Annons

”Naturen känns inte vid rättigheter eller moral”

Vill man tillskriva naturen i sig rättigheter, oberoende av dess värde för människor, så måste man också ta på sig att förklara varifrån dessa rättigheter kommer. Det skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, i en replik till Henrik Hallgren.

Publicerad
Katter har inte dåligt samvete när de plågar fångade möss, och mössen har aldrig föreställt sig att de skulle ha rättigheter gentemot katter, skriver Per Bauhn.
Katter har inte dåligt samvete när de plågar fångade möss, och mössen har aldrig föreställt sig att de skulle ha rättigheter gentemot katter, skriver Per Bauhn. Foto: AP, Linnéuniversitetet

REPLIK | KLIMATHOTET

I en replik på Billy Larssons inlägg (2/3) om behovet av ett nytt moraliskt tänkande som kan inkludera klimatkonservering skriver Henrik Hallgren (4/3) att vi bör ersätta de antropocentriska mänskliga rättigheterna med ”naturens rättigheter”. Hallgren beskriver med gillande en utveckling där ”sjöar, floder, skogar och bergskedjor erkänns som juridiska personer med rättigheter”. I hans modell skulle de mänskliga rättigheterna bara bli en delmängd av en större kategori rättigheter, ”en gemenskap av subjekt”, där inte bara arter, utan även (om man ska hålla fast vid idén om skogar och bergskedjor som rättighetssubjekt) ekosystem och naturformationer tillskrivs rättigheter.

Det stora problemet med Hallgrens modell är att den inte kan leverera något alternativ till en antropocentrisk moral, det vill säga, en moral som utgår från ett mänskligt perspektiv på världen. Hallgrens modell är bara en annan form av antropocentrisk moral som, till skillnad från föregångarna, låtsas som att den inte har något att göra med mänskliga utgångspunkter. Men det är alltså falsk marknadsföring – och måste så vara, eftersom varje förslag till moral som konstrueras och formuleras av en människa med nödvändighet måste uttrycka ett mänskligt perspektiv. Vad annars skulle en sådan moral kunna uttrycka?

Naturen är röd i tand och klo, som Tennyson skrev.

Annons

”Naturens rättigheter föreslår att vi omformar våras lagar utifrån ett ett erkännande av en … kärlek och respekt till det levande”, skriver Hallgren. Men naturen föreslår ingenting alls. ”Naturens rättigheter” är något som Hallgren (en människa) föreslår och som jag (en annan människa) avvisar. Det är ju inte så att Hallgren ger uttryck för något pågående resonemang hos skogar, sjöar, flimmernäbbmöss, vombater, steklar, eller något annat icke-mänskligt naturfenomen. Ekosystem och icke-mänskliga arter formulerar inga moraliska teorier. Katter har inte dåligt samvete när de plågar fångade möss, och mössen har aldrig föreställt sig att de skulle ha rättigheter gentemot katter. En strypfikus upplever ingen moralisk konflikt när den slutligen kväver sitt värdträd. Naturen är röd i tand och klo, som Tennyson skrev. Den medger möjligheter att äta och ätas, att jaga och bli jagad, att föröka sig och att gå under – men den moraliserar inte. Naturen känns inte vid rättigheter – vare sig mänskliga eller andra.

Moral och rättigheter är något som människor för in i världen, och därför kommer varje moral och varje rättighetsteori med nödvändighet att uttrycka mänskliga perspektiv. Frågan om huruvida grävlingar och gråsuggor har rättigheter uppkommer bara i ett sammanhang där just människor utforskar gränserna för sin egen högst mänskliga moral. Att det är människor som står för moraliska resonemang utesluter förstås inte att vi kan låta moraliska rättigheter omfatta andra än människor. Men sådana icke-mänskliga rättigheter måste fortfarande ges en grund. Det är ju inget lysande argument att som Hallgren hävda att eftersom idén om mänskliga rättigheter hur som helst förefaller vara ”filosofiskt ohållbar”, så kan vi lika gärna utvidga rättigheterna till naturen som helhet. En ohållbar idé blir ju inte bättre bara för att den tillämpas på en vidare kategori. Nu finns det emellertid ingen anledning att ge upp om mänskliga rättigheter. En betydande tradition inom moralfilosofin, från Immanuel Kant och in i vår egen tid, har pekat på att rättighetsanspråk bör ses som en logisk följd av vissa värdeomdömen som vi måste acceptera som handlande varelser. Eftersom vi sätter värde på att kunna förverkliga våra mål, så måste vi också sätta värde på de nödvändiga villkoren för framgångsrikt handlande, och det är dessa nödvändiga villkor som sedan ingår i mänskliga rättighetsanspråk.

En mänsklig moral och en princip om mänskliga rättigheter kan mycket väl inkludera ”solidaritet med kommande generationer”, som Billy Larsson är inne på. Solidariteten går dock i båda riktningar. De lån som vi tar för att investera i en god miljö som kommer senare generationer till godo är det också rimligt att dessa senare generationer är med och betalar av. Det är alltså inte alltid fel att överlämna skulder till framtiden.

Ur ett mänskligt perspektiv är det lätt att se ett instrumentellt värde i ren luft, rent vatten och tillgång till en orörd natur. En mänsklig rätt till välbefinnande täcker in miljövård – men den medger inte en återgång till den typ av forntida livsföring som visserligen innebar ett minimalt ekologiskt fotavtryck, men där människor också dog före fyrtio års ålder.

Vill man gå ett steg längre och tillskriva naturen i sig rättigheter, oberoende av dess värde för människor, så måste man också ta på sig att förklara varifrån dessa rättigheter kommer och varför vi (människor) ska bry oss om dem, helt oberoende av våra egna behov och intressen.

Per Bauhn
professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet

Annons
Annons

Katter har inte dåligt samvete när de plågar fångade möss, och mössen har aldrig föreställt sig att de skulle ha rättigheter gentemot katter, skriver Per Bauhn.

Foto: AP, Linnéuniversitetet Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons