Annons

TrollflöjtenNattens drottning höjer sig över en mörk machovärld

Karolina Andersson.
Karolina Andersson. Foto: Ola Kjelbye

Melanie Mederlinds version av ”Trollflöjten” är både en naivt sagoaktig kärlekshistoria med mycket dans och en rejäl attack på manligt frimureri. Karolina Andersson äger scenen som Nattens drottning.

Under strecket
Publicerad

Therese Erch (Pamina) och Hani Arrabi (Tamino) i ”Trollflöjten”.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 2

Carina M Johansson och Eric Ericson som tvillingsjälarna Papagena och Papageno.

Foto: Ola KjelbyeBild 2 av 2

Trollflöjten

Genre
Teater
Regi
bearbetning: Melanie Mederlind
Medverkande
Karolina Andersson, Hans-Erik Dyvik Husby, Therese Erch, Hani Arrabi, Eric Ericson, Carina M Johansson, Ramtin Parvaneh m fl. Musiker: Simon Ljungman, Erik Weissglas, Emma Runegård, Paula Hedvall, Axel Mårdsjö
Var
Göteborgs stadsteater
Text
Emanuel Schikaneder. Övers: Alf Henriksson
Koreografi
Lisa Alvgrim

Musik: W A Mozart. Arr: Tommy Jonsson. Scenografi: Maja Käll. Ljus: Carina Persson

Vad är det egentligen för historia som Mozart skrev musik till för Emanuel Schikaneders friluftsteater utanför Wien? Det är inte lätt att återge handlingen, om strid mellan människor och naturväsen, mellan män och kvinnor, om längtan efter kärlek, om hemliga ritualer. Numera kallas ”Trollflöjten” oftast opera, men där pratas väldigt mycket, så det är inte så märkligt att stycket nu ges på en talteaterscen.

Men det är sannerligen musikerna som anger tonen från början, ett litet kapell, placerat på en ödslig scen, som också blandar sig i handlingen från början till slut. Deras spel bidrar till en naiv sagoton som präglar åtminstone första akten. Där håller sig också regissören Melanie Mederlind nära ursprungstexten. Tolkningen syns tydligast i Maja Källs kostymer, som blandar vardaglighet från olika tider med Taminos (Hani Arrabi) röda militäruniform. De tre damerna är dansant tjänstefolk med Carina M Johansson i täten och Eric Ericsons Papageno i ljusblå skinnjacka och randiga byxor är en kandidat för ”gör om mig.”

Annons
Annons

Therese Erch (Pamina) och Hani Arrabi (Tamino) i ”Trollflöjten”.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 2

Carina M Johansson och Eric Ericson som tvillingsjälarna Papagena och Papageno.

Foto: Ola KjelbyeBild 2 av 2

Då lyfter koloraturariorna henne till den mytiska nivå hon steg ner ifrån.

Karolina Anderssons Nattens drottning verkar rätt beige, innan hon börjar sjunga. Då lyfter koloraturariorna henne till den mytiska nivå hon steg ner ifrån. Rent sceniskt har hennes ex och numera dödsfiende Sarastro inte mycket att sätta emot. Hans-Erik Dyvik Husby i rollen ser ut som en övervintrad rockstjärna och rör sig något osäkert på scenen, trots att han representerar den höga vishet som råder i en värld där manslemmen hålls i helgd på ett sätt som skulle göra Strindberg överförtjust.

Therese Erch (Pamina) och Hani Arrabi (Tamino) i ”Trollflöjten”.
Therese Erch (Pamina) och Hani Arrabi (Tamino) i ”Trollflöjten”. Foto: Ola Kjelbye

Det blir mer och mer komplicerat medan Tamino söker Pamina (Therese Erch) vars bild han blivit kär i, och Papageno söker vilken kvinna som helst att göra litet tam. Pamina är dock fånge hos Ramtin Parvanehs Monostatos, som här knappast ser ut som ett monster, men som inte kan acceptera ett nej. I Sarastros rike är männen stiligt klädda i aftondräkt eller ritens röda kåpor i en miljö helt präglad av falliska skulpturer. Här syns Mederlinds bearbetning tydligast.

Men det blir för mycket när samma sak sägs både i dialogen och i scenografin. Föreställningen segar när det borde hetta till. Men som alltid i ”Trollflöjten” är Papageno en ljuspunkt. Eric Ericson gör honom väldigt charmig, litet klumpig, men en klar motpol till alla Sarastros wannabe machomän. Och visst unnar vi honom Carina M Johanssons Papagena, en tydlig tvillingsjäl.

Carina M Johansson och Eric Ericson som tvillingsjälarna Papagena och Papageno.
Carina M Johansson och Eric Ericson som tvillingsjälarna Papagena och Papageno. Foto: Ola Kjelbye

Historien är krånglig, och jag kan inte se att teatermodet att filma scenen och projicera på fonden tillför något. Mörkt blir det också, vilket väl ska visa att Sarastros upplysning mest handlar om skumrask, men det blir jobbigt att se på.

Drottningen och Pamina får här utökade roller; även de och deras relation går igenom en utveckling, annars förbehållen männen. Det hindrar inte att (det lyckliga?) slutet kommer väldigt plötsligt och oförberett. Jag har minst sagt blandade känslor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons