Annons

Jayne Svenungsson:Nazismens rensning av religionen

År 1939 inrättades Institutet för utforskning och eliminering av det judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet. Uppgiften var att rensa ut alla spår av judendomen i Nya testamentet. Institutets verksamhet skulle komma att ha inflytande inom svenska lärosäten ända in på 90-talet.

Under strecket
Publicerad

Så sent som vårterminen 1994 användes en liten skrift med titeln ”Fariséism och kristendom” som kurslitteratur på grundkursen i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Boken, författad av den tidigare Lundaexegeten Hugo Odeberg, gjorde intryck på såväl mig som mina kurskamrater. I medryckande fackprosa pläderade Odeberg för en kristendomstolkning stavad i termer av öppenhet, tolerans och allmänmänsklighet. En kristendom, med andra ord, som inte var fariseisk . ”Fariseism” stod för Odeberg, liksom för generationer av svenska teologistudenter som tagit intryck av hans verk, för en andlighet som är hycklande, självgod och exkluderande mot dem som inte lever upp mot de egna högt ställda idealen.

Jag plockar fram Odebergs bok efter att närmast ha sträckläst Susannah Heschels nyligen utkomna The Aryan Jesus: Christian Theologians and the Bible in Nazi Germany (Princeton University Press, 384 s). Studien, som bygger på en omfattande forskning i de protestantiska kyrkoarkiven i det forna DDR, belyser en historia som till stora delar redan är känd: hur de protestantiska tyska kyrkorna under Tredje riket i omfattande grad var nazianstrukna och hur detta bruna vurmande nådde sin kulmen i det 1939 år inrättade ”Institut zur Erforschung und Beseitigung des jüdischen Einflusses auf das deutsche kirchliche Leben” (Institutet för utforskning och eliminering av det judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet).

Annons
Annons

Det nya som Heschel uppdagar är hur omfattande detta institut var, både i fråga om medlemskap och inflytande. Vad som tidigare betraktats som en tämligen marginell företeelse framträder – i ljuset av den dokumentation som blivit tillgänglig efter 1989 – som en riksomfattande verksamhet som involverade ett betydande antal inflytelserika forskare inom den etablerade protestantiska bibelvetenskapen.

Under de sex år som institutet existerar bedriver man en febril aktivitet, vilken på det konkreta planet resulterar i en reviderad (läs: avjudaiserad) utgåva av Nya testamentet, en utsortering av psalmer diktade av icke-ariska författare (läs: konverterade judar) samt en ny katekes vars titel inte lämnar någon i tvivel om vilket som är det av Gud utvalda folket: ”Deutsche mit Gott. Ein deutsches Glaubensbuch”.

Den grundläggande agendan bestod helt enkelt i att göra rent hus med varje judiskt inslag i den kristna traditionen. Detta framstår för den nyktre läsaren naturligtvis som ett sisyfosarbete. Likväl klättrade de aktuella teologerna en betydande bit upp på kullen innan de förlorade greppet om stenen och institutet tvingades stänga 1945.

Den viktigaste utmaningen man stod inför var att påvisa att Jesus inte var av judisk börd. Här var 1800-talets språkforskning behjälplig. Max Müllers uppspaltning mellan semitiska och indoeuropeiska språk hade redan tidigare gett bränsle åt fantasier om ett österländskt ursprung till Jesu läror. Den bakomliggande förklaringen skulle i så fall vara att indoeuropeiska folk i vågor trängt tillbaka de semitiska folken i främre orienten och gett upphov till befolkningar av ”arisk ras”. Ett exempel på en sådan ras var ”galiléerna”.

Annons
Annons

När institutets föreståndare, den nytestamentlige exegeten Walter Grundmann, 1940 publicerar ”Jesus der Galiläer und das Judentum” drivs han emellertid mindre av ett vurmande för Österlandets vishet och mer av en brinnande önskan att visa vad Jesus
inte var: jude. Jesu läror framställs av Grundmann konsekvent som en kritik av judendomen, representerad av ”fariséerna”. Medan de senare står för en lagisk religion som förkunnar gärningsrättfärdighet instiftar Jesus en religion byggd på kärlek och intimitet mellan människa och Gud.

Trots framhävandet av dessa ”mjuka” sidor av Jesu undervisning finns samtidigt en underton som ekar tidens heroiska realism, synbar inte minst i den konstnärliga gestaltningen av Jesus som en vigorös arisk kämpe. Sålunda understryker Grundmann Jesu ariska ursprung, inte bara genom att framhålla hans ”galileiska” moder, utan även hans fader, med största sannolikhet en romersk soldat vid namn Panther.

Om det uppstod besvärliga spänningar i försöken av ”avjudaisera” Jesus blev pusslet knappast enklare att få ihop när man kom till Paulus. Den som är bekant med de paulinska epistlarna vet att det så när som på varje sida finns indikationer om apostelns judiska ursprung och självförståelse. Att Paulus var en betydande inspirationskälla för Luther gjorde naturligtvis inte saken lättare för dessa protestantiska teologer. Paulus, i Luthers högst personliga tolkning, tillhandahåll själva nyckeln till läran om frälsning genom nåden allena.

Hur löste man detta dilemma? Som Heschel framhåller lyckades man inte göra det. Paulus judiskhet förblev pusselbiten som institutets forskare aldrig riktigt fick till. Men detta innebar inte att man inte försökte. I den nämnda ”reviderade” utgåvan av Nya testamentet använde man sig exempelvis av strategin att avlägsna de biografiska passagerna ur Paulus brev. Sedan fanns det förstås en tacksam grund att falla tillbaka på hos självaste Luther. Den som kan sin Luther väl vet att samme reformator som förkunnade nådens gränslösa räckvidd (för den som tror) visade föga nåd mot dem som inte trodde på hans lära om nåden allena. Dit hörde, bland andra, judarna.

Annons
Annons

När Martin Sasse, biskop i Thüringen och sedermera sympatisör med institutet, några dagar efter Kristallnatten (vilken lämnat hundratals synagogor och judiska butiker utbrända och under vilken närmare 25000 judar arresterades) i november 1938 sökte artikulera kyrkans hållning i det pågående skeendet kunde han sålunda vända sig till sin kyrkas förgrundsgestalt. Den 15 november ger Sasse ut en liten pamflett titulerad ”Martin Luther über die Juden: Weg mit Ihnen!”, i vilken han låtit nytrycka valda delar av Luthers egen pamflett från 1543, ”Von den Jüden und jren Lügen” (Om judarna och deras lögner). Till de valda delarna hör inte minst orden ”Weg mit Ihnen!” (Bort med dem!), en fras som i Luthers skrift avslutar en längre passage där han med iver pläderar för att synagogor ska brännas, judiska hem konfiskeras och judarna själva fördrivas ut ur landet.

Som invånare i ett land tillhörandes den protestantiska kultursfären skadar det inte att emellanåt bli påmind om dessa mörka inslag i vårt kulturella bagage. Det finns emellertid ytterligare inslag i den solkiga historia som Heschel uppdagar som gör att man har skäl att lystra till som svensk. Under de år som institutets verksamhet pågick fanns nämligen ett livaktigt forskningsutbyte med likasinnade teologer av annan nationalitet. Bland de mest flitiga resenärerna till och från institutet i Eisenach finner man ingen mindre än – Hugo Odeberg.

Nu ska det i rättvisans namn sägas att de för svensk teologihistoria högst graverande inslag som Heschel lyfter fram redan uppmärksammats av flera inhemska forskare. Nämnas bör inte minst Sverker Oredssons kritiska granskning av Lunds universitet under andra världskriget samt Jesper Svartviks gedigna studie ”Bibeltolkningens bakgator” från 2006. Likt Heschel diskuterar även Svartvik de föreläsningar Odeberg – som innehade en professur i exegetisk teologi i Lund 1933–1964 – levererade inom ramen för institutets aktivitet. Föga förvånande går dessa föreläsningar helt i linje med institutets genomgående kontrastering mellan Jesus och den judiska kontext som var hans egen, något som onekligen ställer det 1943 publicerade verket ”Fariséism och kristendom” i ett annat ljus.

Annons
Annons

Vad som i detta ljus är desto mer förvånande är naturligtvis hur Odebergs skrift kunde vara kurslitteratur för blivande svenska präster och teologer in på nittiotalet. Hur i all sin dar tänkte de kursansvariga lärarna? En del av svaret är sannolikt att det rörde sig om en i förhållande till fyrtiotalsutgåvan i väsentliga avseenden reviderad upplaga. Men det finns en djupare dimension av svaret som framträder när man läser den avslutande delen av Heschels studie.

Det visar sig här, i den uppföljning hon gjort av de aktuella teologernas fortsatta öde, att merparten av dem trots genomgången granskning i den akademiska avnazifieringsprocessen hade blomstrande karriärer under efterkrigstiden. Hur var detta möjligt? Det direkta svaret ligger i att det aldrig skedde någon kritisk ideologisk granskning av den teologiska forskning de bedrev. Det var bara deras politiska engagemang som skärskådades, och detta fanns vara av försumbar karaktär. Genom att betona den bedrivna forskningens apolitiska karaktär undgick Grundmann och hans kollegor sålunda skuldfrågan, varmed de antijudiska teologiska idéerna ostört kunde leva vidare.

Det indirekta och mer väsentliga svaret handlar om att dessa idéer inte var av nytt datum. Tvärtom är de inskrivna i en betydligt äldre berättelse som genom historien kontrasterat kristendomens budskap om nåd och förlossning med bilden av den laglydige juden som otacksamt avfärdar erbjudandet om frälsning och framhärdar i sin strävan efter egenrättfärdighet. Den teologiska konstruktionen av juden som den kristnes negativa andre var med andra ord en så integrerad del av den kulturella självförståelsen att antisemitismen hos de nazisympatiserande teologerna med lätthet kunde kamoufleras bakom deras exegetiska forskning. Som om den kristna negationen av det judiska endast vore en teologisk position utan politiska konsekvenser.

Annons
Annons

Men föreställningen att teologi är apolitisk är en av historiens farligaste illusioner. Som Jesper Svartvik understryker finns det ett nödvändigt – om än ej tillräckligt – samband mellan två årtusenden av kristen föraktsteologi och den moderna politiska antisemitismen. En närliggande och mycket obehaglig påminnelse om detta faktum är vinterns så kallade Williamsonaffär.

Det aningslösa traderandet av kristendomen som kärlekens, förlåtelsens och den universella nådens religion döljer med andra ord en skuggberättelse som inte är utan problem. Detta är av vikt att beakta när man väljer vilken teologi som kommande generationer av präster ska utbildas i. Men det är också värt att betänka i en tid när tongivande röster inom den politiska filosofin framhåller den kristna universalismen som ett motvärn till vad som uppfattas som en förrädisk maskopi mellan den globala kapitalismen och de postmoderna samhällenas urartade identitetspolitik.

När de självutnämnda neo-leninistiska stjärnfilosoferna Alain Badiou och Slavoj Žižek vänder sig till aposteln Paulus – ”universalismens grundare” – för att undkomma kulturrelativismens spöke är det inte bara det okritiska anammandet av den moderna protestantiska bibelexegetikens diskutabla läsning av Paulus som är anmärkningsvärt. De tenderar också, som flera judiska debattörer inflikat, att upprepa den kristna teologins stundom förödande oförmåga att se problemet med en universalism som manifesterar sig på den andres bekostnad.

Var landar man efter att ha tagit del av Heschels blottläggande av kyrkans bruna eskapader? I slutsatsen att det kristna arvet till sitt väsen är depraverat? Jag tror man ska vara försiktig med termer som ”väsen” när man talar om religiösa traditioner. Istället bör vi påminna oss om att religiösa arv är dynamiska, stundom
explosiva storheter (därav deras attraktionskraft för nyss nämnda revolutionsromantiska filosofer). Men just av detta skäl har vi ett gemensamt ansvar för hur vi förvaltar de kulturbärande berättelser som dessa arv rymmer, vare sig vi personligen sällar oss till arvet i fråga eller inte. Ty, som Susanna Heschels far, den legendariske exegeten och sedermera medborgarrättskämpen Abraham J Heschel ofta underströk: Få är skyldiga, men alla är ansvariga.

Jayne Svenungsson
Jayne Svenungsson är lektor i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan i Stockholm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons