Annons

Vid kris, i viktiga lopp, tar hon fram allra sista kortet

Mot slutet av ett 24-timmarslopp kan Maria Jansson tänka ”jag är en stridsvagn”.
Mot slutet av ett 24-timmarslopp kan Maria Jansson tänka ”jag är en stridsvagn”. Foto: Lisa Arfwidson

Vissa mentala strategier topplöpare inom ultrasport tar till låter knasiga. Som att tala med en död kanin eller intala dig att du är en stridsvagn. Men ”självpratet” fyller flera funktioner.

Under strecket
Publicerad

Johan Plate, mental tränare.

Foto: PrivatBild 1 av 4

”Det är en hårfin linje mellan idioti och pannben. Jag har hållit på så länge att jag vet när jag ska ta smärtan på allvar”, säger Maria Jansson, dubbel Europamästare i 24-timmarslöpning.

Foto: Lisa ArfwidsonBild 2 av 4

Rune Larsson.

Foto: Cecilia Liljeton/TTBild 3 av 4

Maria Jansson kan be någon hålla upp en sida ur en rosa klippbok med bilder på personer som betyder mycket för henne vid varvning, eller att en supporter skriver något på en post-it lapp och räcka henne. Pappakortet drar hon bara när hon känner sig riktigt slut.

Foto: Lisa ArfwidsonBild 4 av 4

Maria Jansson klarar att springa i 24 timmar. Hon är så bra på det att hon har två EM-guld och ett VM-brons i sporten.

Hon är också officer och började sin karriär på stridsvagnskompaniet på P4 i Skövde. När det är riktigt jobbigt mot slutet av ett 24-timmarslopp kan hon tänka ”jag är en stridsvagn”.

– Det låter förstås jättekonstigt, men en stridsvagn är bland det hårdaste som finns. Du framför 62,5 ton fordon med en 12-centimeters kanon. Stridsvagnen kör genom lera och mejar ner träd – det är bara stenhårt. Det är den känslan jag vill åt.

I helgen tävlade hon i Athens Ultramarathon Festival där hon kom tvåa på 24-timmars och kvalade in till EM i september.

– Det var ett tufft underlag som tärde rätt hårt på mina ben, så jag sänkte farten och hade fokus på att härda ut och inledningsvis nå 215 kilometer.

Loppet gick på en enkilometersbana och när det var 100 kilometer kvar till målet började hon räkna ner varven.

– Det tog lite tid men samtidigt var det en bra strategi eftersom jag hela tiden rörde mig mot målet. Det jag sa till mig själv var: Här och nu, fokus på rätt saker, en sak i taget.

Annons
Annons

Johan Plate, mental tränare.

Foto: PrivatBild 1 av 1

Ingen springer ultralopp för priserna, de är oftast påvra. Det var utmaningen som fick Maria Jansson att under 24 timmar springa 218 kilometer.

– Den här gången fick jag en fin pokal, men det bästa var nog att vi hade platser vid nödutgången på flyget vilket innebar sjukt mycket benutrymme på vägen hem, säger hon.

Johan Plate, mental tränare.
Johan Plate, mental tränare. Foto: Privat

Johan Plate, idrottspsykologisk rådgivare, har jobbat med mental träning i 30 år inom många olika sporter, bland annat med uthållighetsidrottare.

– När vi jobbar med positiva affirmationer gör vi det ofta utifrån ett tidigare prestationstillstånd, där man var bekväm och mådde bra. Det får inte bli larvigt så att jag inte känner igen mig. Man kan inte ha affirmationen stridsvagn om man är balettdansör.

Ett annat råd som Johan Plate ofta använt i sitt coachande är ”träna med tanke och tävla med känsla”.

– När man ska coacha någon vid tävling ska man inte gå in på detaljer och teknik, då kommer man garanterat att stöka till det för dem. Bättre är att använda en affirmation som ”spring som en gasell”.

Det kan vara enkla saker som ”det går bra”. Jag kan tänka det, men är det riktigt illa säger jag det rakt ut.

Maria Jansson brukar för sin del både ha en noga planerad struktur och laborera med känslor när hon tävlar.

– Det passar mig. Jag är strukturfascist, jag är ju officer.

Men det ”självprat” som handlar om att locka fram en känsla sparar hon till tävlingar. Nöter man ut dem på träning finns det risk för att de inte fungerar när det väl gäller.

Andra halvan av ett 24-timmarslopp börjar själva tävlingen för Maria och då kan hon kan behöva konversera med sig själv.

Annons
Annons

”Det är en hårfin linje mellan idioti och pannben. Jag har hållit på så länge att jag vet när jag ska ta smärtan på allvar”, säger Maria Jansson, dubbel Europamästare i 24-timmarslöpning.

Foto: Lisa ArfwidsonBild 1 av 2

Rune Larsson.

Foto: Cecilia Liljeton/TTBild 2 av 2

– Det kan vara enkla saker som ”det går bra”. Jag kan tänka det, men är det riktigt illa säger jag det rakt ut.

”Det är en hårfin linje mellan idioti och pannben. Jag har hållit på så länge att jag vet när jag ska ta smärtan på allvar”, säger Maria Jansson, dubbel Europamästare i 24-timmarslöpning.
”Det är en hårfin linje mellan idioti och pannben. Jag har hållit på så länge att jag vet när jag ska ta smärtan på allvar”, säger Maria Jansson, dubbel Europamästare i 24-timmarslöpning. Foto: Lisa Arfwidson

Rune Larsson, ultralöpare och föredragshållare inom motivation, brukar berätta historien om den döda kaninen från ett lopp i Lund där han skulle springa tio mil på en varvbana om tio kilometer.

– När jag sprungit nio km på en tiokilometersbana låg där en liten död kanin. Första tanken var ”vad äckligt med en död kanin där vi ska springa”.

Om man har gjort riktigt bra ifrån sig gör det ont i hela kroppen.

Men sen funderade han på vad han lärt sig av sin mentale tränare och lät kaninen bli ett redskap.

– Jag hade tvivel om jag skulle orka springa hela loppet. Då kom jag på att jag kunde hitta på saker att säga till kaninen för att skingra tankarna. Första varvet sa jag ”Gick du ut för hårt i början, eller varför dog du?”

Nästa varv frågade han kaninen om den tävlade för Solvikingarna, en löparklubb där alla var vegetarianer. Så fortsatte det. På tionde varvet läste han en liten dikt för kaninen.

Rune Larsson.
Rune Larsson. Foto: Cecilia Liljeton/TT

Kaninpratet fyllde två funktioner. Förutom att skingra tankar om trötthet så delade den upp loppet i tio delar. Tio enmilslopp är enklare att hantera än ett tiomilalopp.

Så länge man är igång fungerar kroppens egna smärtlindring och ultralöpare kan springa chockerande länge med till exempel skoskav. Men stannar de och vilar för länge är det kört – för att inte tala om efter målgången.

Annons
Annons

Maria Jansson kan be någon hålla upp en sida ur en rosa klippbok med bilder på personer som betyder mycket för henne vid varvning, eller att en supporter skriver något på en post-it lapp och räcka henne. Pappakortet drar hon bara när hon känner sig riktigt slut.

Foto: Lisa ArfwidsonBild 1 av 1

– Om man har gjort riktigt bra ifrån sig gör det ont i hela kroppen, säger Maria Jansson.

Då säger jag till mig själv ”pappa gav inte upp, då ger du fan i mig inte upp”.

Johan Plate poängterar att i modern idrottspsykologi försöker man inte förneka smärtan utan arbetar med något som kallas mental beredskapsträning. Det handlar om att man ska förhålla sig till det man känner och tänker – inte trycka bort känslan.

– Då kan distraktion vara ett exempel, man tänker på annat. Eller så ersätter man tankar om trötthet och smärta med en annan tanke. ”Det här har jag klarat förut och det kan jag klara igen.”

Maria Jansson har ett allra sista kort som hon bara drar i viktiga lopp om hon är nära att vilja bryta. Det är det minne som berör henne mest.

Maria Jansson kan be någon hålla upp en sida ur en rosa klippbok med bilder på personer som betyder mycket för henne vid varvning, eller att en supporter skriver något på en post-it lapp och räcka henne. Pappakortet drar hon bara när hon känner sig riktigt slut.
Maria Jansson kan be någon hålla upp en sida ur en rosa klippbok med bilder på personer som betyder mycket för henne vid varvning, eller att en supporter skriver något på en post-it lapp och räcka henne. Pappakortet drar hon bara när hon känner sig riktigt slut. Foto: Lisa Arfwidson

– Då tänker jag på min pappa som gick bort för snart sju år sedan och som hade Parkinson sista åren i sitt liv. Det var svårt att stå bredvid och se hur han bröts ned av sjukdomen, men han klagade inte en dag i sitt liv. Då säger jag till mig själv ”pappa gav inte upp, då ger du fan i mig inte upp”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons