Annons

”Nej, att vilja förändra är inte klimatångest”

Att människor ser det allvarliga som är på väg att hända, är inte tecken på ångest. Tvärtom. Så länge det finns hopp om att åstadkomma något kan vi hålla ångesten stången. Det skriver statsvetare Bengt-Ove Boström.

Under strecket
Publicerad

En bild från en klimatdemonstration i Amsterdam, Nederländerna, den 10 mars i år.

Foto: Ana Fernandez/Sipa Bild 1 av 2

Bengt-Ove Boström.

Foto: PrivatBild 2 av 2

En bild från en klimatdemonstration i Amsterdam, Nederländerna, den 10 mars i år.

Foto: Ana Fernandez/Sipa Bild 1 av 1
En bild från en klimatdemonstration i Amsterdam, Nederländerna, den 10 mars i år.
En bild från en klimatdemonstration i Amsterdam, Nederländerna, den 10 mars i år. Foto: Ana Fernandez/Sipa

DEBATT | KLIMATHOTET

Klimatfrågan står idag i fokus för mångas uppmärksamhet. Från att ha varit en fråga som haft svårt att hävda sin plats i debatt och nyheter har klimatfrågan nu blivit ett av de vanligare ämnena i våra medier. Här finns många debattspår, och naturligt nog handlar debatten ofta numera inte främst om naturvetenskapliga förhållanden utan mer om hur vi ska få individer, företag, nationer och hela världssamfundet att bete sig på ett sätt som kan rädda klimatet. Nu mer än någonsin visar det sig att naturvetenskap och samhällsvetenskap måste gå hand i hand.

Debatten om beteende är nödvändig och viktig, men den innehåller en del blindskär. Ett blindskär är när slagkraftiga ord används alltför brett på bekostnad av förståelse.

Annons
Annons

Ett av dessa ord är klimatångest. Ångest är något vi känner inför sådant som är obehagligt och svårt att undvika. Det kan även handla om något som redan har hänt, men som vi har svårt att erkänna för oss själva. I båda fallen känner vi oss vanmäktiga inför något obehagligt och obevekligt. Vi kan då bli lamslagna och passiva eller företa oss något som inte är helt rationellt. Renodlad ångest är ofta inte konstruktiv eller produktiv.

Det är här vi går fel när vi använder ordet klimatångest för människors bild av klimatförändringen och deras önskan om åtgärder för att motverka den. Att människor ser det allvarliga som är på väg att hända, och att de tar ställning för att åtgärder måste vidtas, är inte tecken på ångest. Tvärtom. Så länge det finns hopp om att något verkningsfullt kan åstadkommas kan vi hålla ångesten stången. Och att delta i arbetet kan motverka ångest, även när läget ter sig dystert.

Klimatångest kan uppstå om vi tror att nödvändiga åtgärder inte kommer att vidtas, eller om vi tror att det är för sent. Eftersom vi inte kan vara säkra på vad som kommer att hända kan vi emellertid både vara konstruktivt aktiva och känna ångest för hur det kommer att gå – ibland samtidigt, ibland i sekvenser. Men det handlar om två skilda ting, och vi får inte låta frågan om ångest uttömma frågan om vårt förhållningssätt till klimatet. Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.

Ett ord som är besläktat med ångest är panik. Det händer att debattörer försöker utmåla önskan om kraftfulla åtgärder som uttryck för panik. Men en önskan om åtgärder som är kraftfulla nog att avvärja klimathotet har inget med panik att göra.

Annons
Annons

Ett annat ord som används alltför brett är flygskam. Människor som tagit intryck av vad forskarna säger om flygets påverkan på klimatet avstår från att flyga för att bromsa klimatförändringen – inte för att de annars skulle känna skam. De skulle säkert skämmas om de flög, men det är inte skam som är deras drivkraft för att avstå.

De som flyger trots att de känner till flygets effekter kan däremot säkert ibland känna skam. Och ibland kanske de skäms för att de vet vad andra anser. I den sinnesstämningen finns en potential till förändring, men den potentialen behöver realiseras i form av ett ändrat beteende för att få någon effekt på klimatet. En skamfylld flygkabin är lika skadlig för klimatet som en kabin fylld med människor som inte känner någon skam. Det enkla svaret på frågan om skam är därför att vi helt enkelt så långt det går bör undvika att flyga. Vi har inte tid att gå igenom något längre ”skamstadium”, för under det stadiet förvärras klimatläget.

Att klimatpåverkan av ett visst beteende blir densamma oavsett den agerandes sinnesstämning är en viktig insikt. Man kan resonera på liknande sätt kring behovet av alla andra viktiga åtgärder. Transporter är inte det enda som behöver ställas om, och flyget är inte det enda som behöver reduceras. Men sällan är ord som ångest, panik och skam särskilt relevanta. Vi kan nyktert konstatera att klimathotet är på allvar och att vi behöver tillgripa kraftfulla åtgärder. Och de åtgärderna behöver vi inte känna skam över.

Det händer att klimatskadligt beteende rättfärdigas med att beteendet också har andra konsekvenser, och att dessa är positiva. I debatten framförs till exempel att resandet bidrar till förståelsen mellan folk och kulturer. Och ser man ekonomiskt på saken så befrämjar resor och transporter världshandeln. Men konsekvenserna av ett klimatskadligt beteende blir desamma för klimatet oavsett vilka andra konsekvenser beteendet kan ha, och konsekvenserna för klimatet är så grundläggande att vägningen mellan för- och nackdelar ter sig irrelevant. Som det ibland sägs, det finns inga affärer att göra på en död planet. Och det finns vare sig folk eller kulturer att lära känna på en sådan planet. Vi måste helt enkelt göra det som naturvetenskapliga fakta kräver av oss för att de förhållanden som vi i övrigt vill leva under ska vara möjliga att uppnå.

Annons
Annons

Bengt-Ove Boström.

Foto: PrivatBild 1 av 1

Slutligen händer det att människor pekar på att andra aktörers beteende är viktigare att ändra på än det egna beteendet. Men vi kan bara med effektivitet kontrollera vårt eget agerande. Sverige ska naturligtvis verka för internationella avtal, men i en tid när det är ont om just tid kan vi inte invänta vad andra gör. Däremot kan vi som individer, företag, kommuner och nation med vårt exempel visa vad som är möjligt, och på så sätt hjälpa dem som på andra håll försöker få till stånd en förändring.

Vad gör vi då om vi innerst inne inte tror att klimatförändringen går att bromsa? Till att börja med måste vi erkänna att vi inte säkert vet hur det kommer att gå. Och så länge vi inte vet finns goda skäl att fortsätta försöka motverka klimatförändringen. Den som likväl inte tror att något verkningsfullt kan göras har ändå ett viktigt beslut att fatta. Vilken utvecklingskraft vill jag vara en del av? Svaret på den frågan borde vara givet.

Bengt-Ove Boström
statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet

Bengt-Ove Boström.
Bengt-Ove Boström. Foto: Privat
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons