Annons

Sofia Lilly Jönsson:Ska vi verkligen lyssna på musik?

Foto: IBL
Under strecket
Publicerad

Jag fick ett brev från en läsare som tycker att lyssnarupplevelsen diskuteras för lite i musikkritiken.

”Musik är främst till för att avlyssnas”, skriver han. ”Sen kan den förstås också vara till för utövarens tillfredsställelse men meningen med musik är att den skall lyssnas till. Jag inser att det är besvärligt att skriva om hur andra än jag själv upplever musik men på något sätt behöver det belysas.”

Meningen med musik är att den ska lyssnas till. Är det så? Genom historien har musik i högsta grad varit till för utövarens tillfredsställelse, sånglekar, vaggvisor, nidvisor, men också den västerländska konstmusik som nu förvaltas som ett professionellt konstuttryck som vi köper på skiva har haft utövarens tillfredsställelse i fokus innan fonogrammet uppfanns. Kammarmusiken var en umgängesform. Örat har förstås alltid varit med i musikupplevelsen, men musik är så mycket mer än lyssnande.

Skivor och radio tillgängliggjorde musik som aldrig förr, i de ensligaste pörten kan en symfoniorkester spela, men det är det där med sämre utbud och längre exponeringstid. Om man har väldigt lite musik, så är man glad för den. Man fördjupar sig i den. När utbudet är oöverskådligt är det lätt att klicka sig vidare från något man inte genast gillar.

Annons
Annons

Att lyssna på musik känns därför ibland lite oengagerande. Det är musik överallt. Kanske har istället tiden kommit för att tänka på musik. Jag märker att det är dit jag dras; hellre än att bedöma en eller annan piruett på skiva läser jag en bok om musikens idéer. Så väljer jag också att läsa brevet om lyssnarupplevelsen, som en fråga om lyssnandets tänkande. Vad är det vi gör, när vi lyssnar på musik?

Ett svar är att vi erfar historien. En ny skiva med Mozarts pianokonserter nos 25 och 26 med pianisten Francesco Piemontesi hyllas av kritikerna, bland annat har den utvalts till favorit i skivguiden Gramophone. En brittisk recensent skriver: ”C-durkonserten innehåller något av det mest virtuosa Mozart skrivit, men Piemontesi får det att verka som att han spelar helt utan ansträngning. Han spelar med grace.”

Mozart skrev pianokonserterna under 1780-talet, ännu en tid för hovkulturens högkultur. Det är vid denna punkt i historien som de flesta av våra idéer om god smak formuleras. Encyklopedister försökte greppa musikens estetik i termer som påminner om den brittiske recensentens beskrivning av Piemontesi, smak som något som förefaller komma helt naturligt fastän det är i högsta grad kultiverat.

Minns hur Lady Catherine de Bourgh, den fånige Mr Collins höga beskyddarinna i Jane Austens ”Stolthet och fördom”, säger att hon visserligen aldrig lärt sig spela piano, men att hon skulle ha varit väldigt bra på det om hon gjort det. Lady de Bourgh lever kvar i i en förgången tid där hennes rang är självklar – helt utan ansträngning. När Austen sätter sin hjältinna Elizabeth Bennet vid pianot för att spela ”mycket illa” gör hon upp med idéerna om aristokratins naturgivna smak. Romanen omstörtar samhället genom att väcka löje för det högsta sköna.

Annons
Annons

Romantikerna tillförde det groteska och vilda till uppfattningen om den goda smaken, men behöll tanken att musiken skulle behaga och det är detta som modernisterna sedan utmanar. Nu ska konsten istället uppröra och väcka den slumrande njutningslyssnaren. I svensk musikdebatt formulerades på 1950-talet motsatsparet kontaktbehovet och sanningsbehovet. Enligt denna tanke drivs tonsättaren antingen av en kallelse att nå kontakt med lyssnare, eller att uttrycka en sanning inom sig själv.

Det är estetik för en musik som kunde skrivas för döva öron. Lyssnarupplevelsen underordnas sanningen. Det ska sägas att verkligheten aldrig var såhär dogmatisk, i själva verket ville de radikala tonsättarna gärna höras i radio och på scenerna. Det var bara en idé. Men idéer är viktiga.

Utan idéerna bara hör vi Mozart, och det är svårt i en annan tid. Mozart utan sin samtids idéer blir en ljudvåg hängande i luften, och musiken blir något vi ”tycker om” eller ”inte tycker om” men inte kan förklara varför. Den blir en större gåta än den är, när den bland annat är ett avtryck av tiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons