Annons

"Nationalistisk politik gynnar inte nationen"

Tidigare premiärministern och EU-kommissionären Mario Monti beskriver Europas problem som omöjliga att fly ifrån, och manar till vaksamhet gentemot disintegrerande krafter.

Under strecket
Publicerad

Ledarintervjun | Mario Monti

Konflikten mellan EU-kommissionen och Italiens regering har blivit allt mer spänd. Hur ser du på det hela?

– Italien har en regering som består av två partier, Lega och Femstjärnerörelsen (M5S). De har väldigt liten eller obefintlig regeringserfarenhet, men är övermodiga av den stora framgången i valet. De har varit fångar i en illusion och kontakten med den europeiska kommissionen har varit ett första möte med verkligheten. Efter vårdslösa och orealistiska uttalanden på temat ”vi bryr oss inte om EU”, börjar de nu återgå till en mer realistisk hållning, vilket jag välkomnar. En högre grad av mogenhet och ansvarstagande behövs. Problemen kvarstår att lösa: nivån på budgetunderskott, statsskulden, och, som tycks vara den största invändningen från EU, strukturella budgetfrågor.

Italien är inte det enda europeiska landet med stora finansiella problem. Vad beror det på – finns en europeisk fallenhet att leva över sina tillgångar?

– Till en viss grad, ja. Fram till det sena 80-talet och tidiga 90-talet då projektet med europeisk gemensam valuta påbörjades, var det många länder som inte tog ansvar för sina växande underskott, utan löste dem genom finansiering från sina respektive centralbanker. Alarmklockan om räntor ringde inte. Politiker bara fortsatte, och lovade mer än de kunde leverera, samt ökade på sina skulder. För Italien grundlades mycket av statsskulden på 70-talet då staten spenderade mycket i syfte att öka den sociala stabiliteten.

Annons
Annons

Skiftet kom när vi ville bli medlem i EU och euron, det förändrade mycket. Men Italien kämpar med arvet från många års vanskött ekonomi. För att ge dig en idé om hur höga räntekostnader landet har, uppgår de vissa år till mer än de totala utgifterna för utbildning eller hälsa, det är enorma summor.

Trots det, när Italien och andra sydliga europeiska länder kämpade mot finansiella kriser inom eurozonen 2010–2012, var Italien det enda land som tog sig ur krisen utan att be om en enda euro i support från EU eller IMF. Jag vill särskilt understryka det, för att utmana fördomen som finns i norra Europa om lättjefulla, spendersamma Medelhavsländer i solskenet. Under de åren var det inte fallet.

Jag är väldigt orolig för mitt eget land och den nuvarande regeringens förmåga att se vad som egentligen försiggår. Vi behöver vara vaksamma.

Vilka är de stora frågorna i Europa?

– Vi har problem som är omöjliga att fly från. Helt klart är att vi kommer att utgöra en proportionerligt mindre del av världen när det gäller befolkning och i termer av ekonomisk storlek. Jag ser tre utmaningar.

För det första: Vi behöver bevara en viss grad av koordination och enighet inom EU, i synnerhet i en tid när vi är omringade av ekonomiska och militära makter som växlar upp mot isolationism och protektionism. Om vi inte förstärker vår grad av effektivt samarbete, tror jag att vi är förlorade. För första gången sedan EU grundades, konfronteras vi nu med explicita eller implicita försök att underminera den europeiska konstruktionen och disintegrera Europa. Det handlar både om uttalanden från president Trump, liksom hur president Putin närmar sig somliga europeiska länder. Jag är väldigt orolig för mitt eget land och den nuvarande regeringens förmåga att se vad som egentligen försiggår. Vi behöver vara vaksamma.

Annons
Annons

För det andra: De politiska utmaningarna är talrika. Migrationen är den mest uppenbara, men ett mer generellt problem är det ökande misstroendet mot offentliga institutioner, även om det inte är ett exklusivt europeiskt problem.

Och för det tredje: Vi behöver bra ledare. Politiska ledare behöver två sorters uppsättningar kvalifikationer. Den ena handlar om förmågan att bli populär och vinna val, den andra om att klara av att regera. Det är ett ökande problem att vi i våra huvudstäder och regeringar har en övervikt av politiska ledare som är specialister på att vinna och behålla makten, men färre och färre som är verkligt kapabla att regera. Det är ett allvarligt problem.

Vilken fortsatt utveckling behöver EU – low speed, fast forward eller multispeed? Eller behöver vi ompröva designen?

– Jag tror att vi behöver använda mer av multi-speed. Den designen finns redan på plats genom Lissabonfördraget och ska användas när nödvändigt, utan att fastna i prestigefulla låsningar. Men vissa områden rör sig för sakta, som till exempel säkerhetsfrågorna som sträcker sig från skyddet av yttre gränser till samarbete i försvars- och underrättelsearbete. Där har vi nästan zero-speed, vilket är illa, och skulle behöva fast forward.

Den kinesiska regeringen poserar som stark förespråkare för frihandel, men i verkligheten agerar den inte alltid i linje med den positionen.

Vad tror du att brexit kommer att få för konsekvenser för EU?

– Jag tror ärligen att de blir negativa, både för UK och för de 27. När brexitlinjen vann, var jag rädd för att vi skulle få en söndra och härska-strategi för att försöka reducera den europeiska sammanhållningen. Tvärtemot mina farhågor har vi sett att de 27, inte minst tack vare chefsförhandlare Michelle Barnier, har förmått hålla ihop. Och det är viktigt att vi håller UK ombord så mycket som möjligt, även när de inte längre är medlemmar. UK har alltid varit en av de starkaste rösterna för öppenhet, öppen internationell handel, den inre marknaden, konkurrens, mycket av det som Sverige står för. När de nu lämnar de bordet vid rådet och kommissionen, finns en risk att dynamiken i Europa skiftar mot en mer kontinentalt tung struktur med större grad av korporativism. Det är därför viktigt att liberala krafter i Europa klarar av att hålla linjen, när den brittiska komponenten inte längre finns där.

Annons
Annons

Som EU-kommissionär ansvarade du för inre marknaden, tjänster, skatter och tullar 1995–1999 samt för konkurrensfrågor 1999–2004. Hur ser du på förutsättningarna för frihandel framöver?

– Det är mycket mörker just nu, och många paradoxer. Den kinesiska regeringen poserar som stark förespråkare för frihandel, men i verkligheten agerar den inte alltid i linje med den positionen. Vi har ett allvarligt problem med USA:s attityd, men även bortsett Trump bör man inte hysa för många illusioner; i presidentkampanjen 2016 var inte fru Clinton särskilt mycket för frihandel heller. Min syn är att vi ska vårda vår inre marknad. Det måste vara möjligt att tillgripa en viss reciprocitet men alla sådana instrument måste användas med varsamhet, för att inte underminera principerna för en öppen handel.

Du skrev historia när du mitt under skuldkrisen blev premiärminister och utsåg en regering enbart bestående av teknokrater. Alla partier utom Lega Nord gav den sitt stöd. Vad var den viktigaste reformen din regering genomförde?

– Den viktigaste var pensionsreformen, som syftade till att få bort den systematiska missbruk som innevarande generation utövar mot framtida generationer. Det sågs också som det enskilt viktigaste beslutet regeringen fattade från finansmarknaden. Det var en fundamentalt strukturell reform. En annan viktig insats var ett starkt batteri av åtgärder för att få mer effektiva åtgärder mot skatteflykt.

Låt mig bara göra en kommentar om det faktum att regeringen bara bestod av teknokrater. Jag blev kallad att forma en regering, inte så mycket för att jag var teknokrat, utan för att jag hade erfarenhet av politiskt ledarskap, men saknade någon direkt koppling till partierna. Uppgiften var att få höger, mitten och vänster att jobba tillsammans, och presidenten betraktade mina tio år vid Europeiska kommissionen som en god erfarenhet. Jag frågade de tre partierna om de kunde tillåta att jag utsåg några ministrar från vart och ett av deras partier, eftersom jag både ville ha teknokrater men också bra politiska ministrar. Men de förstod att de beslut vi behövde fatta skulle vara så impopulära, att de föredrog att inte exponera sig i det sammanhanget, så de tackade nej.

Annons
Annons

Självständighetsivrare reducerar självständigheten för sina nationer.

I Sverige är regeringsbildning enligt traditionell modell blockerad av att Sverigedemokraterna är tungan på vågen. Vad är din bild av framväxten för missnöjespartierna i Europa – vad beror det på och hur bör man möta det?

– Vad som behövs är att seriöst möta den genuina oron hos dem som röstade för sådana partier, de som är nationalistiska, självständighetsivrande, populistiska. Min inställning är att folket har rätt till sin upplevelse. Det finns mycket verkliga bekymmer, och det finns många som lider. Men de behöver vara medvetna om att nationalistisk politik inte gynnar nationen, att populister egentligen inte agerar i folkets intresse, och att självständighetsivrare tvärtom reducerar självständigheten för sina nationer. De använder falska beskrivningar av politiska plattformar. Det är inte folket som röstar på dem som har fel, men de som röstar på dessa partier attraherade av idén att folkets vilja ska tas tillvara, de kommer att bli besvikna. Ta exempelvis Italien: de som följde självständighetsivrarna fick en regering som skrek och fördömde EU, vägrade göra som EU ville, och som på grund av sina finansiella bekymmer därav behövde göra det vi undvek 2011, nämligen att springa till EU och fråga om stöd. Det briljanta resultatet av sådan självständighetskamp är att du förlorar en stor portion självständighet.

Vi har ett prekärt läge i Sverige. Har du några generella råd när politiken krisar…?

– Haha, jag är ingen guru! Ni har i alla fall inte någon finansiell kris, eller hur? Vem som helst som blir kallad att regera, kan kanske känna sig lugnad genom att slå mig en signal så kan jag berätta hur det är att hantera politiken mitt i en finanskris!

Hur firar du jul?

– På det mest konventionella och traditionella sättet hemma i Milano, omgiven av min familj – min fru, barn och fem barnbarn.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons