Annons

Dick Harrison:Nazismen är farlig men vi andra är många, många fler

Svenska nazister i Stockholm arbetar med plakat och affischer inför riksdagsvalet 1932. I valet fick nazisterna 15 170 röster.
Svenska nazister i Stockholm arbetar med plakat och affischer inför riksdagsvalet 1932. I valet fick nazisterna 15 170 röster. Foto: SZ/IBL

Även om det länge funnits svenska nazistpartier så har få väljare sökt sig till dem. Det är talande att det var först när Sverigedemokraterna fjärmade sig från den öppna nazismen som de fick ett större genomslag.

Under strecket
Publicerad

Till vänster: Birger Furugård 1932. Till höger: Sven Olov Lindholm 1942.

Foto: Karl Sandels samling/IBLBild 1 av 1

Bokmässan 2018 gick till historien som en lugn tillställning, utan störande inslag och med starkt fokus på själva litteraturen. Annat var det i fjol. Den 30 september fick gatan utanför Svenska mässan spärras av på grund av att nazistiska Nordiska motståndsrörelsen – i strid med polisens instruktion – försökte ta vägen förbi Bokmässan. Ett år senare står det nu klart att 17 personer åtalas, varav 16 bland annat för hets mot folkgrupp.

Demonstrationen i Göteborg var, som så många nyliga nazistiska evenemang, ett stort misslyckande. Antalet högerextremister som ställde upp var mycket mindre än antalet motdemonstranter. NMR är en av de mest aktiva organisationerna inom den högerextrema rörelsen. Antalet medlemmar är svårt att bedöma, Segerstedtinstitutet i Göteborg kom i fjol fram till att antalet aktivister är mellan 150 och 200.

Men hur var det när det begav sig på allvar? Var nazismen under Tredje rikets tid en stark kraft att räkna med också i Sverige?

Om vi bara bedömer svensk nazism efter dess förmåga att alstra partier och organisationer blir resultatet bedövande: allt sedan begynnelsen på 1920-talet har det uppstått hundratals mer eller mindre nazistiska föreningar. Men så fort vi granskar dessa mer ingående sprider sig lätt ett löjets skimmer över dem. Det absoluta flertalet nazistiska eller pro-nazistiska grupperingar har varit mycket små och föga överlevnadsdugliga. De rörelser som tilldragit sig störst intresse från forskningens sida är de som på 1930-talet förknippades med ledarna Birger Furugård och Sven Olov Lindholm, och som hade sina ideologiska rötter dels i en inhemsk svensk antisemitism, dels i inspiration från utvecklingen i Tyskland och Italien. Furugårds storhetstid var första hälften av 1930-talet, när han kunde hålla tal inför tusentals åhörare. Problemet var att nazisterna gärna bråkade inbördes. Det slog ofta gnistor mellan Furugård och partiets tidningsredaktör Lindholm, som efter uteslutning 1933 grundade ett eget parti.

Annons
Annons

Till vänster: Birger Furugård 1932. Till höger: Sven Olov Lindholm 1942.

Foto: Karl Sandels samling/IBLBild 1 av 1
Till vänster: Birger Furugård 1932. Till höger: Sven Olov Lindholm 1942.
Till vänster: Birger Furugård 1932. Till höger: Sven Olov Lindholm 1942. Foto: Karl Sandels samling/IBL

Varken Furugårdarna eller Lindholmarna hade någon större framgång vid valurnorna. Som allra bäst gick det för nazisterna i kommunalvalen 1934, när de lyckades få omkring 27 000 röster. Det hjälpte dem att komma in i diverse kommunala församlingar, sammanlagt med över hundra mandat, men på riksplanet gjorde de svenska nazistpartierna aldrig bra ifrån sig. Efter ett valfiasko 1936 tröttnade Furugård och lade ned sitt parti. Lindholm stretade vidare, men utan att väcka någon större entusiasm i det svenska folkdjupet. De försök som gjordes att slå ihop de många små högerextrema sekterna till en gemensam nazistisk front fallerade fullständigt. Enda gången på 1930-talet som svenska nazister satt i riksdagen var sedan tre högerpolitiker brutit med sitt parti och anslutit sig till Sveriges Nationella Förbund – Högerns gamla ungdomsförbund, vars band till moderpartiet hade kapats – men de miste sina platser i 1936 års val.

Ännu mer talande för svenskarnas aversion mot organiserad nazism är valresultaten under andra världskriget. Nils Flygs socialistiska parti, som manövrerat sig från kommunism till nazism, fick i 1940 års val endast 0,7 procent av rösterna. Sedan partiet bytt namn till Svenska socialistiska partiet under Agaton Blom fick man 0,2 procent i 1944 års val. För Lindholmarna gick det ännu sämre.

Annons
Annons

Kort sagt, svenskarna tog aldrig, inte ens när det av realpolitiska skäl fanns argument för att hålla sig väl med Hitler, och då Tysklands arméer lade Europa för sina fötter, ställning för nazismen. Rörelsen var en marginalföreteelse, och det har den förblivit. Nationalsocialistisk Front, för att ta ett konkret modernt exempel, fick bara 1 400 röster i 2006 års riksdagsval, två år innan organisationen lades ned i en av de många splittringsvågor som fortsatt att prägla rörelsen.

Nazisterna är farliga som individer och som spridare av hatpropaganda, men på de svenska politiska arenorna har de alltid främst kännetecknats av oförmåga att få gehör för sina idéer.

Först när Sverigedemokraterna, som grundades 1988 av personer som varit verksamma i nazistiska grupperingar som Nordiska rikspartiet, Nysvenska rörelsen och Bevara Sverige Svenskt, fjärmade sig från den öppna nazismen kunde de få ett större genomslag.

Det kan vara värt att ha ovanstående i beaktande när vi – med rätta – ryser inför Nordiska motståndsrörelsens ideologi. Men faktum är att de svenska nazisterna, om vi ser till faktisk numerär samt förmåga att påverka samhället, alltid har varit i underläge. Vi andra är många, många fler.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons