Annons

”Natomedlemskap är bäst som hot”

En svensk, och finsk, Nato-anslutning skulle i nuläget göra mer skada än nytta. Däremot skall vi hålla Nato-optionen öppen – och klargöra för Ryssland att ett aggressivt ryskt uppträdande östersjöområdet kan framtvinga ett svenskt-finskt Nato-medlemskap, skriver Pär Granstedt, utrikespolitisk analytiker i en replik.

Under strecket
Publicerad

Bild från övningen Nordic Battlegroup 2007 då Sverige samövade med bland annat Finland.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1

Bild från övningen Nordic Battlegroup 2007 då Sverige samövade med bland annat Finland.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1
Bild från övningen Nordic Battlegroup 2007 då Sverige samövade med bland annat Finland.
Bild från övningen Nordic Battlegroup 2007 då Sverige samövade med bland annat Finland. Foto: Fredrik Sandberg/TT

REPLIK | SÄKERHETSPOLITIK

På SvD Debatt den 20 juni försöker 14 framstående diplomater och militärer från Finland och Sverige, inklusive förre kabinettssekreteraren Frank Belfrage, förklara varför Sverige och Finland bör gå in i Nato. Med hänsyn till författarnas breda erfarenhet och kompetens är det lite förvånande att deras resonemang bygger på ett så ensidigt militärstrategiskt tänkande. De utgår i sitt resonemang från följande tes: ”Finsk och svensk säkerhetspolitik bygger på krigsavhållande avskräckningsförmåga byggd på ett eget nationellt försvar , breda nätverk och bilateralt militärt samarbete med andra länder.” Och visst är detta viktig. Men väl så viktigt är ett långsiktigt arbete för fred och avspänning samt konfliktförebyggande diplomati. En ensidig satsning på avskräckningsstrategi är farlig eftersom den erfarenhetsmässigt leder till kapprustning och ökad spänning. Likaså kan en ensidig satsning på nedrustning och avspänning vara farlig eftersom den kan göra oss alltför sårbara om politiken misslyckas. Därför gäller det att hitta en klok balans.

Annons
Annons

Under det kalla kriget kunde Sverige och även Finland föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var en säkerhetspolitisk doktrin som vi i Sverige år efter år konstaterade ”tjänade oss väl”. Sverige och Finland bildade en neutral zon i Nordeuropa som höll kombattanterna isär. Genom ett ”för våra förhållanden starkt försvar” kunde vi säkerställa att ingen kuppartat skulle kunna ta kontroll över svenskt territorium, och hota motståndaren därifrån. Bägge sidor såg fördelar i detta och respekterade det. Alla berörda insåg också att om till exempel Sovjetunionen skulle försöka ta kontroll över en del av Sverige eller Finland så skulle det uppfattas som ett så allvarligt hot mot Nato att en motattack skulle bli oundviklig. Samtidigt var vi självständiga och konstruktiva röster i världspolitiken, Det gjorde också att vi kunde spela viktiga roller i den europeiska avspänningspolitik i slutet av 1900-talet, som ledde till det kalla krigets slut.

Belfrage och hans medskribenter anser det ”uppenbart att den gamla tidens militärt icke allierade politik,.. inte motsvarar de förändrade behoven.” Men vilka ”förändrade behov” man avser framgår inte särskilt tydligt. Man pekar visserligen på Rysslands aggressiva och hotfulla politik, men det kan ju knappast ses som en förändring jämfört med det kalla krigets Sovjetunionen.

Skulle hotet från dagens Ryssland vara större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjets och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Natos. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter nio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Nu tvingas dessutom Ryssland hejda sin upprustning av ekonomiska skäl.

Annons
Annons

Putin för en aggressivt revanschistisk politik, främst av inrikespolitiska skäl. Men han vet att en militär konfrontation med Nato, som sannolikt skulle bli följden av ett angrepp på Finland eller Sverige, vore slutet för honom. Därför aktar han sig för militära provokationer utanför det forna Sovjets gränser och allierade som Syrien.

Nato-medlemskap innebär också att vi offrar en del av vårt utrikespolitiska oberoende och våra möjligheter att konstruktivt bidra till konfliktförebyggande och avspänning i världen. Vi ser redan hur USA utövar påtryckningar för att få Sverige att överge sin väletablerade politik mot kärnvapen. President Trumps nyckfulla agerande påminner oss om faran i att underordna oss USA:s ledning.

Artikelförfattarna försöker tona ned risken för en kraftfull rysk reaktion på en svensk-finsk Natoanslutning. Samarbetet ändå är så nära att det inte skulle bli någon väsentlig skillnad ur rysk synpunkt, menar man. Lättsinnigt önsketänkande kan jag tycka.

Dels är ett finsk och svenskt Natomedlemskap rent faktiskt en avgörande förändring, vilket ju är motivet för deras debattartikel. Men ännu större är den optiska effekten av att Nato också här etablerar sig inpå Rysslands gräns, och nästan omringa landets näst största stad. Natos expansion har varit en huvudorsak till Rysslands allt aggressivare politik. Det är naivt att tro att den effekten plötsligt skulle upphöra.

Det är bra att ha lite is i magen när vi diskuterar våra relationer till Nato och till Ryssland. Ryssland kan vara en besvärlig granne på många sätt, men kan inte hota vår självständighet eller territoriella integritet. Hotet ligger på andra plan, till exempel genom cyberattacker, destabiliserande propaganda via sociala media, hotfullt uppträdande, med mera. Men där hjälper inte ett Nato-medlemskap. Däremot bör vi stärka vårt eget försvar, både det militära, cyberförsvaret, det psykologiska försvaret och civilförsvaret.

En svensk, och finsk, Natoanslutning skulle i nuläget göra mer skada än nytta. Däremot skall vi hålla Natooptionen öppen – och klargöra för Ryssland att ett aggressivt ryskt uppträdande östersjöområdet kan framtvinga ett svenskt-finskt Nato-medlemskap. Tills visare är Natomedlemskap bäst som hot. Så jag tycker att det är bra med Belfrages med fleras artikel. Bara vi inte tar den på för stort allvar.

Pär Granstedt
utrikespolitisk analytiker, tidigare bland annat vice ordförande i riksdagens utrikesutskott och sakkunnig i utrikes- och försvarsdepartementen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons