mer än de tyska evangeliska. Mariagestalten trängdes officiellt tillbaka, men ­levde kvar i allmogekvinnornas kultur, bland annat i namnen på de älskade korna. Hur många vet att folkvisan ”Limu limu lima” är en rest av en medeltida Mariahymn med ett nittiotal verser, som sjöngs över hela Europa?

Kunskap är nödvändig för att bryta ner stereo­typer och fördomar. Därför är den kunskapsrika motbild som tecknas till den förenklade propagandabilden av reformationen i ”Doften av rykande ­vekar” nyttig för den svenska självförståelsen. Men den är också en partsinlaga. Också motbilden ­måste granskas kritiskt, nyanseras och sättas in i ett sammanhang. 1400- och 1500-talen är en brytningstid i hela Europa. Den absoluta furstemakten, kungamakten av Guds nåde, träder fram som politisk modell. Också påvedömet utvecklas till en absolut monarki. Det var en våldsam tid. Kättare brändes på bål i det katolska Europa. Den spanska reconquistan under Ferdinand och Isabella var förmodligen brutalare än den lutherska reformationen i Norden.

Att sitta fast i bitterhet och snäv konfessionalism, som vissa bidragsgivare till ”Doften av rykande vekar” tycks göra, är förstås meningslöst. Både den katolska kyrkan och samfunden som sprang fram ur reformationen har gjort en lång resa mot försoning. Det är den som påven Franciskus i oktober kommer till Lund för att fira. I mitt fall har år av umgänge med katoliker gjort mig till en bättre lutheran, medveten om traditionen som format mig men också om att skiljelinjer inte bara går mellan utan också inom samfund. Fredrika Bremer, medlem i Svenska kyrkan, sa när hon 1859 av en kardinal fick frågan om varför hon inte var romersk katolik: ”Jag anser mig mer katolsk än så.” Jag undrar om inte påven Franciskus skulle ha hållit med.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons