Annons

Nazisterna lyckades inte förinta ordet

Nazistiskt bokbål i Berlin, 1933. Illustration av Moritz.
Nazistiskt bokbål i Berlin, 1933. Illustration av Moritz. Foto: TT

Det är 80 år sedan andra världskriget utbröt. Kriget som möjliggjorde Förintelsen. Ida Finks novell ”En vårmorgon” låter oss förnimma avgrunden genom enskilda människors öden.

Under strecket
Publicerad

Jag skriver eftersom jag måste skriva – som tröst i denna tid av skräck. Till kommande generationer lämnar jag detta som ett spår.

Så skrev bibliotekarien Herman Kruk i sin dagbok 1944, i ett koncentrationsläger i Estland. Kruk hade bevittnat sin världs undergång. Hur det judiska Vilnius, ”Östeuropas Jerusalem”, upphört att existera. Hur vänner, familj, nära och kära mördats och begravts i Paneriais sandgropar. Hur stadens rika bibliotek och museer hade skövlats och plundrats.

Kruk hade själv ingått i ett av de slavkommandon som under nazisternas ledning tvingats sortera och packa stulna judiska bibliotek. Arbetet hade fått Kruk att inse att nazisterna inte bara ville förinta den judiska kulturen. Genom att ta kontroll över sina offers ord – tusentals bibliotek och arkiv över hela Europa – erövrade regimen makten över det historiska narrativet. Från ett utdött folks litterära kvarlåtenskap skulle de konspirationer spinnas som skulle ursäkta Förintelsen för kommande generationer.

Om det var något som präglade detta krig så var det lögnen. Lögnen om judarna. Lögnen om deportationerna och tågens destination. Lögnen vid sorteringen, vid duscharna. Ett skådespel som pågick ända fram till döden… och bortom. Den kollektiva glömskans lögn.

Annons
Annons

Det är svårt att veta exakt vad Herman Kruk visste, men han valde att göra motstånd på det sätt han kunde: med ord. Först i Vilnius getto genom ett bibliotek av böcker som insamlats från mördade människors hem – en läsrörelse mitt under Förintelsen. Men framför allt gjorde han motstånd med sina egna ord. Han antecknade allt han såg, allt han hörde och upplevde. Skrivandet blev hans sätt att göra motstånd mot sina bödlars erövring av minnet.

Kruk fortsatte att skriva till slutet. Den 17 september 1944 gjorde han den sista noteringen i dagboken: ”Jag begraver manuskripten”. Dagen därpå mördades han i en skog utanför koncentrationslägret Lagedi i Estland.

Åttio år efter krigets utbrott är de sista levande vittnena till Förintelsen på väg bort. Samtidigt kan vi se hur det hat och den ideologi som var orsaken till denna tragedi har återvänt med förnyad kraft.

I konsten finner vi nycklar till en djupare förståelse, nycklar vi behöver för en så unik händelse som Förintelsen. Omfattningens tragedi är att vi aldrig kan göra varje enskilt öde rättvisa. Katastrofer blir lätt siffror. Konsten har dock, när den är som bäst, en förmåga att hjälpa oss att närma oss sanningar bortom siffrorna.

Några av Förintelsens främsta skildrare, som Eli Wiesel och Imre Kertész, stannade inte vid sina egna minnen, utan gestaltade denna erfarenhet i skönlitteraturens form. En sådan författare var också Ida Fink, vars novell ”En vårmorgon” nu för första gången översatts till svenska.

Genom närmast osannolika omständigheter lyckades Fink 1942 fly från gettot i Zbarazj. Av stadens judiska befolkning om 3 000 skulle endast ett sextiotal överleva. Fink skulle senare emigrera till Israel där hon efter kriget arbetade som bibliotekarie vid Yad Vashem. Det skulle dröja till 1971 innan hon debuterade som författare.

Det var framför allt i novellformen som Fink fann sitt uttryck. Hennes storhet ligger i de fina skiftningarna mellan det realistiska och surrealistiska, där berättelserna är nedslag i den större ohygglighet som bara kan anas.

Det som gör dem närmast outhärdliga att läsa är inte explicita och våldsamma skildringar, utan vår vetskap – att vi vet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons