Annons

Näringslivschef: ”In med känslorna i planeringen”

Man ska lyssna på medborgarna och fråga sig vad som ”skaver”, menar Gustav Fridlund.
Man ska lyssna på medborgarna och fråga sig vad som ”skaver”, menar Gustav Fridlund. Foto: Lars Pehrson

I Botkyrka ska känslorna upp på bordet. Näringslivschefen Gustav Fridlund har tagit fasta på de egna erfarenheterna efter en konfliktsituation i kommunen och doktorerat på att använda känslor i jobbet som samhällsplanerare.

Under strecket
Publicerad

Gustav Fridlund, näringslivschef i Botkyrka kommun sydväst om Stockholm, uppmanar chefskolleger att låta känslan bli en del av den egna mentala processen.

Foto: Lars Pehrson

På Gustav Fridlunds skrivbord trängs post it-lapparna, där han antecknar ”skavningar” som kanske ska tas upp på kommande möten.

Foto: Lars Pehrson

Gustav Fridlund hade beställt in en kopp kaffe på ett fik i Alby och reagerade inte just då på vad de pratade om vid bordet intill.

Han var kommunens utvecklingsledare sedan några år och mitt uppe i att göra Botkyrka till en mer attraktiv plats. Samtidigt pågick diskussioner om hur man skulle finansiera det eftersatta miljonprogrammet i bostadsområdet Alby. Planen att sälja en del av lägenhetsbeståndet tyckte han var logisk.

”Vem gör dom det här för? Inte för oss som bor här i alla fall” råkade Gustav Fridlund höra på caféet. Sedan hastade han vidare till ett möte.

Strax därefter var gräsrotsrörelsen ”Alby är inte till salu” igång för fullt.

– En del av det som rörelsen uttryckte påminde om känslan som hade gnagt också i mig: ’För vem utvecklar vi platsen?’. Ja, för vem? Kanske hade vi inte lyssnat tillräckligt.

Avvikelser från det som uppfattas som rådande måste upp på bordet.

Gustav Fridlund har sedan dess blivit Botkyrkas näringslivschef och doktorerat på hur känslor skulle kunna vara en resurs när man arbetar med planering i en svensk kommun. Han kallar de där vaga förnimmelserna om att något känns fel för ”skavningar”. Sådana där aningar om problem därute som är lätta att vifta bort för att de stör när alla är överens och vill komma framåt i en tidspressad beslutsgång.

Annons
Annons

Gustav Fridlund, näringslivschef i Botkyrka kommun sydväst om Stockholm, uppmanar chefskolleger att låta känslan bli en del av den egna mentala processen.

Foto: Lars Pehrson

Men särskilt då, poängterar han, ska man stanna upp och gemensamt fråga sig: Vad är det vi lämnar därhän och bedömer som ointressant? Vad är det vi omedvetet missar? Vad är det som känns?

– Som planerare förväntas vi göra saker effektivt och sikta mot tydliga mål. Och visst ska vi agera väldigt rationellt – det är den miljön vi verkar i. Men avvikelser från det som uppfattas som rådande måste upp på bordet, säger Gustav Fridlund.

Det var precis det som inte hände efter det han hade hört i Alby. Processen med att göra Botkyrka attraktivt gick ju så bra. De hade fått dit kultur och kreativa näringar; nu ville företag etablera sig och andra kommuner göra studiebesök. I början uppfattade han bara att de var på rätt väg. Kommunen låg i framkant och att jobba med ”platsattraktivitet” var spännande.

– Och så exploderar en annan händelse framför mig – konflikten i samband med försäljningen av fastigheter på Albyberget.

Gustav Fridlund, näringslivschef i Botkyrka kommun sydväst om Stockholm, uppmanar chefskolleger att låta känslan bli en del av den egna mentala processen.
Gustav Fridlund, näringslivschef i Botkyrka kommun sydväst om Stockholm, uppmanar chefskolleger att låta känslan bli en del av den egna mentala processen. Foto: Lars Pehrson

– De boende var förbannade och kände sig inte lyssnade på. Sånt kan också uppfattas som jobbigt och obekvämt. Vi hade ju haft så goda intentioner – men de föll inte väl ut.

Rollen som offentlig tjänsteperson är komplex. Gustav Fridlund beskriver hur han rör sig mellan politiska uppdrag, maktstrukturer, tjänstemannaorganisation, aktörer på platsen, händelser i världen – och sin inre kompass. Och den måste få stöd för att man ska klara ”en av de svåraste uppgifter som finns – det gemensamma samhällsbygget”, menar han.

Annons
Annons

– Det kan låta banalt att lyfta upp vardagliga känslors betydelse, men i rollen som tjänsteperson och planerare ställs man alltid inför moraliska, etiska vägval. Då behöver man lyfta upp sin kompass för hur man tar sig an sitt arbete.

Nästan all förändring börjar med en känsla. Känslorna är ju kunskap som säger något som vi redan har inom oss men ännu inte satt ord på.

Nej, han tror inte att man ska bygga stora modeller för att ta in känslornas roll i kommunplaneringen, men definitivt justera hur de hanteras i praktiken. För att bli mer ”praktiskt klok” ska man vårda sina skavningar, särskilt om de är återkommande, säger han. ”Upp med dem på bordet, bara.”

Själv brukar han skriva ned dem på en post it-lapp, som en dagbok mini. Sedan avgör han om de är något han ska lägga åt sidan eller ta med till nästa enhetsmöte.

– Det är inte säkert de är intressanta i sig, däremot kanske en ingång till att agera mer praktiskt klokt i en specifik situation.

Det är lätt att se hur sociala rörelser är känslodrivna. Är det en stor skillnad mot hur känslor fungerar för politiker och tjänstepersoner?

– Nästan all förändring börjar med en känsla. Känslorna är ju kunskap som säger något som vi redan har inom oss men ännu inte satt ord på. De kan vara en signal om en ny möjlighet, som behovet av innovation – ’starta’ – eller behovet av nödbroms – ’sluta’.

Då finns en svårare fråga – vad är det vi inte uppfattar? Vad kan verka ointressant?

På kommunen finns redan statistik, data, utredningar, rapporter och protokoll, säger han. Arbetet fungerar redan rationellt och målstyrt. Känslor, understryker Gustav Fridlund, är bara ytterligare en komponent i beslutsfattandet, en legitim kunskapsform för att få fram det som trängs bort – av att ”alla” tycker att de är på ”rätt” spår, upptagna av att det de gör är kul och intressant, lustfyllt och meningsfullt.

Annons
Annons

På Gustav Fridlunds skrivbord trängs post it-lapparna, där han antecknar ”skavningar” som kanske ska tas upp på kommande möten.

Foto: Lars Pehrson

– Då finns en svårare fråga – vad är det vi inte uppfattar? Vad kan verka ointressant?

När han ser tillbaka på ”Alby är inte till salu”-konflikten vet han att fler kände på sig att de höll på att missa något viktigt under den där tiden. Fler anade att det fanns en obesvarad fråga ute bland Botkyrkaborna.

– Tänk om jag hade agerat bättre på mina skavningar i ett tidigare skede, tagit hand om dem utifrån min blick och min kompass. Det hade aldrig lett till konsensus med aktörerna, det gör det aldrig. Men kanske hade jag kunnat justera mina uppdrag och lyfta in konfliktpunkter i vår verksamhetsutveckling.

Vad heter dina skavningar just nu?

Gustav Fridlund funderar. Han är noga med hur han svarar och tänker länge på frågorna.

– Jag har ett antal på mitt skrivbord, det är därför jag blir tyst. Men jag kan nämna en liten, som jag inte agerat på alls. Vi har i Botkyrka kommun såna här, säger han, reser sig och tar upp en penna ur ett ställ på konferensbordet.

– Av plast! Jag har tyckt att vi har viktigare saker att prata om, men i takt med miljö- och klimatdiskussionerna kan såna här vardagliga föremål generera ett bredare samtal.

Han uppmanar numera sina kolleger att låta känslan bli en del av den egna mentala processen. Ta med skavningarna när ni är ute och går, föreslår han, bolla dem med en kollega, ta upp dem med chefen, låt dem bli tema på en planeringsdag. Finns bättre alternativ? Håller vi på att göra något över huvudet på dem som bor här? Vem är det som samtidigt förlorar?

Poängen är att få känslors betydelse att bli legitim eftersom svaga signaler och skavningar finns hela tiden.

– Poängen är att få känslors betydelse att bli legitim eftersom svaga signaler och skavningar finns hela tiden.

Och med det hoppas Gustav Fridlund på att uppgradera den klassiska byråkraten – från den som ”sorterar bort alla irrationella känslor”, enligt filosofen Max Webers definition, till den som gör tvärtom, låter irrationella känslor vara en del av rollen.

– Vi behöver öva på praktisk klokhet så vi kan avgöra vad som är viktigast i en specifik situation. Och då är det ingen idé att hålla känslorna utanför. De kommer att finnas kvar tills de poppar upp på andra sätt. Nej, in med dem i maskineriet, bara. In med känslorna i planeringen.

På Gustav Fridlunds skrivbord trängs post it-lapparna, där han antecknar ”skavningar” som kanske ska tas upp på kommande möten.
På Gustav Fridlunds skrivbord trängs post it-lapparna, där han antecknar ”skavningar” som kanske ska tas upp på kommande möten. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons