Annons

Mellantid. Om att fylla 50Vad får egentligen sägas om klimakteriet?

Det värsta som kan hända en kvinna – så framställs ibland klimakteriet. Marina Benjamin har skrivit om ämnet i en personlig, bildad och skarp essä om ämnet, där hon utgår från medicinhistoria, psykologi – och sin egen svarta humor.

Under strecket
Publicerad

Marina Benjamin (född 1964) är brittisk författare och kulturjournalist. Hon har gett ut fyra böcker, ”Mellantid” är den första på svenska.

Foto: Soren Levy-SandsBild 1 av 1

Marina Benjamin (född 1964) är brittisk författare och kulturjournalist. Hon har gett ut fyra böcker, ”Mellantid” är den första på svenska.

Foto: Soren Levy-SandsBild 1 av 1
Marina Benjamin (född 1964) är brittisk författare och kulturjournalist. Hon har gett ut fyra böcker, ”Mellantid” är den första på svenska.
Marina Benjamin (född 1964) är brittisk författare och kulturjournalist. Hon har gett ut fyra böcker, ”Mellantid” är den första på svenska. Foto: Soren Levy-Sands

Mellantid. Om att fylla 50

Författare
Marina Benjamin
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

Övers: Emeli André 256 s.

Det var på en chefskurs. Den som talade höll hög nivå, men ingen i rummet lyckades lyssna.

Istället stirrade vi som förhäxade på den röda fläck som snabbt spred sig i grenen på hennes ljusa jeans. Det blev några timmar av självrannsakan: Om vad vågar du tala högt och om vad vill du viska?

I pausen skyndade männen ut. Några av oss kvinnor undrade om vi kunde vara behjälpliga. Bindor? Tamponger? Springa ut och panikshoppa ett par byxor? Göra om schemat?

Nej, tack, sa hon. Alla ni är ju vuxna människor och ni vet säkert hur det kan vara i klimakteriet. Så här är det för mig. Det är ohjälpligt. Jag fixar det på lunchen.

Hon betraktar sin mage, räfflad av allt blekare ärr, och erfar hur hela hennes tillvaro riskerar att kantra mot ensamhet och kanske rent av värdelöshet

Annons
Annons

Marina Benjamins bok ”Mellantid” befinner sig långt ifrån offentliga störtblödningar. Den är en istället känslig hybrid av kulturhistoria och intim personlig essä. Under texten ligger hela tiden frågan om vad som kan beröras – och inte – när det handlar om den medelåldriga kvinnokroppen.

Författaren slungas själv in i menopausen med högsta hastighet. Hennes livmoder opereras bort och sömnlöshet, torr hy, oro, gråhår tar över fascinerande snabbt.

Hon betraktar sin mage, räfflad av allt blekare ärr, och erfar hur hela hennes tillvaro riskerar att kantra mot ensamhet och kanske rent av värdelöshet. Självkänslan får frätskador. Det enda som står till buds är hurtiga självhjälpsböcker. Som den kulturjournalist och författare hon redan är, inser hon att denna resa är värd att skildra. Den medicinska förändringen visar sig vara omöjlig att särskilja från den sociala. På livets middagshöjd har de flesta erfarenhet av relationer som eroderat. Det som nyss var så tryggt visade sig vara en fet chimär. Viktiga vänner lever med döden tätt intill sig. Att vara människa är i sanning ett åtagande. Det är ett arbete som pågår lika länge som livet varar.

Som en spårhund skyfflar Marina Benjamin runt i böcker, tidskrifter, föreställningar, medicinhistoria, psykologi. Hon har sin skarpa blick och sin gedigna bildning att utgå ifrån. Svart humor är en tillgång i berättandet, liksom fallenheten för udda detaljer och företeelser. Till en början drivs sökandet av känslan av förlust. I slutet står hon med en ny, och vackert skildrad fördjupad erfarenhet.

Annons
Annons

Marina Benjamin har ett anglosaxiskt tilltal, präglat av det välbärgade, intellektuella Londonliv som är hennes. Det händer att man som läsare längtar till den svenska idéhistorikern Karin Johannissons banbrytande studier av den mörka kontinent som föreställningarna om kvinnan och den kvinnliga kroppen utgjort och utgör. Både Benjamin och Johannisson intresserar sig för det ofta osynliga växelspelet mellan individ och samhälle, men Benjamin blir aldrig lika djärv och komplicerande.

Jag avslutar läsningen av ”Mellantid” i en sval och obestämd känsla, men samma kväll hamnar jag av en slump i ett SVT-program. Den kvinnliga programledaren tittar oss stint i ögonen och meddelar att temat för kvällen är ”osynliga kroppar” och ”spöken i kulturen”.

Zombies, tänker jag först, men ack så fel man kan ha, för jag får veta att det minsann ska handla om ”det kanske värsta som kan hända en kvinna!” Nämligen just … klimakteriet.

Våra relationer till kroppen, kvinnligheten, sexualiteten och dess förändringar är hårt knutna till klassbakgrund, social erfarenhet och självbilder. För en mediebransch inlåst i urbana medelklassnormer, ungdomskult och tilltagande narcissism kan klimakteriet förstås framstå som en utomjordisk erfarenhet. En mystisk, obegriplig och dessvärre mycket mörk kontinent.

I det ögonblicket inser jag vilken viktig bok Marina Benjamin har skrivit.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons