Annons

IkiNaturens mirakel hyllas i dans med gröna fingrar

Su-En Butoh Company visar "Iki" på Dansens hus.
Su-En Butoh Company visar "Iki" på Dansens hus. Foto: Anders Rönnlund

Trädgårdsdans som stilla protest mot rovdriften. Su-En Butoh Company låter livet spira i ”Iki”, ett verk som är lika mycket installation som koreografi och ljudkonst.

Under strecket
Publicerad

Iki

Genre
Dans
Medverkande
Su-En, Madeleine Holmlund, Heiko Klandt, Brenda Cedillo Perez, Kai-En
Var
Dansens hus
Koreografi
scenografi, kostym, röst: Su-En

Musik: Lise-Lotte Norelius. Ljus: Svante W Monie. Ljud: Ulrich Ruchlinski

I japanska storstäder hittar man dem i nästan varje kvarter, jinja, shintohelgedomar där man kan ta paus från bruset. Shinto och vördnaden för naturen hör ihop. Men natur kan också gestaltas i trädgårdar, anläggas till fulländade landskap av mossa, sten, vatten och lövträd som skiftar färg med årstiderna och som inbjuder till kontemplation.

I Sverige fyller kanske kolonilotten en liknande om än mer handfast funktion, en koncentrerad plats där kretsloppet blir påtagligt och påminner oss om förutsättningen för allt liv. När den i Japan utbildade buto-veteranen Su-En (Susanna Åkerlund), med bas i Haglund skola utanför Linnéstaden Uppsala, med sin ensemble nu anlägger en trädgård på Dansens hus lilla scen är resultatet ett slags korsning av japansk och nordisk estetik.

Föreställningen är lika mycket konstinstallation som koreografi, musik och ett ljudverk som tutar storstad men också förflyttar oss till en värld som andas, knakar, grymtar, kvittrar, knastrar, sjunger och gnolar. Ur mörkret växer ljus och värme, knoppar och djuriska gestalter börjar vakna till liv och till slut kulminerar det hela i en vild akt av sång, koklockor och utflippad dans – för att sedan åter stillna.

Annons
Annons

... en färgskala som plötsligt speglas i en uppfläkt vattenmelon släppt i golvet. Dess röda kött lyser förföriskt.

Ur de först så nakna jordhögarna på scenen skjuter gröna plantor upp och de torra buskarna har fått stora vita blommor. Mitt i detta naturens mirakel står till sist Su-En skrudad i rosa omgiven av fyra dansare i gröna sidenklänningar; en färgskala som plötsligt speglas i en uppfläkt vattenmelon släppt i golvet. Dess röda kött lyser förföriskt.

Slutscenen i ”Iki” – som på japanska kan betyda bland annat liv, födelse, andning och själ – påminner om verket ”Cracks” från 2008 där tre krossade vattenmeloner drog blickarna till sig. ”Iki” betonar dock mer skönhet och harmoni än obehag och groteskeri. Även Su-Ens centrala solon är här kvinnligt sensuella, men inte syndigt utmanande som i exempelvis det glupska ”Voracious” 2015.

Likväl kan man se ”Iki” som en ritualiserad, stilla protest mot samtidens stress, statusjakt och rovdrift på moder jord. Dansarnas händer formar långsamt skålar som fångar osynliga droppar, armar vaggar, ansikten vänds uppåt i hänförelse. Su-En själv transformeras till ett träd med darrande grenar och meddansarna tycks i en tablå förvandlade till spröda växter som livfullt skjuter skott mot ljuset.

Naturens förändring är både vacker och melankolisk. Su-En Butoh Company frammanar omsorgsfullt en oas av stilla skönhet i världens kaos, en plats där livet spirar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons