Annons

Nattsvart ironi – ett drama som väcker igenkänning

Ingrid Berg, Richard Lindström
Ingrid Berg, Richard Lindström Foto: Markus Gårder

Norden-premiären på Telemanns opera ”Orpheus” bjuder på nattsvart
ironi och säregen skönhet. SvD:s Sofia Nyblom ser ett passionsdrama
som väcker igenkänning.

Under strecket
Publicerad

Richard Lindströms Orpheus mister sin Eurydike (Ingrid Berg) på väg upp ur dödsriket. I bakgrunden Ascalax (Monika Jägerová) och ensemble.

Foto: Markus GårderBild 1 av 2

Thrakernas drottning Oracia (Kajsa Lindberg) intrigerar förgäves för att vinna Orpheus hjärta (Richard Lindström).

Foto: Markus GårderBild 2 av 2

En värld styrd av svartsjuka och polarisering har sin egen estetik. Den är mörk som en gravkammare, och varje stråk av skönhet ett förtvinat rop på hjälp. Ungefär så tänker jag när underdåniga undersåtar sjunger en dämpad lovsång till sin grymma härskarinna i Norden-premiären av Georg Philipp Telemanns ”Orpheus”.

”Orpheus” i Telemanns tappning är ett passionsdrama med självbiografisk referens. Tonsättaren lär ha blivit bedragen av sin egen hustru, vilket kan förklara såväl den ironiska undertiteln, ”Kärlekens underbara beständighet”, som den misogyna gestaltningen av dramats kvinnliga motor. Autofiktion à la Strindberg eller Norén, dystopisk i synen på människan och kärleken och tveklöst modern. I centrum står Thrakernas drottning Oracia (Kajsa Lindberg), vars obesvarade kärlek till hovmusikern Orpheus (Richard Lindström) driver henne att bringa hans hustru Eurydike (Ingrid Berg) om livet, och sedan – när han återvänt tomhänt från dödsriket efter sin misslyckade räddningsmission – till att vålla även Orpheus död.

Annons
Annons

Richard Lindströms Orpheus mister sin Eurydike (Ingrid Berg) på väg upp ur dödsriket. I bakgrunden Ascalax (Monika Jägerová) och ensemble.

Foto: Markus GårderBild 1 av 2

Thrakernas drottning Oracia (Kajsa Lindberg) intrigerar förgäves för att vinna Orpheus hjärta (Richard Lindström).

Foto: Markus GårderBild 2 av 2
Richard Lindströms Orpheus mister sin Eurydike (Ingrid Berg) på väg upp ur dödsriket. I bakgrunden Ascalax (Monika Jägerová) och ensemble.
Richard Lindströms Orpheus mister sin Eurydike (Ingrid Berg) på väg upp ur dödsriket. I bakgrunden Ascalax (Monika Jägerová) och ensemble. Foto: Markus Gårder

Medan C W Glucks mer kända reformopera från 1762 har en förutsägbar dramaturgi, så blir triangeldramat i Telemanns opera från 1726 mer intressant och politiskt subversivt. Lysande gestaltat på Vadstena-Akademien i sång och tidstroget musicerande, medan Clara Svärds intelligenta, formstarka regi balanserar blickar, attityder och gestik i denna klaustrofobiska värld. Marika Feinsilbers kostymer i svart och vitt är som hämtade ur ett barockt begravningståg eller ett postironiskt modereportage i Vogue. Men såväl invånarna under som ovan jord är sorgligt upptagna av att intrigera och spegla sig i varandra. Så går det också som det går.

Gestalterna är arketypiska välbekanta: Orpheus och Eurimedes (Georg Källström) snarlika Papageno och Tamino men med homoerotisk twist, Oracia har drag av Nattens drottning och kammarjungfrun Ismene (Johanna Wallroth) är en frisinnad Despina-typ.

Musikaliskt är ”Orpheus” rena Eurovisions-festivalen, med skiftande språk och uttryck i varje scen. Som om Telemann ville tillfredsställa den internationella publiken i Hamburg där operan uruppfördes. Här gråts det på franska och konverseras på tyska, medan Oracias hämnd kräver ett italienskt temperament som exploderar i koloraturer. Eurimedes fågelaria med obligat blockflöjt är ljuvligt pastoral, och Eurydikes sorgesång berörande vacker.

Thrakernas drottning Oracia (Kajsa Lindberg) intrigerar förgäves för att vinna Orpheus hjärta (Richard Lindström).
Thrakernas drottning Oracia (Kajsa Lindberg) intrigerar förgäves för att vinna Orpheus hjärta (Richard Lindström). Foto: Markus Gårder

Richard Lindströms romantiske Orpheus uttrycker sin kärlek i folkvise-liknande arior till teorb och duggande pizzicato, medan patoset i hans dödslängtan för tankarna till Bach. I kvällens komiska höjdpunkt ger han Mikael Horneds Pluto en sånglektion och förvandlar den krigiske härskaren till en poet som återger dödsrikets fångar deras frihet.

Georg Philipp Telemanns tolkning av Orfeus-myten må vara svartsynt, men den ger en mindre underdånig bild av ett stycke historia som vi känner genom JS Bachs passioner. Upprorisk och med en hoppingivande fläkt av upplysning, trots allt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons