Annons

Daniel Pedersen:Nazisternas avund skonade fransk kultur

Adolf Hitler tillsammans med ledande nazister i Paris i juni 1940.
Adolf Hitler tillsammans med ledande nazister i Paris i juni 1940. Foto: TT

Nazitysklands ockupation av Frankrike innebar en viss omstöpning av den franska bokmarknaden. Vissa verk förbjöds, andra uppmuntrades och flera förlag fick läggas ner. En ny studie visar vad fransmännen fick läsa under ockupationsåren, men också hur opåverkade många författare var. 

Under strecket
Publicerad

Författaren Jean Paul Sartre konstaterade att han aldrig känt sig så fri som under den nazityska ockupationen av Frankrike. Med det ­menade han att förtrycket framtvingade val där motstånd blev en reell möjlighet. Ockupationen var helt enkelt en historisk situation som motsvarade de krav som hans existentiella filosofi ställde på människan. 

I dag kan den utsagan tolkas mer dubbeltydigt – som en del av Sartres självframställning som motståndsman ­under krigsåren, en bild han målmedvetet konstruerade. Faktum är att han levde ett ganska lugnt och bekymmerslöst liv under ockupationen. Hans fall är symptomatiskt: de fyra ockupationsåren utgjorde för de flesta franska författare en relativt lugn tid. Det var när befrielsen närmade sig som många ville framställa sig själva i heroisk ­dager. En del av dem, som Robert Brasillach och Pierre Drieu la Rochelle, hade aktivt samarbetat med tyskarna, medan ­andra kollaborerade mindre aktivt (som Jean Cocteau ­eller Jean Giono), utan att hålla sig för goda för att acceptera inbjudningar till flådiga middagar, skriva i de av tyskarna sanktionerade tidningarna eller lyssna till ockupanternas smicker. Ett fåtal författare skrev inte alls, ännu färre gick i exil och en liten del bedrev aktivt motstånd.

Annons
Annons

Hela det litterära livet i Frankrike kom ändå att omdanas av ockupationen, vilket den franske historikern Jacques Cantier undersöker i sin nya bok, ”Lire sous l’occupation” (Läsa under ockupationen, CNRS Editions), som framför allt handlar om hur och vad fransmännen läste ­under åren 1940–1944. 

Även om socialistiska och kommunistiska förlag stängdes ner och judiska förlag ”ariserades” fanns det en ­respekt för den franska kulturen, till skillnad från andra länder som Nazityskland ockuperade. Frankrikes kulturella dominans avundades. För många tyska soldater var en postering i Frankrike en vinstlott. Den tyske författaren Ernst Jünger tillbringade exempelvis stora delar av kriget som officer i Paris och hans dagböcker beskriver en mängd möten med franska författare, konstnärer och intellektuella. Förmodligen bidrog Jüngers växande förakt för Hitler och nationalsocialismen att många vågade vara förtroliga med honom. Picasso konstaterade att de båda lätt skulle kunnat förhandla fram fred på en eftermiddag om de bara fått möjligheten. Ett yttrande som Jünger varmt uppskattade och ofta upprepade.

Men hur agerade då tyskarna för att omstöpa det franska litterära landskapet? Man skulle kunna tro att det främst skedde med hård repression, men så är inte fallet. Även om man publicerade en lista med böcker som förbjöds, den så kallade ”Liste Otto”, hade de allmänutgivande förlagen relativt fria händer att publicera vad de ville. Manuskript man var osäker på kunde man mot betalning få bedömda av den tyska propagandaavdelningen. 

Annons
Annons

Att granska de olika utgåvorna av ”Liste Otto” är att se ockupationens faser i mikroformat. På den första listan från år 1940 återfinner man exempelvis titlar som kritiserade Sovjetunionen. Ribbentrop-Molotov-pakten var ännu obruten och det franska kommunistpartiet splittrades mellan sin lojalitet mot Moskva och viljan att bekämpa ockupanterna. Många historieböcker, ett flertal romaner och memoarer om och från första världskriget drogs in, liksom de i Tyskland oönskade författarna, som till exempel Alfred Döblin och familjen Mann. Men förvånansvärt få judiska författare återfinns på listan. Det är huvudsakligen faktaböcker om judaistik eller klassiska judiska texter (av Maimonides till exempel) som förbjuds. De två ”Liste Otto” som sedan följde återspeglar attacken på Sovjetunionen (böckerna som kritiserade Stalin tillåts igen) och hur antisemitismens utlöpare i massmord, Förintelsen, blir en viktig del av Nazitysklands ”krigsansträngning”. Antalet judiska författare på listan ökar och hela författarskap (tidigare bedömdes titel för titel) återfinns.

De franska förlagens attityd till ockupationen kan med ett ord beskrivas som pragmatisk. Efter den initiala chock som följde på den franska krigsmaktens sammanbrott, när miljoner parisare inklusive de flesta förläggare lämnade huvudstaden, återvände man och fortsatte sina affärer. Ett slags sam­tida motsvarighet till Förläggareföreningen tog sig an att samordna arbetet med listorna och allt tyder på att förlagen själva hade goda möjligheter att påverka vad som fanns på ”Liste Otto”. Exakt hur listorna tillkommit är fortfarande höljt i dunkel och mycket få komprometterande dokument återfinns i arkiven. Det var många förläggare som under sommaren 1944 städade sina skrivbord grundligt. Anpassningen till vad som uppfattats som den tyska kultursynen gick snabbt över, och när den tyska militärmakten bistod med lastbilar överlämnade förlagen villigt lagren av förbjudna böcker till makulering.

Annons
Annons

Cantier uppmärksammar även den intressanta skillnaden mellan den ockuperade zonen och den så kallade ”fria zonen” under Vichyregimens ledning. I sitt försök att bygga ett nytt Frankrike (med ledord som ”familj”, ”arbete” och ”fosterland” istället för ”frihet”, ”jämlikhet” och ”broderskap”) bedrev inte sällan Vichyregimen en hårdare censur än ockupanterna. Det finns exempel på verk som av moraliska skäl förbjöds av Vichyregimen, men släpptes fria av tyskarna på grund av sina litterära kvaliteter. Att estetiska kvaliteter i vissa fall fick företräde framför ett implicit politiskt-moraliskt innehåll var ytterligare en indikation på att flera av de ledande tyska kultur­byråkraterna i Paris var frankofiler, tvåspråkiga och i vissa fall sedan länge gifta med fransyskor. Några av dem gjorde sig till och med så omtyckta att de i samband med befrielsen av Paris fick inbjudningar av författare att återvända efter krigsslutet. 

Det kunde uppstå spänningar mellan ockupationsmakten och franska konservativa författare och intellektuella som såg ockupationen som en möjlighet till ­nationell samling. De nationellt sinnade författarna verkade ha uppfattat nederlaget som ett bevis för att den franska kulturen försvagats av diverse litterära och politiska rörelser som socialism, kommunism och kosmopolitism (läs: ­judar). Det är sålunda logiskt att vissa av de mest extrema nationalisterna såg den tyska ”styrkan”  som en chans att ”rena” den franska kulturen. Det är i denna skara man tycks finna de mest inbitna fanatikerna som dessutom såg möjlighet till litterär ­revansch.

Annons
Annons

Men oavsett böckernas ideologiska inriktning var förlagen underkastade ett skoningslöst materiellt villkor: papper. Det största hotet mot den franska förlagsvärlden var de begränsningar krigsekonomin medförde. Bristen på papper föranledde att antalet publicerade titlar, liksom deras upplagor, sjönk år efter år. Detta var också motståndsförlagens största utmaning. En del kunde tryckas i England, men det var främst sådant som general de Gaulle hade godkänt. Flera nya förlag grundades ­under denna tid, och det enda som växte efter kriget och som överlevt till i dag är Les Éditions de Minuit (Midnattsförlagen) där bland annat författaren (och motståndsmannen) Samuel Beckett publicerade sina verk. 

Men, vad läste då fransmännen under ockupationen? Som litteraturforskare lämnas man lite frågande. Cantiers noggranna historiska presentation innehåller tyvärr få analyser av tidens bästsäljare. Ett flertal av romanerna verkar beröra lantlivet, relativt harmlösa verk, medan ­andra handlar om samtiden. Ett flertal skildringar av livet i tysk krigsfångenskap (inte alltför kritiska givetvis!) ­publicerades och sålde bra. Knappt några av dessa verk har dock tryckts i nya upplagor efter kriget och de flesta författarna har förpassats till historiens glömska.

Några av författarnamnen i Cantiers undersökning. som till exempel Lucien Rebatet, Marcel Jouhandeau ­eller René Benjamin, klingar kanske bekant för någon som intresserat sig för författaren och Nobelpristagaren Patrick ­Modianos värld. I princip pågick det litterära livet som vanligt, det var bara omständigheterna som avgjorde vilka författare som gavs ut och firades. Befrielsen innebar knappast heller någon explosion av litterära mästerverk. Inte ens de författare som valt att inte publicera sig under ockupationen kunde uppvisa något sådant. Det skulle dröja 60 år innan den under kriget mördade judinnan Irène Némirovskys ”Storm över Frankrike”, som var den första delen i en planerad svit, publicerades – ett av få verk från denna tid som verkligen förtjänar ett sådant epitet.

Annons
Annons

Likaså återgången till fred framstår som odramatisk för förlagsvärlden. Efter kriget inrättades ”reningskommittéer” som hade till uppgift att undersöka litteraturvärldens ­situation ­under ockupationen. Brasillach var den ende som dömdes till döden bland författarna och domen mottog protester från författarkollegor av alla politiska övertygelser. Några enskilda förläggare, som Bernard Grasset, bestraffades (om än milt). Men i princip återgick allt till business as usual. Det verkar också som att den djupa respekten för de konstnärliga yrkena föranledde att även författare som kollaborerat bedömdes efter sin litterära ­begåvning snarare än sina handlingar. Exempelvis lär dramatikern och skådespelaren Sacha Guitry ha haft ett sådant behov av flärd och uppmärksamhet att man inte förväntade sig att han skulle ha motstått tyskarnas applåder. Andra ansåg att anfall var bästa försvar. Skådespelerskan Arletty, som hade tyska älskare, konstaterade frankt att hennes hjärta var franskt men hennes bakdel internationell. Ja, vad skulle man svara på det? 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons