Annons

Jonas Andersson:Nationalism, satanism och becksvarta toner

Den extrema black metal-subkulturens växande popularitet väcker frågor om varför så många unga vill fly in i atavistiska drömmar om vikingar och troll. I en ny doktorsavhandling görs ett försök att utreda släktskapen mellan black metal-scenen i Norge och landets nationalromantik och historiska mytologi.

Under strecket
Publicerad

Det norska black metal-bandet Gorgoroth under en konsert 2011.

Foto: Alina Sofia Bild 1 av 2

Theodor Kittelsens teckning  ”Op under fjeldet toner en lur” (1900), som även prydde omslaget till Burzums skiva ­”Filosofem” (1996).

Bild 2 av 2

Det norska black metal-bandet Gorgoroth under en konsert 2011.

Foto: Alina Sofia Bild 1 av 1
Det norska black metal-bandet Gorgoroth under en konsert 2011.
Det norska black metal-bandet Gorgoroth under en konsert 2011. Foto: Alina Sofia

Mord, självmord, kyrkbränder och gravskändningar gjorde på 1990-talet norsk black metal till ökänd subkultur. Idag är black metal etablerad huvudfåra. Från att ha betraktats som ett oroande tidens tecken har svartmetallen blivit en given del av norskt kulturliv och norsk kulturindustri. 

Vissa gärningar i det förgångna har dock med tiden fått en i det närmaste mytisk status och fortsätter att en aning osunt bidra till lockelsen kring genren. Särskilt mytomspunnet har det norska bandet Mayhem varit. Under 90-talet drabbades gruppen av ett par spektakulära dödsfall – först sångaren Per ”Dead” Ohlins självmord i april 1991 och sedan mordet på gitarristen Øystein ”Euronymous” Aarseth i augusti 1993. Beryktat är när Aarseth påträffar Ohlin skjuten i huvudet med ett hagelgevär och får infallet att fotografera kroppen i pr-syfte – ett av fotona hamnar senare på ett skivomslag. Omtalat är också hur Aarseth samlar på sig benbitar från den sönderskjutna skallen, för att sedan dela ut dem som något slags reliker bland utvalda personer i svartmetallkretsen. Två år senare inträffar vad som ska bli en av svartmetallens mest beryktade händelser, när Aarseth blir brutalt knivhuggen till döds av Varg Vikernes i enmansbandet Burzum.

Annons
Annons

Även om Norge intar en särställning är black metal knappast ett exklusivt norskt fenomen. Liknande kulturyttringar uppstod i andra länder vid ungefär samma tid – inte minst i Sverige. Själva namnet black metal myntades av den brittiska gruppen Venom i början på 80-talet och avsåg då bandets primitiva hårdrock. Men namnet kom sedermera att genrebeteckna metal-band som i likhet med Venom gör betydande bruk av en satanistisk tematik och symbolik. Venoms satanistbuskis utspelade sig emellertid långt från det gravallvar som präglade den norska svartmetallscenen vid 90-talets början. 

Norsk black metal var delvis en reaktion på den besläktade genren death metal, som börjat vinna en i vissas tycke oklädsamt stor publik. Att black metal kom att bli minst lika mainstream som sin kusin kan därför betraktas som lite ironiskt. Ljudmässigt markerade svartmetallen avstånd gentemot dödsmetallens jämförelsevis polerade produktion genom ett rått och primitivt sound, frambringat under enkla tillkomstbetingelser. Man hade heller inte lika nedstämda gitarrer, vilket resulterade i ett tunnare ljud. Sångtekniskt var olikheten mellan döds- och svartmetall påfallande: på dödsmetallens mörkt gutturala så kallade growls, svarade svartmetallen med ångestridna skrik. 

Svartmetallen lade därutöver stor vikt vid de sataniska, misantropiska och för örat paradoxalt nog ganska svåruppfattade sångtexterna. Därtill fanns markanta skillnader av visuell art: dödsmetallmusikerns alldagliga jeans och t-shirt framstår som en ganska torftig scenkostymering vid sidan av svartmetallmusikerns svartvita ”liksmink”, blod och benknotor, rostiga spikar och kromade benskydd.

Annons
Annons

Trots att black metal kan verka som en snäv genre rymmer den ett betydande mått musikalisk variation. Stilbildande för en rå garagerocksvariant (med tydliga influenser från svenska Bathory) var Darkthrone med skivan ”A blaze in the northern sky” från 1992. Gruppen Emperor utvecklade i stället en melodiös variant med inslag av keyboards och stråkar. Det kommersiellt framgångsrika Dimmu Borgir har fullföljt denna linje – ett pampigt arrangemang med inhyrda symfoniorkestrar för tankarna till dramatisk filmmusik. Sedan finns en mängd ytterligare varianter som med avseende på spelstil och/eller tematisk inriktning klassificerats i småskurna subgenrer. Så har exempelvis band som lämnat satanismen bakom sig till förmån för en fornnordisk tematik hamnat i kategorin ”hednisk black metal”.

En första omfattande redogörelse i bokform för svartmetallkulturen såg dagens ljus redan på 90-talet, med Michael Moynihans och Didrik Søderlinds blandning av rockjournalistik och true crime-reportage i ”Lords of chaos: The bloody rise of the Satanic metal underground” (1998, reviderad och utökad upplaga 2003). Boken är nu åter aktuell genom Jonas Åkerlunds filmadaption ”Lords of chaos” (2018). En rad böcker om black metal har följt på Moynihans och Søderlinds översikt. Ofta rör det sig om journalistiska framställningar av lika delar rock- och kriminalhistoria. Under de senaste årens bokutgivning om black metal märks emellertid en tendens att lägga större vikt vid musiken än på de våldsamheter som kringgärdat den – ett exempel är den brittiske rockjournalisten Dayal Pattersons ”Black metal cult”-böcker. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

På senare tid har black metal även väckt intresse inom akademin. Konferenser har anordnats, tidskrifter utgivits, och avhandlingar skrivits. I den färska doktors­avhandlingen ”Norges våpen. Cultural memory and uses of history in Norwegian black metal” (Acta Universitatis Upsaliensis), söker amerikanen Christopher Thompson klargöra vari det specifikt norska i norsk black metal egentligen består, genom att undersöka hur genren förhåller sig till norsk historia och Norges ”kulturella minne”. Thompsons fokus ligger därmed mindre på de satanistiska och/eller ockulta inslagen i svartmetallen än på den fornnordiska och/eller naturromantiska tematiken. Ty minst lika viktig för svartmetallen som mörkrets furste är allfader Oden. För att nu inte tala om moder Natur. 

Enligt Thompsons beräkningar har det funnits cirka 560 norska black metal-band mellan åren 1988 och 2013. Av dessa använder ungefär två tredjedelar ett tematiskt stoff som sorterar in under någon av kategorierna nordisk mytologi och vikingar, folksagor, eller natur och landskap. Svartmetallen uppvisar därmed ett tydligt släktskap med nationalromantiken. 

Trots den kvantitativa och tämligen heltäckande ansatsen inriktar sig Thompson i praktiken främst på ett kvalitativt urval från några av genrens mer kända representanter. När Thompson definierar black metal lägger han särskild tonvikt vid den musikaliska karaktäristiken, men det musikaliska uttrycket ägnas sedan ingen större uppmärksamhet. Det må vara hänt; ämnet är historia och inte musikvetenskap – mer förvånande är möjligen att inte heller låttexterna ägnas någon mer ingående analys. Det är synd – flera av resonemangen hade sannolikt kunnat fördjupas genom en närmare titt på ett urval låttexter. Huvudfokus ligger nu i stället på skivomslagens visuella uttryck.

Annons
Annons

Theodor Kittelsens teckning  ”Op under fjeldet toner en lur” (1900), som även prydde omslaget till Burzums skiva ­”Filosofem” (1996).

Bild 1 av 1

Särskilt intressant tycks mig Thompsons analys av omslaget till Burzums skiva ”Filosofem” från 1996, och detta av flera skäl. På omslaget återges teckningen ”Op under fjeldet toner en lur” av den norske konstnären Theodor Kittelsen (1857–1914), känd för sina målningar av norsk natur och sagoväsen. Kittelsen har även illustrerat flera av Asbjørnsens och Moes folksagor. Hans bok ”Svartedauen” (1900), med dikter och illustrationer på temat digerdöden, utgör en betydande inspirationskälla för svartmetallen. Teckningen som återges på Burzums skivomslag föreställer en kvinna vid namn Prillar-Guri (eller Pillar-Guri, flera olika stavningar förekommer). Pillar-Guri var en norsk hjältinna förknippad med slaget vid Kringen 1612, som enligt legenden ska ha varnat den norska bondehären om den skotska lego­arméns ankomst med hjälp av ett så kallat prillarhorn – en lur på Kittelsens målning. 

Theodor Kittelsens teckning  ”Op under fjeldet toner en lur” (1900), som även prydde omslaget till Burzums skiva ­”Filosofem” (1996).
Theodor Kittelsens teckning  ”Op under fjeldet toner en lur” (1900), som även prydde omslaget till Burzums skiva ­”Filosofem” (1996).

Legenden kom sedermera att ingå i en nationalromantisk repertoar som en berättelse om norskt motstånd och oberoende. Under andra världskriget fick slaget vid Kringen en ny betydelse som en berättelse om motstånd mot inkräktare i det av nazisterna ockuperade Norge. När Varg Vikernes i Burzum – känd inte minst för sina uttalade nazisympatier – anknyter till legenden, kommer den i stället att handla om motstånd mot globalisering och migration. 

Annons
Annons

Därmed anas också något av problemet med Thompsons bild av black metal som något otvetydigt och oförargligt norskt att jämställa med brunost, nisseluvor och längdskidåkning. I synnerhet när Thompson hävdar att norsk identitet präglas av en egalitär individualism som också är svartmetallens blir det svårt att följa honom. Det tycks mig i flera fall förutsätta rätt stora skygglappar. 

Thompsons avhandling väcker en rad intressanta frågor som dessvärre lämnas obesvarade. Om det nu stämmer att black metal rört sig från illa beryktad subkultur till social acceptans och kulturellt erkännande – inte minst från statligt håll i Norge – vad beror detta i så fall på? Har det enbart med kommersiella framgångar att göra eller finns det andra förklaringar? 

Och hur ska man förstå uppkomsten av en så pass extrem subkultur från början – en subkultur som trots allt resulterade i ett antal brutala mord och över 50 anlagda kyrk­bränder i Norge mellan 1992 och 1996? Det har blivit något av en kliché att ställa denna skräckinjagande bild av black metal mot bilden av Norge som ett av världens rikaste länder, känt för sin jämställdhet och utdelandet av Nobels fredspris. 

Men vad är det som frambringar den här sortens reaktioner? Vad är det som får unga att uppleva moderniteten så otillfredsställande att man önskar vända den ryggen och fly in i atavistiska drömmar om troll och vikingar? Thompson använder ordet ”eskapism” om svartmetallen på mer än ett ställe men tiger om vad det i så fall är man önskar fly ifrån.

Under disputationen, som ägde rum i Uppsala i januari i år, antydde opponenten, idéhistorikern Benjamin Martin, ett möjligt svar genom att skämtsamt citera låten ”Stonehenge” från metal-parodin ”Spinal Tap”: ”Stonehenge! Where a man’s a man / And the children dance to the pipes of Pan.” ”Valhalla, I am coming!” sjöng Robert Plant i ”Immigrant song” från 1970. Det är på 70-talet, feminismens årtionde, som Led Zeppelin banar väg för det maskulina vikingtema som senare ska bli så vanligt inom hårdrocken. 

Att Norges förflutna äger stor betydelse för svartmetallen har Thompson övertygande visat. Men underökningen hade troligen tjänat på att i högre grad även ta den samtida historiska kontexten i beaktande. Flera av de teman i svartmetallen som Thompson observerat kan sättas i relation till en våg av nationalism under 90-talet, inte bara i Norge utan hela Europa. Norsk black metal har influerats av nationalromantiken – ja, men vad händer när svartmetallen mot slutet av 1900-talet använder nationalromantiskt filtrerad historia på detta sätt? Vilka nya betydelser får det? Om detta skulle jag vilja läsa mer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons