Annons
Kommentar

Anders Rydell:Nationalister har rätt – kulturarvet hotas

Mikael Arvidsson täcker över sina verk vid en protest på Länsmuseet i Härnösand.
Mikael Arvidsson täcker över sina verk vid en protest på Länsmuseet i Härnösand. Foto: Katarina Östholm

När nationalister ropar om att kulturarvet är hotat har de dessvärre rätt. Nedskärningar gör att Sveriges länsmuseer – som har ansvar för kulturminnesvården – riskerar att dö sotdöden.

Under strecket
Publicerad

Häromveckan samlades 24 personer utanför Länsmuseet i Härnösand. I händerna bar de svarta tygstycken. Inne på museet pågick ”Y-salong 2019” – som kan sägas vara en regional motsvarighet till Liljevalchs vårsalong. I samlad trupp gick gruppen plötsligt till aktion och började täcka över konstverken. Bakom aktionen låg dock inte någon konsthatande sammanslutning – utan konstnärerna själva. Det var en sorgemanifestation.

I ett upprop skrev konstnärerna: ”Vi vill inte att vårt länsmuseum ska vara ett tomt hus.” Det var ett svar på de kraftiga nedskärningar som nyligen drabbat museet – 7 av 40 anställda har varslats om uppsägning. Flera av dem har arbetat i på museet i över 20 år.

Det är ett mönster som upprepas över hela landet. Östergötlands museum gjorde sig för något år sedan av med åtta anställda. Enligt Länsmuseernas samarbetsråd har många museer halverat sin personalstyrka de senaste 20 åren.

Föreläsning av Anders Rydell: Nazisternas konstplundring – världens största kuppaccent.svd.se
Annons
Annons

Det är inte bara länsmuseerna som drabbas utan även museer i Stockholm med liknande uppdrag. På Stockholms stadsmuseum försvinner i år var fjärde anställd. Stadsmuseet i Sundbyberg har i år tvingats gå från tio till tre anställda. Och från att museet har haft öppet alla dagar kan man från och med i höst bara besöka det två eftermiddagar i veckan.

Länsmuseerna kommer framöver att ha svårt att fullföra sitt uppdrag – att över huvud taget fungera.

I våras gick företrädare för en lång rad länsmuseer ut i ett samordnat upprop och krävde handling av regeringen. Museerna befinner sig, enligt Länsmuseernas samarbetsråd, vid en farlig smärtgräns. Länsmuseerna kommer framöver att ha svårt att fullgöra sitt uppdrag – att över huvud taget fungera.

”Länsmuseerna situation” hette en av de sista rapporterna som beställdes av Riksutställningar, innan myndigheten symboliskt nog lades ner 2017. Den numera begravda rapporten är dyster läsning: ”Risken för en institutionsdöd bland länsmuseerna inom tio år om utvecklingen fortsätter.”

Rapporten varnar för en ond spiral. Museerna utarmas på personal, kompetens och resurser – vilket leder till att de får svårare att vara relevanta i samhället, med färre besökare som följd. Det leder i sin tur till ytterligare nedskärningar. En museal sotdöd.

Lönerna ökar med snitt 2,5 procent per år – anslagen bara med 1 procent.

Varför har då länsmuseerna så dålig ekonomi? När jag ringer Sverker Härd, chef på Myndigheten för kulturanalys, säger han att de inte har gjort någon särskild studie på just länsmuseerna. Däremot har en studie på länsteatrarna gjorts, där situationen är snarlik. Det handlar om enkel matematik.

Annons
Annons

Över tid har museernas kostnader ökat till följd av inflation, hyror och löneutveckling. Lönerna ökar i snitt med 2,5 procent per år – anslagen bara med 1 procent.

För dem som är insatta är det inga nyheter. Den ekonomiska utarmningen har pågått i två decennier. ”Nu har det snart gått fem år. Det är med andra ord snart dags att varsla anställda så att ekonomin kan gå ihop”, som en museichef vittnat om.

Hur mycket kan länsmuseerna krympa innan de helt upphör att fungera? Kanske vore en mer relevant fråga i sammanhanget: behöver vi över huvud taget länsmuseer?

Sveriges länsmuseer ansvarar för en ofattbar skatt, en stor del av de föremål och källor som berättar om vårt gemensamma ursprung.

Länsmuseernas uppdrag är stort. De ska både hysa forskning och expertis, men också pedagogisk verksamhet – inte minst riktad till barn och unga. De ska samtidigt omfatta samlingar från forntiden och vara en arena för samtidskonst. Fyra miljoner besöker varje år något av landets länsmuseer.

Men framför allt vårdar och skyddar museerna ett lokalt och regionalt kulturarv – de har ett särskilt ansvar för kulturminnesvården. Sveriges länsmuseer ansvarar för en ofattbar skatt, en stor del av de föremål och källor som berättar om vårt gemensamma ursprung.

I nedskärningarna har ofta den utåtriktade verksamheten prioriterats – det är arkivarierna, arkeologerna, experterna som har försvunnit. Kunskapsbasen har åderlåtits.

Att försvaga de institutioner som förvaltar och tillgängliggör vårt kulturarv i en tid då krafter i allt högre grad vill utnyttja det för politiska och ideologiska syften är inte bara naivt – det är farligt. Allt från nationalister till högerextremister brukar ropa att det svenska kulturarvet är hotat. I detta avseende har de dessvärre rätt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons