Annons

Jonas Nordin:När yttrandefriheten blev heligare än Gud

Peter Forsskåls ”Tankar om borgerliga friheten” har kallats Sveriges enda riktiga upplysningsskrift.
Peter Forsskåls ”Tankar om borgerliga friheten” har kallats Sveriges enda riktiga upplysningsskrift.

Till skillnad från idag omfattade inte den ursprungliga tryckfrihetslagen rätten att häda. Det kunskapsfilosofiska skiftet från tro till tvivel, som förpassade religionen till privatlivet, var en förutsättning för våra dagars civila rättigheter.

Under strecket
Publicerad

Förhoppningsvis är många läsare bekanta med att Sverige år 1766 och som första land i världen fick lagskyddad tryckfrihet. 250-årsjubileet uppmärksammades stort häromåret. Tryckfriheten 1766 var dock inte obegränsad, utan det var fortfarande möjligt att väcka åtal på fyra grunder: om någon publicerat något som var samhällsomstörtande, ärekränkande, osedligt eller som stred mot den etablerade statsreligionen.

Detta var inga ovanliga undantag. Just dessa fyra områden omgärdades av restriktioner i de flesta länder som fick någon form av tryckfrihetslagstiftning åren kring sekelskiftet 1800, och även där sådana begränsningar inte uttrycktes öppet var de underförstådda.

Även idag finns det gränser för tryck- och yttrandefriheten, både i Sverige och utomlands – ord kan nämligen skada likaväl som gärningar. Begränsningar av tryck- och yttrandefriheten medges också i internationella avtal. Europakonventionen om mänskliga rättigheter från 1950 förklarar att ”eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag”. Konventionen identifierar tre områden som får skyddas på detta sätt: nationell säkerhet, hälsa och moral samt ”annans goda namn och rykte eller rättigheter”.

Annons
Annons

Den uppmärksamme noterar att ett område här inte nämns, nämligen religionen. I dagens västliga demokratier ges religionen normalt inte något särskilt skydd i yttrandefrihetslagstiftningen och uppenbarligen har något hänt under de senaste 250 åren – men vad?

Det korta svaret är att det var 1700-talet som hände. Detta upplysningens sekel är den stora vattendelaren i Europas idéhistoria – när vi talar om politik och samhälle finns det ett före och ett efter 1700-talet. En politiker från 1600-talet skulle kunna tala med en politiker från antikens Rom och de skulle dela i stort sett samma vokabulär och ha samma förståelse av politikens grundläggande väsen. En 1900-talspolitiker skulle däremot inte förstå en 1600-talspolitiker.

Det här fundamentala paradigmskiftet, som visar sig i allt från politik och samhälle till konst, vetenskap och tankeliv, gör att bärande drag i Europas tankeliv bara kan förstås i växelverkan med urgamla föreställningar. Bristande kunskap om de långa linjerna riskerar att göra hela den västerländska kultur- och idéhistorien obegriplig. Det förflutna och nuet sitter ihop på sätt som inte alltid är omedelbart uppenbara.

Problemet med en politik som vilar på religiös grund är att den är oförmögen att hantera förändringar.

Under 1700-talet ställdes alla invanda föreställningar om samhället på huvudet. I äldre tid vilade politik på auktoritet, samhället byggdes uppifrån och ned och bestod av kollektiva enheter: yrkessammanslutningar, släkter, stånd. Den moderna politiken vilar däremot på samtycke, byggs nedifrån och upp och dess fundamentala beståndsdel är den enskilda medborgaren. En förutsättning för denna förändring var sekulariseringen av statsrätten; att religionen upphörde att vara en statsangelägenhet och reducerades till en privatsak. Detta är upplysningstidens enskilt viktigaste bidrag till den europeiska idéhistorien. Att statsrätten sekulariserades betyder inte att människor blev mindre religiösa, men enighet i tron ansågs inte längre vara den viktigaste förutsättningen för ett fungerande samhälle.

Annons
Annons

Varför var särskiljandet av religion och politik så viktigt? Problemet med en politik som vilar på religiös grund är att den är oförmögen att hantera förändringar. Den gudomliga ordningen är från början given och den är större än människan och måste därför alltid ha företräde. 

Det här är egentligen inte unikt för religiösa samhällsbyggen, utan gäller alla totalitära system som bygger på en ideologisk fix idé eller åskådning. Det var därför man i det poststalinistiska Sovjetunionen lika gärna spärrade in oliktänkande på mentalsjukhus som i fängelse. Att dissidenterna inte hade insett det kommunistiska systemets överlägsenhet måste ju betyda att de var vansinniga. Och vansinniga människor kan man inte straffa, de måste vårdas. Men detta betyder också att i ett samhälle som strävar mot en gudomligt (eller ideologiskt) bestämd harmoni är man inte betjänt av en fri och kritisk debatt; där behöver man bara förhålla sig till och tolka de religiösa urkunderna. Sanningen är given på förhand och inget man behöver resonera sig fram till.

En paradoxal följd av detta, åtminstone i äldre tid, är att de som försvarar censuren gör det med principiella argument medan de som vill upphäva censuren framför pragmatiska argument. England blev 1695 det första land som avskaffade förhandscensuren. Motiveringen var att censuren var ineffektiv och samhällsomstörtande skrifter kunde i stället åtalas i efterhand, ansågs det. Att censuren avskaffades innebar inte att man slutade att åtala boktryckarna och det var inte ett försvar av tryckfrihet som princip.

Annons
Annons

De som försvarade censuren gjorde det däremot med argumentet att det var de styrandes plikt att vägleda undersåtarna på samma sätt som föräldrar uppfostrar sina barn. Och det här är en viktig poäng när vi studerar det förflutna: väktarna av censur och religiös renlärighet ska inte nödvändigtvis betraktas som ondsinta. Det var deras bestämda övertygelse att de handlade med de bästa intentioner: den som känner de gudomliga sanningarna kan ju inte stillatigande och med gott samvete se sina medmänniskor störta sig i fördärvet av ren okunskap.

Men för att bryta med detta samhällstänkande behövdes någon sorts idékomplex som bevarade respekten för religionen och samtidigt införde ett dynamiskt element i politiken. Det fann man i naturrätten.

Vad Forsskål representerar är övergången från tro i en teologisk mening – där man alltså vet – till vetande i en forskande mening.

Naturrätten var ett antikt tankesystem som övertagits från romarna. När de byggde sitt imperium stötte de på många olika samhälls- och rättsordningar, men de noterade samtidigt att vissa moralregler föreföll vara gemensamma för alla folk: mord, stöld och incest var exempelvis förbjudet överallt. De måste alltså vara uttryck för en medfödd eller naturlig rättsordning. Eftersom den var medfödd måste den också avspegla en gudomlig ordning; bara gudar kan ju prägla människor före födelsen. Romarna var polyteister och toleranta och hade därför ingen bestämd uppfattning om just vems gud eller gudar som styrde världen – det skulle väl visa sig så småningom. Det väsentliga var att de lokala rättsreglerna inte stred mot de naturliga lagarna, i övrigt kunde de utformas i överensstämmelse med lokala sedvänjor. Denna pragmatism är skälet till att Palestina kunde ha både en kung Herodes och en romersk ståthållare Pontius Pilatus. Egentligen var naturrätten bara en statsteoretisk tillämpning av Platons tankar om en idévärld och en sinnevärld. Idévärlden är den gudomliga, perfekta världen, men i den värld vi upplever med våra sinnen ser vi bara dess skuggbilder.

Annons
Annons

Genom att återuppväcka detta tankekomplex kunde man med början under 1600-talet och under 1700-talet flytta ut Gud från politiken. Guds avsikter är ju oåtkomliga för förnuftet, menade även renläriga teologer, men vi kan studera dess verkningar i världen omkring oss, exempelvis genom det som den djupt religiöse Carl von Linné kallade naturens bok. Så länge de handlingar man utförde korresponderade med den naturliga lagen stod de också indirekt i överensstämmelse med den gudomliga lagen så långt den var mänskligt fattbar. Gud kunde därefter lämnas utanför samhällsdiskussionerna utan att respekten för religionen rubbades.

I Sverige och många andra europeiska länder ser man ett starkt genomslag för dessa idéer under 1700-talet. Ett spännande exempel är Linnélärjungen Peter Forsskåls rättighetsmanifest ”Tankar om borgerliga friheten” från 1759, som har kallats Sveriges enda riktiga upplysningsskrift. Redan titeln skvallrar om naturrättsligt inflytande. På nusvenska skulle pamfletten snarare ha hetat ”Tankar om medborgerliga rättigheter”, men att han talade om borgerlig frihet antyder att det fanns en annan form av frihet, nämligen naturlig frihet. I sin pamflett ägnade sig Forsskål dock uteslutande åt konkreta samhällsfrågor, alltså borgerliga friheter.

I en nyckelparagraf heter det: ”Borgerliga frihetens liv och styrka består för den skull uti en inskränkt Regering, och en oinskränkt skrivfrihet; allenast hårt ansvar stannar på allt skrivande, som utan gensägelse är oanständigt, och innehåller hädelse emot Gud, skällsord emot enskilda, och retelser till uppenbara laster.”

Annons
Annons

Här uppträder alltså återigen blasfemi, ärekränkning och osedlighet, och Forsskåls tolerans i trosfrågor är inte uppenbar. Men i en senare paragraf intog han samma förlåtande hållning till religionen som en gång romarna: ”Samvetet grundar sig väl ofta på falska meningar. Vilka ingalunda böra tålas, om de alldeles går ut på samhällens och människors fördärv, såsom jesuiternas trolösa regler. Men merendels kunna de, som ett felande samvete tycks göra farliga, bli goda medborgare, om allenast samhället lite lämpar sig efter deras villfarelse.” Alla motstridiga trosuppfattningar kan ju inte rimligen vara riktiga, menade Forsskål, men vem som har rätt och vem som har fel spelar mindre roll om religionen förpassas till den privata sfären och alla bara anpassar sig något lite till varandra i den samhälleliga gemenskapen. Det enda som måste bekämpas är när religionen blir samhällsfördärvlig.

Vad Forsskål också representerar är övergången från tro i en teologisk mening – där man alltså vet – till vetande i en forskande mening – där alla sanningar är preliminära och vi tror oss veta tills vi blir överbevisade genom någon ny teori som förklarar världen bättre. Detta har också varit den kunskapsfilosofiska hållning som gått hand i hand med sekulariseringen de senaste tvåhundra åren och som genom att förpassa religionen till privatlivet mer än något annat varit en förutsättning för den yttrandefrihet och de andra civila rättigheter som vi åtnjuter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons